Fönster mot sfi-världen

Kära bloggläsare,

Jag tänkte berätta, i all anspråkslöshet men inte språklöshet, om min vardag här på Medborgarinstitutet som det så inspirerande heter... Denna ärofyllda arbetsplats måhända tappar lite av klangen originalnamnet uttrycker med smeknamnet Medis som, för en utsocknes, kan få tanken att glida till förkortningarnas dagis, lekis vilket även speglar den febrila, kreativa aktivitet som dagligen florerar i dessa rum.

Nu är det så att en grupp med vuxna elever från alla världens hörn, från Japan, USA, Thailand, Ukraina, Filippinerna, Iran, Rumänien, Norra och södra Indien, Lettland, t.o.m från fastlandet, vistas fem dagar i veckan, i många veckor tillsammans med undertecknad. Detta är en rätt unik och fascinerande situation då vuxna med mycket olika bakgrund, både kulturellt, språkmässigt men också ifråga om utbildning, livs-och arbetslivserfarenhet samt framtidsplaner, åldern varierar även den från gröna tjugo till närmare pensionsåldern. Vilken är då den gemensamma nämnaren?

Jo, en brist, ett behov: förmågan att kommunicera fritt och otvunget i samhället där de bor. De kommer från länder där de varit fullt kapabla medborgare och är nu tillbaka i skolbänken, inte nog med det, de är noviser, nybörjare att likna vid småbarn, de vill, de kan men ingen förstår... Ett funktionshinder om något!

Vårt lilla klassrum blir till en unik "melting pot" där allehanda tron, kunskaper, koder och personligheter ska, under en kort, intensiv period som för de flesta motsvarar en oerhört omvälvande passage i livet, samlas på en begränsad yta, fokusera på det nya språket och bli vänner med det. De kommer efter ibland flera års vistelse i landet, har arbetat, har ett gediget förflutet, ett rikt CV och befinner sig nu vid en brytpunkt då det svenska språket blivit ett måste. Så tillbaka till skolbänken, tillbaka till elevstadiet: det är då jag möter dem, förundrad över deras mod, rikedom och vilja.

Från den egna skolgången i respektive land som gärna sätter beständiga spår till krocken med olika yrkesroller samt den enorma variationen i levnadsöden och karaktärer, allt detta möts på denna lilla yta, allt detta möter pedagogen. Att kanalisera energin, rikta viljorna, bemöta förvirringen, besvara frågorna, förekomma, läsa av, socialisera... Traggla vokaler, Vada i uttalets träsk, snubbla över grammatikens rötter, semantikens stenar och ibland simma obehindrat, hitta flytet, rytmen, prosodin... Våga säga fel, våga gå fram, våga tala högt, våga... Inse att felen är värdefulla och inte skamliga, att det är källa till lärdom.

Skratta åt de komiska felsägningar, åt vokalernas makt i det svenska språket, hur ett menat bättre samhälle blev till en bättre simhall; hur allehanda uttalsglidningar leder från förvirring till total oförståelse. Hur talet kommer, hur pratbubblorna växer och blir mer och mer komplexa, hur den mest osäkra börjar kommunicera, att bevittna denna befrielseprocess är helt fantastiskt. Jag tackar varje dag för denna gåva och tror mig ha ett alldeles underbart jobb!

Caroline Vernier

Hej vad det går!

Det har varit en händelserik höst. Vi började som vi brukar med att gå på kurs för att öka suget och inspirationen,

vi fortsatte med att ta emot anmälningar

 och förbereda kurser och sen var vi framme vid sista veckan på kurserna.

Likadant är det på veckonivå. Man kommer glatt i galopp till jobbet och  har liksom allt det roliga framför sig – och så helt utan förvarning – kommer sista låten på sista vattenpasset på fredagen! Känns som en sliten klyscha det där med att tiden går fort när man har roligt, men oavsett så kan det inte vara mer sant.

Nå. Jag har hunnit med att bli skuggad. En ganska rolig ide som Lärarföreningen kläckte i samband med valet. Min skugga hette Tage Silander. Nog blev det svett. Man ser den.

Hälsa och Friskvård på Medis har varit föremål för arbetsprövning också. Pär Löthman

har varit med mig, praktiserat, satt sig in i jobbet och även varit min lärarkollega i jongleringskursen. Det var premiär för den och det hela blev väldigt lyckat och trevligt! Till våren kommer en ny kurs så klart!

DansLust med olika genrer i små portioner visade sig också vara ett roligt kursupplägg. Bäst var det när kursen i afrikansk dans fick livemusik av Georges Agbazahou och Alexander Sundman-Henriques. Då lyfte taket och svetten lackade. Ja eller när Bollywoodgänget gick loss så väggarna skakade. Vilken höst det varit!

När man är lagspelare som jag betyder mötena en hel del, människorna som är med och jobbar, diskuterar, leder, delar med sig. Anki och Pär finns här på kontoret, ni timlärare finns överallt och ni är så värdefulla allihop. Det är så roligt att träffa er eller annars ha kontakt.

Jag önskar Er alla – kollegor och deltagare – God Jul och Goda Möten!

Sim. Salabim!

I morse avslutades min simkurs, 11:e terminen som jag haft förmånen att lära ut ett effektivare sätt att simma. De tio föregående har alla haft samma upplägg, mer eller mindre, men jag har de senaste gångerna inte varit helt till freds med resultatet. Så när det nu bytte 10-tal bytte jag också strategi och det blev bättre. Mycket bättre till och med, och ingen har riktigt "fastnat" så som hänt på de tidigare kurserna.
Vad är då skillnaden, jo den nya strategin innebär att man simmar mer sammansatt redan från första början och koncentrerar sig på att göra rätt 4-5 armtag i gången och att nöta in det rätta. Tidigare har fokus legat på att bemästra detaljerna för att sen, som genom ett trollslag, klara av den sammansatta simningen. Trollslaget har ofta uteblivit, tyvärr.
Den nya strategin gav ett betydligt bättre resultat, i stort sett alla deltagarna simmade hyfsat redan för ett par veckor sen, vilket är tidigare och fler deltagare än på tidigare kurser. Smärre justeringar behövs alltid i ett kursupplägg och med tanke på att jag från och med nästa termin får 20% mer tid på mig (kursen utökas från 10 till 12 tillfällen) så kan det bli riktigt intressant.

