Spela och sjunga på gehör

Häromdagen träffade jag en hängiven körsångare som ivrigt berättade för mig hur många sånger hon och den kör hon är med i nu kan utantill. De ska snart ha konsert och efter ungefär ett års förberedelser kan sångarna nu 24 sånger utantill. Utantill, betonade hon och tittade mig i ögonen och jag nickade för att visa att jag hade hört. Säljer man biljetter till en stor konsert så är det väl en rimlig siffra. Först efteråt insåg jag att jag kanske hade gjort bort mig lite grann. Jag borde ha blivit imponerad och ojat mig över hur i all världen de hade kunnat lära sig så många sånger UTANTILL. För det är väl märkvärdigt det!? Men när man som jag spelar (fiol) mest på gehör är ”utantill” nästan ett obekant begrepp. För utantill betyder ju att man först sett det som ska sjungas eller spelas i skrift. Noter och bokstäver. Och så har man sjungit/spelat med ögonen på pappret så många gånger att man till slut kan det utantill. Det kanske har krävt lite extra pluggande också och upprepade gånger har man fått återgå till pappret för att friska upp minnet och lägga till något som inte tidigare fastnat. 

Men när man spelar eller sjunger på gehör har man inga papper att utgå ifrån, man lär sig genom att lyssna och härma och tänker inte ens på att man spelar utantill. Man kanske snarare säger, nu ”kan” jag den här låten. Mycket talar för att det är helt olika delar av hjärnan som är inblandade när man lär sig på gehör och när man lär sig via noter och text. Ett exempel på det är att patienter som på grund av stroke inte längre kan tala, dvs inte längre kan uttrycka sin åsikt eller vilja ens genom att säga ja eller nej, ändå kan sjunga med i sånger som de lärt sig som barn.

Det går att undersöka vilka områden i hjärnan som aktiveras när en person sysslar med olika saker. Det berättade en neurolog om en gång och visade bilder på var musiken sitter i hjärnan. Men så långt som till gehörsinlärning kom han aldrig. 

En gång för många år sedan i Åbo hade jag en deltagare på min fiolkurs, som tidigare spelat både cello och piano efter noter. Hon var så nyfiken på hur det går till att lära sig på gehör, för allt hon tidigare spelat kunde hon bara spela med noterna framför näsan. Hon var så rädd för att halka in i notberoendet att jag helst inte skulle säga vad tonerna hette, utan vi körde bara med första och andra fingret på den och den strängen. Nog gick det alldeles utmärkt att byta metod i vuxen ålder och nog minns hon låtarna ännu efter 30 år fastän hon inte haft tid och möjlighet att hålla fiolspelandet vid liv sedan kursen. När det begav sig skojade vi om att man borde skriva en avhandling om hur det går till i hjärnan när man lär sig på gehör. 

Till sist ett litet tips: prova och se hur lätt det går att lära sig genom att lyssna och härma: sjung med i någon sång som finns inspelad (på CD eller på Spotify eller något du spelat in själv.) Lär dig texten och melodin genom att lyssna. Skriv inte ner texten, utan sjung den gång på gång, många gånger. Och sen sitter den!

Spelkväll på Kyrkogårdsö på Antons Vänners fiolläger:
spelkamrater i alla åldrar och notställena lyser med sin frånvaro

Siv Ekström

Glimtar från öppet hus 10.2.

Klockan 12 slog vi upp dörrarna i Norra Medis. In vällde många av våra vävvänner och några klasser från Medis svenskagrupper och deras lärare.

Inledningsvis fick våra gäster följa med demonstrationer av olika mattavslutningar. Då jag gick i vävskolan fick vi inte ha fransar på våra mattor. Vi gjorde en turkisk fläta och efter det skulle alla ränningstrådar träs tillbaka in i mattan. Tur var väl det, dessa mattor har hållit hårt slitage i många år.

Tre olika kantavslutningar på mattor. 

Jag berättade också för besökarna hur det kan gå till då vi får idéer till nya vävda produkter.

I höstas blev jag bjuden till min kollega Siv för att hälsa på hennes hästar. Vi inspekterade också stallet och där låg en stor hög med balsnören. Återvinning tänkte jag och tipsade väverskorna om materialet. Nu är vi i full gång med linnemattor som har inslag av både rep och balsnören.

Ann-Britt Sundström väver just nu med rep och balsnören som inslag. 

Då en kursdeltagare var i Lervik och tvättade mattor på sommaren fick hon syn på en spännande matta. Det visade sig att ägaren hade vävt mattan för 50 år sedan då hon var 15 år gammal. Mönstret hette ax. Jag forskade bland mina bekanta men ingen kände till det mönstret. Några månader senare fanns mönstret till axmattan i en finsk vävtidning. Mönstret har blivit mycket populärt på vävkurserna. Mattorna kan se helt olika ut beroende på material- och färgval.

