torsdag 16 november 2017

Varför säger de på detta viset?

Vardagspsykologi och beteendevetenskap är ämnen som intresserar mig. En föreläsning inom det området skulle vara intressant.
Varför reagerar vi människor olika och uppträder olika i likadana situationer.
Ur verkliga livet:
Efter en fallolycka i somras gipsas min arm på sjukhuset. Samma kväll bestämmer jag mig för att ta en promenad efter att ha en tagit en dos värkmediciner. Möter en avlägset bekant kvinna på trottoaren. Hon stannar upp, synar armen snabbt och ber mig sedan titta in i hennes mun. Litet förvånad böjer jag mig ner, lång som jag är och hon är kortvuxen.
Vad är det jag ser, åtminstone spår av middagen och det kan ha ingått kokta ägg i den senaste måltiden. Hon säger att jag skall titta noggrant i övre käken på höger sida och hon gapar ännu större. Jag fortsätter titta men förstår inte riktigt vad detta handlar om och stiger tillbaka ett par steg. Hon berättar då att hon har fått en konstgjord tand insatt där på 1980-talet efter att hon hade fallit över ett bord på en arbetsplats. Hennes berättelse blir mycket lång och detaljrik. Ingen fråga kommer överhuvudtaget om mitt olycksfall.
Jag tar till en nödlögn och skyller på att jag skall iväg och hälsa på någon och fortsätter snabbt promenaden.
Möter då en annan person som stannar upp och säger: ”Det där måste ha skett idag för jag ser att gipset inte är smutsigt ännu.” Ingen fråga kommer om vad som har hänt. Träffar ännu på någon bekant som faktiskt undrar hur jag mår och om hur olycksfallet skett utan att i samma andetag berätta om sina familjemedlemmars fallolyckor förra decenniet.
Associerar i det här sammanhanget till vad en vän berättade. Hon satt vid kaffebordet på jobbet och sade: ”Ikväll skall min man och jag gå ut på restaurang och äta en lyxig middag. Vi har idag varit gifta 30 år.” Snabbt inlägg från kollegan: ”Och idag är det 17 år sedan min granne hängde sig".
Ridå.
Före föreläsningen skall jag förkovra mig genom att läsa böcker inom det här omfattande ämnesområdet.

onsdag 1 november 2017

Tillbaka till Medis


Det är ett tag sedan jag började jobba igen i Kompassen och på Medis efter ett års och tre månaders ”paus” emellan. Den här är faktiskt mitt första inlägg på Medis blogg och det känns ganska kul att dela mina tankar med er! Jag heter Effie Pla och kommer från Grekland. Jag flyttade till Åland för nästan fyra år sedan. Tänk vad tiden går fort!! Jag kommer ihåg när jag träffade Dimitri (min sambo)första gången och han sa till mig med stolthet ”Vet du? Min mamma kommer från Finland, från en liten ö som heter Åland!” Jag blev ganska imponerad kan jag säga :) Då letade jag efter var Åland ligger! Jag läste på nätet mera om Åland och en fin dag bestämde vi oss att resa till Åland för att se hur det ser ut. Så gjorde vi :) Vi bokade biljetter och åkte på semester. Vi tyckte båda att det var så mysigt och annorlunda. Vi ville verkligen uppleva någonting nytt eftersom situationen i vårt land var svår. Vi ville se 👀 hur man gör när det kommer massor med snö . Hur det finska systemet funkar som är så berömt. Så fort som möjligt började jag att studera svenska i Grekland. Efter några månader flyttade vi till Åland!

Järsö Åland, vinter 2016

Jag är glad att säga att jag var en av de första som besökte Kompassen tillsammans med min sambo och hans åländska kusin! Jag kommer ihåg hur orolig jag var när jag just hade flyttat till Åland och ville få ordning i mitt nya liv! Vi fick veta från kusinen att Kompassen hade just öppnat och att man kunde få viktig information när man är ny på Åland. 
Så gjorde vi det direkt. Information office for immigrants!! 
Där träffade jag för första gång Siv <3. Siv gav råd åt oss om hur ska man göra om man just har flyttat, vilka myndigheter man måste besöka o.s.v. Vi skrev ner allt som Siv sa. Det tog inte så lång tid innan jag kunde få mitt första uppehållstillstånd. Efter detta kom mitt första jobb och efter jobbet kom SFI (Svenska För Inflyttade). Det var första gången i mitt liv som jag var så mycket koncentrerad på lektionerna. Jag fick känna många människor som kom från olika länder. Vissa av dem hade just flyttat till Åland och vissa andra hade bott på Åland i flera år. Kursen hjälpte mig att komma in i samhället och det spelade den största roll för mig. Via kursen fick man bekanta och kompisar. Man var inte rädd för att prata fel svenska på Medis. Alla som jobbade där visade förståelse och hjälpte alla inflyttade för att de ska känna sig som hemma. Min lärare kom från Gotland så hon pratade lite annorlunda. Första veckan i skolan var jättesvår. Jag kunde inte förstå så mycket. Alla andra kunde kommunicera med varandra. I slutet av mina SFI studier förstod jag att den gruppen hjälpte mig att gå framåt. Jag var tvungen att hänga med!