Dessutom har Marie lovat att planera in en simkurs för Öppet Vatten i augusti. Det blir kul!

Björsby-vävning flyttar till Godbycenter

Att vuxna kursdeltagare har egna utrymmen har stor psykologisk betydelse för stämningen på kurserna. En vuxenstuderande har rätt att få känna att det här är vår skola och det här klassrummet är mitt klassrum. Det här går inte att ordna i alla kommuner, men eftersom det finns så omfattande kursverksamhet – både på dagtid och kvällstid – i Mariehamn har Medis i Mariehamn lyckats ordna ett eget Medis-hus, ett eget vuxenutbildningscentrum, och till och med i stadens centrum. I Medis-huset pågår de flesta sådana kurser som inte upptar klassrummet hela tiden. I ett och samma klassrum kan det en kväll försiggå studier i engelska och en annan kväll i något annat teoretiskt ämne. Dessutom är klassrummen i flitig användning på dagtid, huset är fullt av verksamhet.

Medis har också kurser som i sin tur upptar utrymmet hela tiden, eftersom det för kursen behövs mycket inventarier. Sådana är t.ex. vävning och keramik. 

En vävkurs ställer flera olika krav på utrymmet. Det behövs mycket kursutrymme som bl.a. skall ha bra belysning, och det skall finnas tillräckligt med parkeringsplatser i närheten. Det allra svåraste kravet att uppfylla är kanske att det i fastigheten inte skall finnas andra grannar som kan bli störda av ”dunkandet”. Det går nämligen inte att väva ljudlöst. 

I början av höstterminen fick Medis veta att de utrymmen som Medis under många år har haft för vävning i Björsby f.d. skola, inte längre skulle stå till vårt förfogande. Var skulle man kunna hitta ett annat utrymme, helst i Jomala eller åtminstone på en central plats på fasta Åland? Kontakt togs med flera kommuner, ingen hade något att erbjuda. 

Men nu, äntligen, när överan halva höstterminen har gått, har vi en lösning. 

Vävningen från Björsby flyttar till Godbycenter!

Nu hoppas vi bara att allt börjar fungera bra på det nya stället och att vi en längre tid får vara i samma utrymmen, för man flyttar inte gärna närmare 20 vävstolar varje läsår.

Här inreder Medis en ny vävlokal.

Hälsningar från rektor Leena

Hur ska man vara för att lära sig språk?

Hur ska man vara som person för att lära sig ett främmande språk snabbt och effektivt? Varför har vissa personer lätt att lära sig medan andra får kämpa med uttal, grammatik och flyt?

Ålder har betydelse, och hur nära besläktat en persons modersmål är med målspråket inverkar också. Men det är inte hela sanningen. På nätet kan man hitta många intressanta artiklar om vilka egenskaper som hjälper till för att man ska vara en bra språkinlärare.

Här kommer en lista på några sådana egenskaper som jag har läst om på nätet. Jag har plockat ut dem helt ovetenskapligt – sådana egenskaper som jag själv har lagt märke till hos framgångsrika språkstuderande under alla mina år som språklärare.

1. Motivation: Personen tycker om målspråket och –kulturen och vill bli en del av den nya kulturen. Han vill verkligen lära sig språket och är beredd att satsa på det. Många tycker också att själva språkinlärningen är rolig!

2. Tar ansvar: Personen förstår att man inte lär sig ett språk bara för att man sitter i klassrummet. Man måste själv göra hela jobbet!

3. Är realist: Personen vet att språkinlärning kräver väldigt mycket tid och ansträngning. Han ger inte upp när det känns svårt.

4. Är orädd: Personen vågar använda språket och är inte rädd att göra fel. Det kan kännas löjligt att uttala ett främmande språk, men de här personerna bryr sig inte om det. De tar alla chanser att tala med infödda och är ofta sociala.

5. Tolererar att språk inte alltid är logiskt: Personen accepterar att språket ofta är ologiskt och blir inte blockerad av att det finns många undantag.

6. Söker mening: Man kan använda sina begränsade kunskaper till att försöka förstå trots att många ord är obekanta. Personen tycker att det är roligt att läsa också svårare texter och vågar gissa vad nya ord betyder.

7. Känner sin egen inlärningsstil: Personen vet hur han lär sig bäst och vilka metoder som fungerar för honom. Han är kreativ och hittar på egna knep, t.ex. för att lära sig nya ord.

En egen kommentar: Jag är själv lite av en grammatiknörd, och jag trodde i skolåldern att det skulle gå att lära sig ett språk bara via grammatikregler. Så småningom förstod jag att det inte är möjligt. Denna insikt hjälpte mig att se språkinlärning på ett nytt sätt. Grammatik är ett bra hjälpmedel, men språk är väldigt mycket mer än så.

Ann Westerlund

En titt in i dockverkstaden.

I höst har vi startat en dock-kurs där vi gör Olga-dockor enligt den holländska dockkonstnären Olga Dols metod.

Först skär man till en huvudform av en rund styroxboll. Det smular och flyger styroxbitar runt i rummet i det skedet, städerskan får extra arbete.

Därefter gör man en hals till huvudet av en tom toapappersrulle. Sedan borras ett hål med en äppelborr i huvudet där halsen skall fästas.

Vi använder en specialgjord ställning av trä där vi fäster huvudet för att lättare kunna modellera fram dockans utseende.

Glada dockmakerskor.

Huvudet täcks med små bitar av Das- eller Plastiroc-massa, en sorts hobbylera.

Därefter sätts en bit av leran för panna, haka, näsa, kinder, gom och läppar. I det här skedet brukar man börja iaktta sina medmänniskor på ett nytt sätt. Då kan man upptäcka att somliga har liten näsa, andra större. Många olika hakor finns också, endel är nästan utan medan andra kan ha dubbla eller tredubbla.