Leena Raitanens axmatta: tyg- och trikåinslag.

Emma Haralds axmatta; färgad lakansväv som inslag. 

Ruth Skaglunds axmatta; färdigköpt rundväv som inslag. 

Majsan Pahlmans axmatta; yllegarn som inslag och Avatex-garn som specialeffekt. 

Handdukar väver vi varje år. Dessa används inte alltid som enbart handdukar, nu händer det också att man dukar med dem och använder dem som servetter.

Benita Björke väver hellinnehanddukar i fiskbens- eller gåsögonmönster:

Suzanne Lundberg följer Winnie Poulsens mönster i färgeffekt. Materialet är cottolin och mönstret kräver 8 skaft och 9 trampor:

Det vi väver bestäms alltid av kursdeltagarna. Ibland händer det att en kursdeltagare bara har en bild med sig, ett urklipp från en tidning. Anita Sjövall hade en bild med sig av en tvärrandig yllematta som hon ville väva. Vi hade inget sådant mönster, vi visste inte heller vilken täthet och vävsked vi skulle använda och vilka ullgarn som fanns på marknaden som skulle passa för ändamålet. Vi fick helt enkelt sätta upp en provväv, 12 cm bred och utgående från den beräkna materialåtgång innan vi kunde börja väva mattan i full skala.

Anitas yllematta med provväven i förgrunden.

Då dagen blev kväll hade vi haft runt 160 besökare som alla hade trakterats med kaffe eller saft och de traditionsenliga små fastlagsbullarna.

Ett stort tack till alla som var med och gjorde dagen så lyckad! Ett särskilt tack till dagens värdinna här nedan, Elisabet Hermanson!

Barbro Laurén

Matta hälsningar från sjuksängen

Detta inlägg blir ganska impressionistiskt.

Jag är Kameliadamen som försmäktar på  olika kanapéer. Jag flyttar mig från rum till rum och tittar ut genom fönstren.
 Det har varit ett äventyr med denna snö! Ena dagen föll den stilla och vackert och världen blev äntligen vit och ren.

Sedan kom solen och då blev det dramatik!!
Snön på taket dråsade ner till takkanten i stora ödesdigra sjok som hängde som tunga,vita plattor ovanför mitt fönster. Solen belyste deras tunna kanter- de var av den finaste spets! Snabbt fram med kameran!(inte denna gång får ni se bilderna!)

Knappt hade jag hunnit föreviga underverket, förrän hela härligheten brakade ner på trottoaren under fönstret- ett öronbedövande brak!!
Efter vad jag förstått, var ingen under snömassorna- jag har åtminstone inte hört något…

Den pågående influensan hindrar mig totalt från att föra ett koherent resonemang-  förlåt nu barra!

För övrigt är jag så tacksam över min fina och duktiga vikarie Mariana, som hållit ställningarna under veckan. Jag hade inte ens hunnit rigga upp dessa ställningar, utan det har hon gjort alldeles själv! Under ett besök på Medimar fick jag av en elev i spanska nybörjargruppen höra hur trevligt de hade haft det föregående kväll  på lektionen med Mariana! Detta är exempel på det lilla samhällets stora styrka: närheten och småskaligheten.

Nästa gång ska jag skriva om kursen i Reparationssvenska!

Adjö.
Tove-Maria

På rätt plats

Det sägs att då man iakttar en femåring så kan man förutse vilket yrke barnet väljer som vuxen och även vilka intressen som följer med under livets gång.

Jag vet inte om det ligger någon forskning till grund för dessa påståenden. Tänker nu tillbaka till 1950-talet då jag var fem år och satt vid köksbordet i Aladdinlampans sken. Det var bokstäver och siffror som gällde. Läsningen klarade jag och det intressanta blev att få ihop en egen liten saga som illustrerades med enkla teckningar. Litet addition var spännande att testa. Om jag inte satt vid köksbordet så hoppade jag runt i takt på köksgolvet till tonerna av musik som strömmade ut ur transistorradion och jag sjöng med och lärde mig olika sångtexter utantill. Min låtsaskompis Barbro fanns alltid med.

Hur blev det sedan? Jag sitter kvar vid bordet, inte köksbordet utan skrivbordet, i lysrörets sken. Varje dag hanterar jag bokstäver och siffror både manuellt och på datorn här på Medis kansli. På fritiden deltar jag i olika Medis-kurser som tilltalar mig, denna termin är det sång- och danskurser. Mina kolleger är mina kompisar och här finns även en verklig Barbro.

Spana in en femåring i din närhet och du kan kanske förutse barnets yrkesval och fritidsintressen i framtiden.