 |
| Julutsopare i Önningeby Tjugondag Knut 2016 |
Visst är det roligt när gamla traditioner verkar leva vidare så där bara av sig själva? Det minns jag i alla fall att jag tyckte när jag var barn och vi rusade upp på vinden och grävde i lådor med gamla kläder för att ha något att klä ut oss med på kvällen den 13 januari. Det var vår egen grej, vi hade lärt oss av de äldre ungdomarna i byn som hade kommit och sopat när vi var små och nu var det vår tur. Föräldrarna var inte inblandade i det hela, de gick ut till djuren i ladugården genast efter middagen när vi började förbereda oss för utsopningen, min bror och jag.
Det knepigaste var att maskera sig så att ingen skulle känna igen en. En nylonstrumpa med utklippta hål för ögon och mun var ett ganska bra knep. —Mamma, får jag ta en av dina strumpor? Kläderna var lättare, någon stor gammal bylsig jacka eller tröja och ett par byxor eller en lång kjol. Den granna mönstrade kjolen jag ofta använde för att klä ut mig, fick jag syn på när jag var upp på vinden häromdagen. Hur gammal är inte den, när den användes redan på 1960-talet. Den var ju så färggrann att ingen människa skulle ha kommit på tanken att ha den till vardags då. Men för julutsopning var den perfekt. Gärna hade man en handväska eller kanske stora fickor på jackan. Där skulle allt godis man väntade sig kunna stoppas. Aldrig att man visade att man väntade sig utdelning, det skulle bara finnas utrymme så där lagom diskret. En sopborste eller kvast var obligatorisk - vi skulle ju SOPA ut julen! Och så gick vi iväg, min bror och jag och grannens två flickor.
Inget vuxensällskap förekom, ingen som skjutsade oss med bil. Vi hittade ju på egen hand till gårdarna i byn. Visst var det mindre trafik då, men det handlade också om att ungar hade större frihet då. Vi visste vad som gällde och vad som förväntades av oss och vi hjälpte varandra om det blev några problem.
Vi bultade på dörren och öppnade den och klev in, kavata och oblyga. Med förställda röster diskuterade vi med husfolket, om de hade skött sig och redan kastat ut julgranen, det måste man när det är Tjugondag-Knut. Vissa var rysligt nyfikna på vilka vi var, men de sade inte alltid riktigt rent ut. Man fick gärna tala litet i gåtor och skoja på ett sätt med de vuxna som man inte gjorde annars. Som belöning för sopandet och föreställningen bjöds vi på karameller, frukt eller pepparkakor. Minst populära var rynkiga mjuka äpplen, men både pepparkakor och mandariner var helt ok.
Jag tror att jag sopade ut julen ända tills jag var 14-15 år gammal. Har en anteckning i en gammal dagbok från den tiden "Sopade ut julen. Okänd hela vägen" skrev jag. Året därpå står det inget i den stilen i dagboken. Långt senare när jag studerade folkloristik vid Åbo akademi skrev jag en uppsats om seden. Intervjuade folk om hur de hade gjort när de var barn och lade märke till att det var kära och roliga minnen de berättade om. Det spelade ingen roll när på året jag frågade om det, till och med mitt i sommaren började folk omedelbart att berätta hur roligt det var och hur de hade klätt ut sig och vad de hade sagt och gjort under sitt sopande.
Även vuxna kan sopa ut julen ibland både nu och förut. En av dem jag intervjuade berättade om att i ett nybyggt bostadsområde i Mariehamn på 1970-talet var det vanligt med vuxna utsopare de första åren. Uppenbarligen fanns ett behov av att komma in och se hur de nya grannarna hade och skoja litet med dem. Kanske något man skulle kunna prova ett annat år!?
Siv Ekström