Axlar görs också av leran. Viktigt att komma ihåg fyra hål på dem, som man skall sy igenom då man fäster huvudet vid den sydda tygkroppen.

Armar och ben eller stövletter bakas ut av lera. Leran skall torka mellan varven och alla delar skall slutligen slipas med sandpapper. Därefter blir det målning av ansiktet, där ögonen är det svåraste. Slutligen lackas alla modellerade delar.

Blivande balettdansös i förgrunden.

Håret kan göras av garn, lin eller skinn.

Kroppen sys av bomullstyg och fylls med ull eller hobbyvadd. Sömnadsarbetet görs hemma, det vill säga att sy kroppen och kläderna till dockan.

Kursens första docka är klar.

Under åren har det blivit många olika typer av dockor, den klassiska förstås men även häxor, tomtar, troll, örtagummor och skärigubbar, alla stora personligheter.

Rödluvan och vargen, skapade av Birgitta Zetter 1995.

Barbro Laurén

Åldersförändringar och artighet

Augusti 1960 

Bussen stannar vid bussplanen. Det är mycket sällan vår familj åker in till stan och därför är det en spännande dag. Jag är åtta år. Asfalten ångar av sommarvärmen. Vid entrén till Böndernas hus berättar pappa att det stora huset har många hotellrum och en restaurang. Jag tittar uppåt mot alla fönster och funderar hur det ser ut där inne. Idag sitter jag här i ett av hotellrummen och skriver detta blogginlägg.  
Mamma och pappa har stadsärenden. Mamma har en grönblommig klänning på sig, sydd av hemsömmerskan Elvi.  Pappa har vardagskostymen och en brun läderportfölj under armen.De går söderut för att uträtta sina ärenden. Jag skall få gå på min första stadspromenad och beger mig norrut en bit. Det är överenskommet att våra släktingar tar emot mig och senare skall mina föräldrar komma dit.
Den första jag möter på Skarpansvägen är en tant som ser ut att snart bli 30 år. Hon har papiljotter i håret och en duk knuten omkring. Jag är uppfostrad med att det är viktigt att vara artig, niga, hälsa och tacka alla människor. Jag niger därför och säger goddag. Hon ser förvånad ut och svarar inte. Sedan möter jag två tanter till, de ser ut att vara 20 år. De promenerar med sina barnvagnar. Åter niger jag och säger goddag, goddag. De röker och pratar bara med varandra.
Nästa person som kommer med långa kliv är en farbror som är minst 35 år. Han har kostym och portfölj. Han tittar inte ens åt mitt håll då jag niger djupt. Asfalten bränner genom de tunna tygskorna, den blåa klänningen med vita prickar är litet spänd. Jag svänger in mot Nyängsgården och släktingarna kommer emot. De tar i hand och jag niger. I samma ögonblick förstår jag att det är bara dem jag känner som jag skall hälsa på och niga inför. Jag har lärt mig en läxa i vett och etikett, jag behöver alltså inte hälsa på alla människor. 

Augusti 2015 

Färjan är mitt ute på Ålands hav. Det har varit en solig och varm dag i Stockholm. I snabbköpet på färjan är det svalt. I kön framför mig står en medelålders kvinna, alltså 75 år. Hon har köpt massor med läskedrycker på burk.Hon ser litet besvärad ut. Hon säger att hon känner igen mig och har sett mig i Medis kansli. Hennes stora passion är virkning och i höst skall det bli en kurs i Medis om hur man virkar väskor av burkringar. Hon har inte sparat tillräckligt många burkringar och av den orsaken behöver hon köpa denna mängd läskedrycker. 
Jag betalar för choklad och tuggummi. I ögonvrån ser jag att några snygga herrskjortor läggs på bandet. Den medelålders mannen bakom mig, alltså han är ca 80 år, ler mot mig och säger att han hör att vi pratar om Medis. Han berättar att hans fru skall börja på en vävkurs i Medis och det har resulterat i att alla hans skjortor från 1960-talet har blivit mattrasor. Samtidigt kommer han på att han har glömt att köpa några paket kaffe för hon behöver påsar till kursen där man gör väskor av kaffepåsar. 
Så trevligt med alla kursdeltagare jag möter och så avslappnat att jag inte behöver tänka på om jag skall niga eller inte. Jag kliver av färjan i min nya blåa klänning med vita prickar och är nöjd med sommardagen. 

Majvor Söderberg

Några tankar om språk och kommunikation

Här kommer ytterligare  60%-are- det är en annan, nybliven deltidspensionär som skriver! Så detta borde gå snabbt att läsa…

Som språklärare får man ideligen anledning att fundera på mysteriet med kommunikation mellan människor - det är så fantastiskt när den funkar! ATT den för det mesta funkar…

Det är intressant också att fundera på vilken roll själva språket, det verbala, har. Som språklärare koncentrerar jag mig på att lära ut strukturer i grammatik, ord och meningsbyggnad. Eleverna ska alltså få tillgång ett mönster för hur språket funkar, ett redskap att använda. Det här kan jag lära ut och det här ska de kunna tillämpa i de situationer de behöver.

Men sist och slutligen är kommunikation så mycket mera än dessa strukturer. Det märks tydligt i en klass med bara nybörjare i t.ex. svenska.

Mitt uppdrag är att undervisa på svenska till elever som inte kan svenska!

Då är det uppenbart att jag måste ta till andra medel för att skapa kontakt: 

Kroppsspråket. Gester och ansiktsuttryck. Teckningar på tavlan.

Jag vill få fram mitt budskap, utan att kunna uttrycka det med ord som de förstår. Vårt samspel måste bygga på kroppens uttrycksförmåga, på en vilja till samarbete från båda hållen och på mycket fantasi och humor. Alla i en sådan klass måste vara beredda att ”göra bort sig" och öva och igen öva de mest elementära och ”enfaldiga” frågor och svar. Läraren är den första att ”spela apa” och därför skrattas det rätt mycket på lektionerna, då situationen ofta blir ganska absurd.

Och skrattet har  en sammansvetsande effekt, som bidrar till att gruppen formas och att eleverna känner sig trygga och ibland till och med kan skapa nya vänner i gruppen!