Efter mina svenska studier fick jag jobb på Medis! Jag trodde alltid att jag kommer att jobba inom logistikområdet eftersom jag hade studier och jag var färdigt utbildad hemifrån. Men som tur livet hade andra planer för mig!
Nu för tiden jobbar jag med inflyttade! Som inflyttad själv tycker jag att jag kan hjälpa människorna från andra länder på ett annat sätt. Det jobbet ger mig glädje och energi! Mina uppgifter varierar men det är det som gör det mera intressant. 


Jag återkommer snart med nya små historier 😁

Effie


onsdag 25 oktober 2017


Vad skådar mitt norra öga, skottar du snö med en…?


Fix 1998 @ Wikipedia, CC SA 2.0 Generic
Det finns ord och uttryck som är svåra och obekanta, även för lärare i svenska. Ett bra exempel på detta är det där snöröjningsverktyget man använder för att skotta snö. Alla jag diskuterade detta med hade olika åsikter om vad det heter. Det fanns ord som snöskuffare, snöskuff, snöskott, snöskotta, snölasse, snöplog, snöblad, snöskyffel, snöskovel, snösläde, snöslunga m.fl. Jag fick just höra att från finlandssvenskt håll rekommenderas snösläde. Ordet snösläde var väldigt främmande för dem jag pratade med. Det var också det enda ordet som blev automatiskt korrigerat, då mitt skrivprogram tyckte att jag måste ha skrivit fel och att jag menade snöskoter. Vilket ord använder du?


Ett annat uttryck som jag hörde på radion igår, är också något av ett mysterium. “Vad skådar mitt norra öga?” Googlar man på det uttrycket så finns det diskussioner om varifrån uttrycket kommer. Jag tycker bäst om teorin om att det användes av sjömän.  Det skulle förklara varför en del ålänningar känner till det. Andra trodde att det fanns religiösa orsaker bakom uttrycket. Eller filmer/böcker för barn. Vad tror du? 

fredag 6 oktober 2017

Träffas på Medis


I veckotidningarnas frågespalter finns ofta frågor om hur ensamheten kan brytas. I svaren från psykologer ges förslag att delta i olika kurser. På en kurs hittar man likasinnade och ibland kan en seriös och livslång vänskap uppstå.
Jag frågade runt i min närmaste krets och flera personer har hittat fina vänner på kurser här på Medis. De nya vännerna är personer som de inte annars skulle ha blivit bekanta med.

Den här delen av kursverksamheten är av stor betydelse. Den sociala biten och mötet med nya människor eller tidigare bekanta tillför en känsla av gemenskap. Man förenas i ett fritidsintresse.


Det som dessutom kan hända är att man kan möta sin livspartner här. I det anrika hotellet vi jobbar i har väggarna mycket att berätta. Även efter att restaurangen och hotellet fick nya verksamheter i lokalerna, så har det skett mycket här och huset är fyllt med liv och rörelse året runt.
Vad jag känner till så har det hänt att kärlek mellan lärare och kursdeltagare uppstått och små Medis-barn har kommit till världen.
Själv har jag hittat en ny kompis via en Medis-kurs. På kärlekens område har inget mera hänt än att jag har fått en blinkning från en vikarierande lärare.
Det bästa med det här jobbet är för mig de trevliga kollegerna och alla möten med kursdeltagare i trappan och korridorerna.

Majvor Söderberg

onsdag 20 september 2017

Tidsresa?


På väg med raketfart rakt in i en ny termin, eller läsår om man så vill. Det sägs att tiden faktiskt går fortare med åren, eftersom vi har möjligheten att jämföra. Min levnadstid i förhållande till given tidsmängd – kanske en månad – ökar ju faktiskt dag för dag. Alltså borde jag uppfatta ett år som kortare nu än för tio år sen. Kanske har det med förmågan till överblick också att göra, upplevelsen av att ha koll spelar nog också in.