Nå, detta var små onsdagstankar i all  anspråkslöshet.

Fortsättning kanske följer.

Tove-Maria

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Efter en lång sommarpaus från kursdeltagarna ser jag alltid mycket fram emot kursstart igen. Jag har haft gott om tid att förbereda mina kurser och jag är fylld av idéer som jag vill pröva att genomföra med mina elever. Jag är också en människa som trivs bäst på jobbet när jag har folk runtomkring mig och inte behöver sitta ensam på mitt rum.
Jag inleder nu mitt femte år som bildlärare på Medis - ett arbete som jag är mycket tacksam för att jag har  - ett arbete som ger mig glädje och energi och möjligheten att träffa så många fina intressanta människor som kommer till mina kurser och som delar konstintresset med mig.

Under mina år på Medis har jag alltid jobbat efter olika teman på mina kurser och i år kommer temat på akvarell, akryl och oljemålningskurserna att vara Café- och restaurangmiljöer. Dessa miljöer har varit ett intressant tema i alla tider och många konstnärer har undersökt och återgett sin syn på saken.

Tillsammans med kursdeltagarna har vi nu i början av terminen besökt några fantastiskt vackra ställen för att fotografera och samla inspiration för mörka höst- och vinterkvällar.
Ett av dem är  Café Stickstugan på Järsö i Lemland samt Björnhuvud Bed and Breakfast i Hammarland. Båda ställen är en upplevelse i sig med konstnärliga smakfullt inredda miljöer som jag hoppas skall inspirera mina elever.

I min nästa bloggtext skall jag ge lite smakprov på kursdeltagarnas konstverk från dessa miljöer. Tills dess får ni nöja er med en liten akvarell som jag målade från Stickstugan inspirerad av det underbara växthuset fyllt med olika sorters pelargoner och textilier i läckra färger.

Lin Simons

Spännande arbetsresor

Jag har nu jobbat i 30 år som heltidsanställd Medislärare. De 18 första vid Väståbolands medborgarinstitut och de 12 senaste vid Medis på Åland.

I Åboland höll jag kurser i Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Utö och Iniö. Ibland gästspelade jag på Kimitoön.

Den längsta resan var till Utö i höststormen. Arbetsresan varade i 12 timmar tur och retur, medan undervisningen bestod av 10 lektioner.

På Åland har jag hållit kurser i alla skärgårdskommuner förutom Kumlinge och Geta, vilket jag hoppas hinna med innan pensioneringen.

Den skärgårdskommun jag besökt flest gånger är Sottunga. Britt Pettersson är kontaktperson på Sottunga och även f.d. kanslist på Medis. Hon hade en dröm om att starta en vävstuga på Sottunga och det har hon gjort. Dit har jag åkt nu och då för att hjälpa till vid vävuppsättningar och för att inspirera och visa senaste nytt på vävfronten.

Britt Pettersson till vänster, i samspråk med Föglös kontaktperson Berit Andersson.

Där dukar man fram mat vid middagstid och kaffe vid kaffetid, gästfriheten är mycket stor. Ofta har det blivit kursdag på lördag eller söndag, ibland båda.

Sköna tidiga morgnar med bil till Långnäs. På vägen dit ser man högst ett par personer, ibland en jägare, många får och fåglar, lite beroende på årstiden. Ingen stressig morgontrafik precis.

Naturen är underbar på Sottunga. En gång var vi bjudna till Britt på sommarkalas. Det var visst då jag första gången i mitt liv såg en domherre på sommaren. Dikena var fyllda med nässelklockor, en sorts blåklockor som jag aldrig sett tidigare. Hittade dock en planta senare på min kolonilott på Espholm, den växer nu i min trädgård i Pargas.

Så här blommade nässelklockan i min trädgård denna sommar.

Det var också på Sottunga allt stod klart angående ett bordduksmönster.

Då jag kom till Åland för 12 år sedan och började hålla vävkurser var det flera gånger någon ville visa mig någon bordduk som de vävt tidigare. Men den där måste ju vara vävd efter mitt mönster tänkte jag ofta. Frågade flera vävlärare, men fick bara till svar att det var Antböle-Anjas mönster och henne kände jag inte på den tiden.

Så dök "min bordduk" upp igen på Sottunga och då frågade jag om de hade mönstret kvar, javisst sa en av damerna, jag tar det med nästa gång. Och vad får jag se, jo en kopia av min linnebordduk som publicerats i en finsk handarbetstidning; Suuri käsityökerho. "Malli: Barbro Laurén" kunde jag läsa på nedersta raden, som bevis.

Så här lycklig blev jag när saken var helt klarlagd.

Barbro Laurén

Min nuvarande – och sista – sjuårsperiod på Medis

Eftersom jag redan fyllt 66 år blir det så småningom dags att fundera på att bli friherrinna, att gå i pension. Jag har inte velat tänka på det för det händer så mycket hela tiden på Medis. Dessutom tycker jag att 66 är bara en siffra och har ingenting att göra med mig. 

Medis har blivit ett riktigt utbildnings- och integrationscentrum för ålänningar, både för de nyligen inflyttade och för oss alla andra. Medis är kvar i Böndernas hus och har fortsättningsvis verksamhet i alla åländska kommuner.

Under de senaste åren har Medis startat och genomfört många intressanta och nyttiga projekt.  Våra två omfattande EU-understödda integrationsprojekt gav inflyttade möjlighet att både studera svenska och få en mera omfattande praktikperiod. Resultatet var mycket bra. Mera än hälften av deltagarna fick antingen tillsvidare- eller tidsbunden anställning efter projektet. Jag hade önskat att den här sortens kurser skulle ha fått fortsättning med nationella pengar. Men – det kanske lyckas i framtiden.

Tack vare Landskapsregeringens satsningar på integration kan Medis hjälpa både sådana som inte kan läsa/skriva vårt alfabet och sådana som har ett arbete att få undervisning i svenska. Likaså har Medis hand om informationskontoret ’Kompassen’ som lotsar inflyttade i byråkratin. Sedan augusti i år har Kompass-verksamheten fått en förstärkning i form av en deltidsanställd. Hon heter Effie och kan som inflyttad själv ge oss värdefulla synvinklar i integrationsarbetet. Hennes uppgift är att ordna utfärder, studiebesök och informationstillfällen för inflyttade samt träffar mellan dem och andra ålänningar. 

Rektor Leena flankeras av Kompassens informatör Siv och projektarbetare Effie.

Medis huvuduppgift, nämligen att ordna kurser för ålänningar på deras fritid, står fortsättningsvis högt i kurs. I höst har vi redan tagit emot cirka 3000 anmälningar till kurser på fasta Åland. Därtill kommer ännu anmälningarna till kurserna i skärgården.

Även Medis börjar få känningar av den så omtalade pensionsboomen.  En efter annan går i pension, åtminstone på deltid. Det kommer in nya krafter och det är bra, för vi har många olika projekt på gång och väntar bara på att få dem godkända.

Vi träffas på Medis hälsar Medisrektorn Leena.

Deltid

- Ämnet för din nästa blogg är ju klart, tyckte mina arbetskamrater. Deltidspension, naturligtvis!

Jag får en smygande känsla av att jag kanske har talat ganska mycket om det här med deltidspension den senaste tiden... Och det är inte så konstigt, för det passar mig perfekt!

Från och med den 1 augusti i år jobbar jag inte längre heltid, utan 65 % av en heltidstjänst. På måndagar är jag ledig, och jag slutar lite tidigare de andra dagarna dessutom. Det känns både lyxigt och en aning orättvist, som att man sviker sina arbetskamrater lite grann.

Jag vill ju jobba, bara lite mindre. Jag vill absolut inte sluta på Medis, jag oroar mig redan för hur det ska gå den dagen jag blir pensionär på riktigt. Jag blir glad varje dag när jag kommer på jobb på morgonen och möter alla trevliga sfi-elever som hälsar lika glatt på mig varje gång vi möts i trappan, och det kan vara flera gånger om dagen! Det är roligt att träffa arbetskamraterna och att få göra det jag gillar mest, nämligen undervisa i språk.

Medis har blivit ett andra hem för mig. Så blir det väl när man har jobbat på samma arbetsplats i 31 år. Vi är många i personalen som har jobbat här väldigt länge. Det är förstås ett tecken på att vi trivs med vuxenutbildning, vissa av oss som lärare och andra med andra uppgifter vid institutet.

Som Medislärare får man själv påverka kursinnehållet och det är både inspirerande och ibland lite jobbigt, eftersom det tar mycket tid och energi. Om man håller kurser på kvällstid kan det kännas lite besvärligt att gå på jobb ett varv till, när det redan är mörkt. Men jag försäkrar att man är på bättre humör när man kommer hem!

Så där ja, dags att sluta skriva. Mina bloggar blir förstås kortare nu. Bara 65 % av en hel blogg!

Ann Westerlund

Medis - lyx eller nödvändighet?

På söndag börjar vi på Medis att ta emot anmälningar till höstterminens kurser. Alla hushåll på Åland borde ha fått höstens fullmatade kurskatalog och på söndag sitter hela Medis personal bänkad för att ta emot anmälningar per telefon och personliga besök. Dessutom tar systemet automatiskt emot anmälningar som görs via webbsidan. På söndag är det Hälsa och friskvård, dans och data som gäller. På måndag kommer flera ämnen till: konst, textil och hantverk, övriga praktiska kurser och matlagning. På tisdag ”släpps” de övriga ämnena och sedan kan man fortsätta att anmäla sig till alla ämnen veckan ut. Systemet med att portionera ut kurserna på det här sättet gör att störningarna på webb och telefon blir mindre än tidigare när alla ämnen blev tillgängliga från början.

Kursutbudet är omfattande och mångsidigt, men vi vet redan att många av kurserna aldrig kommer att bli av. Vilka det är som ställs in vet ingen ännu, för det beror på hur många anmälningar som droppar in. Det här betyder att det är viktigt att anmäla sig genast under nästa vecka, för sedan börjar ”röda pennan” sin genomgång och stryker kurser som inte kan få bli av. Det är en ekonomisk fråga förstås. Medis måste få in deltagaravgifter och det håller inte att starta kurser med till exempel två-tre deltagare.

Det är helt fantastiskt att få jobba på ett ställe som Medis, med så många intresserade och kunskapstörstande kursdeltagare. Vilken upplevelse det var när jag kom körande till min första anmälningsstart på Medis när jag just hade börjat jobba här. Det var i augusti 2001 och kön med ivriga och förväntansfulla människor sträckte sig från ytterdörren norrut längs med trottoaren och vidare en bra bit på Styrmansgatan, redan drygt en timme innan dörren skulle öppnas. Folk hade tältstolar och bananer med sig för att orka vänta. De tidigaste hade säkert stått där en timme då redan.

Det här vet förstås de flesta redan, men är det inte konstigt att många beslutsfattare inte har en aning? Med jämna mellanrum kommer det förslag om att begränsa kursutbudet så att bara ”nyttiga” kurser skulle ordnas på Medis. Kursavgifterna borde höjas och kursantalet minskas. Hur skulle någon byråkrat eller politiker kunna avgöra vilka kurser folk ska gå på? Kurser som behövs på arbetet ska arbetsgivaren ordna och vad i övrigt gäller nyttighet för individen kan bara var och en svara för själv. En intressant och givande kurs på Medis kan betyda skillnaden mellan sjukskrivning och arbete, den kan ge livsglädje och kraft att orka mera på jobbet, den kan ge gemenskap och samhörighet för en ensam eller nyinflyttad person och många är de som har omvittnat vad Medis har betytt när det har gällt att tillfriskna efter allvarlig sjukdom. Folk är så olika - för någon kan det vara körsång som ger det där lilla extra, för andra kanske en nybörjarkurs i ryska, en nybörjarkurs på iPad, vattengympa eller varför inte trädgårdsplanering eller matlagning.

Listan över Medis positiva effekter kan göras lång. Det är förstås förståeligt att den fria bildningen lever farligt i spartider, men jag hoppas innerligt att flera skulle kunna se längre än till första bästa kolumn i budgeten. Det är långsiktiga effekter vi talar om här. I höst är det val, så kanske ingen vågar komma med försämringspåhitt just i år i alla fall...

Glada miner i anmälningskön till Medis i augusti 2011

Siv Ekström

År av både motgångar och utveckling

Väl inne på det nya årtusendet fortsätter Medis att serva ålänningarna med ett brett kursutbud. Situationen förvärras dock avsevärt när en del samarbetskommuner börjar begränsa sina kommun­invånares möjligheter att delta i Medis-kurser med hänvisning till att det blir för dyrt för kommunen. Mariehamnspolitikerna i sin tur anser att Mariehamn inte skall betala den kommunala kostnaden för landsbygdens del utan de övriga kommunerna skall betala enligt användningsgraden. Ett speciellt kvotsystem införs och vissa kommuner har ytterligare specialkrav för deltagande i Medis-kurserna. Allt detta innebär att ålänningarna inte längre är jämställda inför Medis-kurserna. Sedan lyckas man inför hösten 2008 – med landskapets hjälp – komma till en lösning som alla åländska kommuner godkänner. Nu är det igen fritt fram att delta i ett obegränsat antal kurser och i vilken kommun som helst. Alltså – frid och fröjd för alla medborgare som på sin fritid vill studera något nytt, förkovra sig i sina nuvarande kunskaper och sköta om sin hälsa.

Hösten 2005 får Medis en ny hyresvärd då Landskapet Ålands Pensionsfond köper hela fastigheten Böndernas hus. För att säkerställa ändamålsenliga kursutrymmen för Medis ser den dåvarande finans­ministern Lasse Wiklöf till att Pensionsfonden köper fastigheten och hyr i sin tur ut den åt Marie­hamns stad. På detta sätt kan Medis fortsätta i samma – för sina behov renoverade – ut­rymmen. Vilken lättnad men samtidigt mera arbete, eftersom Medis även får ta över fastighets­admi­nistra­tionen.

År 2006 startar institutet ett treårigt EU-projekt ’Medis i tiden’ som är ett kompetenshöjande, arbets­uppgifts- och arbetsplatsrelaterat projekt för institutets anställda. Vi får lära oss mera marknads­föring, data, ekonomi, kundbetjäning, stresshantering, teamarbete, mobbning, välorganiserat kon­tors­arbete, grafisk profilering, mötesteknik och språk. Detta projekt är ett välkommet tillägg till personalutbildningen.

Medis deltar också aktivt i vänortsarbete genom att ordna en Gotlandsvecka i Mariehamn. Under en veckas tid får vi lyssna på olika intressanta föredrag om Gotland och av gotländska experter. Vi bekantar oss även med typiska gotländska maträtter både genom en föreläsning och genom att äta en gotländsk middag. Under den här veckan pågår även en utställning av gotländsk konst och konsthantverk.

Uppdragsutbildningssidan utvecklas vidare. Medis håller allt flera kurser i IT, friskvård och språk för kommu­ner­nas och olika organisationers personal. Medis börjar också marknadsföra sk. språk­badskurser som riktar sig till finskspråkiga politiker och tjänstemän. Vi ordnar en veckas intensiv­kurser för finskspråkiga riksdagsledamöter, statliga och kommunala tjänstemän. Samtidigt som vi ger undervisning och mycket praktiska övningar åt dessa personer fungerar vi också som ett åländskt PR-kontor.

När problemet med avtalet med samarbetskommunerna har avklarats i början av den här sjuårs­pe­rio­den dyker nya mörka moln upp i slutet av perioden. Staden skall effektivera utnyttjandet av sina fastigheter och till min förvåning får jag i en stadsstyrelseberedning läsa att Medis kvälls­kurser sannolikt kan flyttas till stadens skolor och bibliotek. Detta utan att någon har diskuterat frågan med mig som bäst torde veta hurdant lokalbehovet är. Var skall alla dagskurser hållas om Medis måste flytta från Böndernas hus? Det visar sig dock att det i hyresavtalet står att hyrestiden är 15 år, räknat från det år hyresavtalet trätt i kraft, det vill säga till och med år 2020. Det där kunde beredningen ha kunnat kontrollera innan ärendet presenterades inför stadsstyrelsen. En kartläggning visar dessutom att staden inte äger lämpliga utrymmen som på dagtid kunde användas för Medis-kurserna. Kurs­deltagarna är också oroliga och får ihop en protestlista med 641 namn som överräcks till stads­direktören. Som tur är skingras de mörka molnen även den här gången och Medis får vara kvar i sina ändamålsenliga utrymmen i Böndernas hus.

Leena Raitanen

Det började med en kurs på Medis...

Undertecknad hör till dem, som ”alltid” tecknat och målat, från barnsben. Då jag själv hade tre barn, alla små samtidigt, var detta en självklar aktivitet, vid sidan av sagoläsandet. Fram med papper, pennor, färger!

Då barnen blivit stora, och inte längre behövde en mor som ledde deras konstnärliga skapande,började jag mer systematiskt,för min egen del, utveckla mitt intresse, t.ex. genom att satsa på ordentliga material:fina akvarellpapper och dito färger- och naturligtvis:Mediskurser!! 

Konstlärarna på Medis var(och är!)inspirerande. Jag fick lära mig om grunderna i akvarell under de många och givande kurserna på Medis under det sena 90-talet och tidiga 2000-talet.

”Folk” har många uppfattningar om akvarell: Det är inte ”riktigt” måleri, som då skulle representeras av olje- eller akrylmåleri; det är ”svårt": om man bara drar ett penseldrag fel,kan det inte ändras och  målningen är förstörd och måste kasseras; målningen borde planeras så, att man på förhand sparar de områden som ska förbli vita (förbjudet att använda gouache!); det är ”mesigt” och det är bara gamla tanter som håller på med det…!!

Nå.  Vissa av dessa fördomar stämmer ju i den mån som jag nu själv håller på att förvandlas till en gammal tant!:). Men för övrigt har jag jobbat på att strunta i de flesta av de ”måsten” som förknippas med akvarellmåleriet:

Pappret, om man köper fin kvalitet, tål omilda behandlingar, bl.a skrubbande med svamp under duschen, och kan således användas många gånger.

De ”förstörda” målningarna kan rivas i bitar och blir superinspirerande för collage.

Man kan ”klotta på” akvarellen med pennor eller kritor; man kan…märka, att måleriet så att säga kommer ”inifrån” och att jag således är oberoende av yttre  motiv! Det är ganska ”bökigt” att sitta ute i naturen med sina pytsar och penslar och manövrera dem och för det mesta vara utan tillräckligt med vatten. Bättre då att sitta ute och insupa stämningen och sedan i ”ateljén”(=sovrummet!) måla -något annat!

Vad jag vill säga med denna min sista blogg för i år, är att Mediskurserna satte igång mig på en resa, som jag hoppas att aldrig ska ta slut!

Tove-Maria

Spänning på jobbet

Nyligen mötte jag en gammal skolkamrat i en galleria. Han är jordbrukare av födsel och ohejdad vana.

Vi kände igen varandra trots att många år har gått sedan vi nötte skolbänkar i en byskola på den åländska landsbygden.
Han frågade vad jag har för yrke och jag berättade att jag jobbar med administration.
Hans direkta åsikt var att det måste vara det mest monotona och intetsägande arbete man kan ha.
Jag svarade att så upplever jag det inte alls.
Förutom blandningen av olika uppgifter som fakturering, statistik och löneunderlag så är kontakten med kolleger och kursdeltagare det som gör arbetsdagarna allt annat än långtråkiga.
Kursdeltagare ringer ofta om olika ärenden som berör de kursavgifter de har fått hemsända.
Det kan vara allt från att en häst blivit sjuk, då kunde hästägaren förstås inte delta i kursen, till att den äkta makan anmält sin ovetande make till matlagningskurs och han vägrade delta. Jag godkände förklaringarna och avskrev dessa båda kursavgifter.

Varje morgon kopplar jag upp mig mot banken och får in en lista över inkommande betalningar.
Om det skulle finnas med en inbetalning för en faktura som har förfallit och flera påminnelser har skickats ut, då blir det att fira med en mugg kaffe. Är det två sådana inbetalningar så blir det två muggar kaffe.
Dock har jag inte blivit koffeinförgiftad under åren här.

Jordbrukaren log och började ändra sin allmänna uppfattning om kontorsjobb.
Jag frågade honom vad som var spännande i hans vardag och han rynkade pannan och funderade.
Svaret var att det är att gå in i ladugården varje morgon och se om alla kor och kalvar lever och om det är eller har varit strömavbrott. Det allra mest spännande är ändå att få vara med när en nyfödd kalv kommer till världen.
Det sistnämnda slår helt klart mina moment av spänning i tillvaron på arbetsplatsen.

Svenska i arbete

Här i Medisbloggen vill jag gärna låta dig träffa olika personer som jobbar med svenska – lärare och kursdeltagare från olika typer av kurser i svenska för inflyttade. Vi har många kurser, både på heltid och deltid, dag och kväll, och för olika målgrupper. Många inflyttade från världens alla hörn finns i huset alla dagar.

Denna gång intervjuade jag två deltagare i kursen Svenska i arbete. Den här kursen är Ålands landskapsregerings satsning på kurser i svenska för personer som jobbar.  Arbetsgivare kan ge sina anställda möjlighet att lära sig mer svenska, delvis på arbetstid. Ett vanligt kursformat är 18 dubbellektioner per kurs.

Steve Beeks och Pille Raadik jobbar båda inom fotbollen. De studerar svenska tillsammans två gånger i veckan. I gruppen ingår också en tredje deltagare, som dock inte hade möjlighet att vara med den här dagen. Jag frågade Steve och Pille om de ville ställa upp på en intervju för Medisbloggen. Hela intervjun gick förstås på svenska!

Vi börjar med att ni får presentera er själva!

Steve: Jag heter Steve Beeks. Jag kommer från England och nu bor jag i Mariehamn med min fru och min son Harry. Jag jobbar som fotbollstränare för juniorer i IFK Mariehamn.

Pille: Jag heter Pille Raadik och kommer från Estland. Jag har bott på Åland i 5 år. Jag spelar fotboll i Åland United.

Varför vill ni lära er mer svenska?

Steve: Jag bor på Åland och svenska är språket här. Jag har kompisar och arbetskamrater som talar svenska. Man behöver kunna språket för att ha ett bra liv där man bor. Och så säger min fru att jag måste lära mig svenska!

Pille: Det är bra att kunna många språk. Jag tycker inte att det är OK att bo länge på en plats och inte tala språket. Ibland behöver jag svenska i jobbet, till exempel när jag tränar småflickor som inte kan tala engelska.

Steve: Ibland har vi möten på svenska på jobbet. Men mest talar jag nog engelska i arbetet. Min svenska räcker inte till ännu, det blir ofta ganska komplicerade förklaringar när man är fotbollstränare.

Vad har du lärt dig på kursen?

Steve: Jag hoppas jag har lärt mig ett bättre uttal och mer grammatik. Jag kan förstå ganska mycket när andra talar med mig på svenska. Och jag har själv börjat tala mer.

Pille: Jag har lärt mig mycket! Jag förstår ganska mycket svenska nu, och har lärt mig mer om uttal och grammatik. Jag har också börjat tala mer svenska på grund av kursen. Det här kurskonceptet fungerar bra och jag är glad att jag har fått den här chansen.

Ann Westerlund

Bordduksbestyr

Då jag för över tolv år sedan höll min första vävlektion här på Åland hade en av deltagarna med sig en bordduk. Den ville hon väva men något mönster fanns inte. Duken var gammal, över hundra år och kommen från Pargas, precis som jag. Bomullsränning och ylleinslag. Jag gick med pannan i djupa veck men efter ett par veckor hade jag analyserat den och kom fram till att det var en duk i bindetrådsteknik. Duken krävde 8 skaft och 8 trampor. Den blev populär och vävdes i flera ränningar och många färgställningar.

Bindetrådsduken vävd av Elisabet Hermanson.

För några veckor sedan upprepades händelsen. Marianne hade med sig en duk, men mönstret var försvunnet. Mönstret var inte det minsta bekant för mig, men Helena som studerat vävning de senaste åren menade att det liknar jämtlandsrdräll väldigt mycket. Hon satte ut en bild på duken för en facebookgrupp i vävning och fick till svar att det är en jämtlandsdräll men fel solvad eftersom tuskaftsinslagen inte stiger rätt. Jag tänkte fortfarande att det måste vara något annat slag av fattigmansdräll, vem skulle nu väva så fel?

Marianne Moliis-Lindholms duk.

 I samma veva kom Elisabeth med ett mönster till en matta som påminde mycket om vävmönstret i duken.

Mönstret till matta i österbottnisk dräll.

Samma kväll kom jag på att googla på jämtlandsdräll och solvning. Där fick jag all information jag behövde. Jämtlandsdräll är namnet på väven i Sverige men är det samma som österbottnisk dräll i Finland och då är jag med på tåget igen. Det har till och med utkommit en bok i ämnet 2012 som heter Väv! Jämtlandsdräll, Österbottnisk dräll, Crackle Weave... Alla dessa vävar är likadana, men med olika namn. För tillfället är boken dock slutsåld. Nu har jag analyserat mönstret och ritat upp det som österbottnisk dräll.

Analys av duken i österbottnisk dräll pågår...

Jag hoppas på både dukar och mattor i tekniken till vårutställningen, vi ses då!

Barbro Laurén

50-åriga Medis stiger in på 2000-talet och jag går in på min andra 10-årsperiod som Medis-rektor

Medis är igen inne i en viktig utvecklingsperiod, speciellt när det gäller ändamålsenliga kurs­utrymmen för olika verksamheter. Efter den stora renoveringen av utrymmena i Böndernas hus gäller det nu att se över var Medis skulle hitta lämpliga utrymmen för olika specialkurser. Först lyckas vi hyra ett större utrymme i norra stan för vävning och sedan ett ljust och fint utrymme i södra stan för både keramik och vävning. Dessa kurser kräver sådana specialutrymmen som staden inte kan erbjuda i sina egna fastigheter. 

Pensionsavgångarna börjar göra sig gällande även hos oss och vi får en föryngring både på administrations- och undervisningssidan. Dessutom utökas antalet heltidsanställda lärare både inom IT och matlagning. Lärarkåren består nu av huvudlärare inom språk, IT, konst, textil, musik och matlagning vilket ger institutet en stark expertgrupp för planering och genomförande av undervisningen. Från och med 1999 har institutet också en heltidsanställd timlärare, Mia Vartiainen,  inom hälsa och friskvård samt dans. Hennes engagemang ger ett lyft för detta ämnesområde. Medis börjar erbjuda kurser i Vattengymnastik som blir en mycket populär nyhet. Antalet lektioner inom den ordinarie verksamheten är under denna period synnerligen omfattande och uppgår årligen till drygt 12000 timmar.

Mia med sitt vattengympagäng.

Även inom IT går utvecklingen vidare. Tack vare extra finansiella resurser från Landskapsregeringen hyr institutet ett utrymme i Finström och där inreds ett dataklassrum och ett teoriklassrum för kurser på norra Åland. Från och med mitten av det första decenniet på 2000-talet har institutet två IT-lärare som möjliggör ett brett kursutbud både inom den ordinarie Medis-verksamheten och inom uppdragsutbildningen.

Som tidigare erbjuder Medis kommuninvånarna även andra tjänster än kurser inom olika områden. Via Medis kan man avlägga olika skepparexamina och tentera för att erhålla licens för VHF. Institutet har även rätt att utfärda datakörkort. Medis fungerar också som den lokala tentamensarrangören för de språktentamina som anordnas av Utbildningsstyrelsen.

Under denna period har Medis för första gången ett EU-projekt inom Interreg-programmet, i samarbete med Nystads medborgarinstitut. Detta projekt ger ålänningar inom turistnäringen möjlighet att kostnadsfritt träna praktisk finska. Projektet är treårigt och förverkligar kurser både på fasta Åland och i den åländska skärgården.

Som ni ser startar Medis det nya årtusendet med entusiasm och fart och rektorn hinner inte fundera på att byta arbetsplats.

Leena Raitanen

Vårens ljus

Det återkommande ljuset är efterlängtat – och nu är det här. Ljuset som fyller oss med positiva tankar och drömmar om saker som vi vill uppleva och göra tillsammans med våra nära och kära. Solljuset som värmer oss när vi riktar våra ansikten mot det och sätter oss i ett hörn där det inte blåser.

Ljuset  är vackert året om men det är något alldeles speciellt med ljuset i mars – säkert handlar det om att vi har längtat så mycket efter det.

I helgen besökte jag Stockholm och Prins Eugens Waldemarsudde. Vädret var strålande och människor flanerade omkring i den vackra parken. Vårens första blommor visade sig och människor njöt i solen på caféerna.

På Waldemarsudde pågår nu en utställning av den tyska expressionisten Emil Nolde (1867-1956). Utställningen heter ”Färgstormar” och presenterar ett stort antal av konstnärens mest uttrycksfulla målningar, akvareller och grafiska blad.  Det är speciellt färgerna i Noldes verk som fascinerar mig mest, vilken kraft och styrka de utstrålar. Utställningen pågår till den 30 augusti och den är väl värd ett besök!

I det närbelägna slottet som var prins Eugens bostad under åren 1865-1947 kan man njuta av vacker konst samt utsökta interiörer dekorerade med fantastiska blomsteruppsättningar.  Nu dominerade tulpaner i olika uppsättningar men även vårblommor som kungsängsliljor och syrener visade stolt upp sig. Ljuset som silade in genom de stora fönstren och omslöt de vackra interiörerna var en upplevelse i sig.

Jag uppmanar dig kära läsare att gå ut och njuta av ljuset, blommorna och känslan av vår! Låt vår sköna natur fylla dig med värme och famtidstro!

Nedan följer några bilder från Waldemarsudde  i Stockholm.

Lin Simons