Ibland får mitt jobb mig dock att inse att tiden kan stå stilla, eller i alla fall inte har så stor betydelse. Jag har många tillfällen varje läsår att andäktigt kontemplera det där med att ålder bara är en siffra. De äldsta som går på gympa är långt över 80 och de har liksom aldrig slutat träna. De kommer år efter år och har sina favoritpass och ibland en favoritlärare. Nyttan och glädjen med gympan syns på hela människan och det är helt fantastiskt att få leverera det som önskas och behövs. Träningstrender kommer ju och går och vi lärare anpassar och utformar och fixar för att få med allt som enligt de senaste rönen verkar vara ovärderligt att få med. En sån grej är väl det där med att dans och koordination är bra för mer än bara minnet. Bra för mig som redan är där. Kondition, styrka och balans är viktiga komponenter förstås och nu pratas det också om rörlighet och kroppskontroll. Just den avdelningen kan i vissa fall sortera under avdelningen ”rörelser och övningar vi glömt”. Så i höstens katalog breddas utbudet med kurser där rörligheten står i centrum, men sällskapar nära med styrka och balans. Så grundläggande att man inte ens vet om att man slutat göra det, eller behöver öva. Hur svårt kan det vara att krypa, åla, ta sig över ett hinder i farten, likna en hund eller en isbjörn, eller göra en kullerbytta. Ssss. Gjorde man ju som liten. Blir man säkert yr av. Alltihop är baskunskaper som kroppen och hjärnan mår bra att kunna. Och har man inte provat på ett tag så är det ganska knepigt, man blir stående där i salen och undrar hur det är möjligt att glömma sånt. Och funderar var tiden tagit vägen. Men mina damer och herrar – det är aldrig försent. Jag ser det varje dag. Folk i alla åldrar som lär sig nya grejer det inte trodde var möjligt på sätt de inte kunna drömma om. Det kräver ett visst mod. Det kräver att man vågar prova. Det kräver också ett visst tålamod. Det man får i utbyte är dock en mycket värdefull sak. Inte bara bättre fysik – utan ett brett leende och då och då ett gott skratt.
Välkomna på kurs allihopa, Marie

torsdag 14 september 2017

Nu startar vår hösttermin!

Terminsstart på Medis! Det är minst lika roligt som på anmälningsstarten. Att få uppleva alla ivriga människor som ivrigt kommer för att anmäla sig till höstens kurser ger en liten kick varje gång. De står i kö och vi delar ut kölappar. Alla som bara kan sitter vid telefonerna och tar emot anmälningar. ”Tänk att jag jobbar på ett ställe som är så här omtyckt och eftertraktat!” 

Likadant känns det så här i mitten av september när kurserna startar. Första veckans kvällar råder hektisk aktivitet i Medishuset. Vi laddar upp med en extra kvällsvaktmästare som kan vara med och visa alla till rätt rum. —Var är rosa rummet? —Jag ska på spanska, var är den kursen? Någon ringer från Strandnäs: —Vart ska jag gå för att komma till sykursen?

Första året jag jobbade på Medis (2001) och kom för att hålla datakurser på kvällarna såg jag hur det lyste i alla rum i det stora huset. Redan ute på gården såg jag genom fönstren hur kursdeltagarna vid sina bord i klassrummen ivrigt antecknade och uppmärksamt lyssnade till läraren. Då blev jag litet rörd, faktiskt. Tänk så fint att så många människor vill gå på kurs på kvällen efter jobbet, att de vill lära sig nya saker på fritiden. Och så fint att en massa människor väljer att jobba som timlärare på Medis på kvällarna - efter sitt ordinarie jobb. De kunde ligga hemma i soffan och se på TV, men de kommer till Medis och undervisar, förbereder sig och står i, för att andra ska få lära sig nya saker. 

Nu är snart den första veckan över. Redan nästa vecka hittar alla till sina rum och varje kväll fram till i april fylls Medishuset av alla dessa ivriga kursdeltagare. OCH, vilket alla kanske inte är medvetna om, varje dag fylls huset också av många ivriga kursdeltagare! Det är stört omöjligt att hitta ett ledigt klassrum på Medis på dagarna. Dels har vi seniorkurser i olika ämnen, och dels har vi cirka hundra ivriga elever i fem, snart sex grupper, som studerar svenska varje dag från 8.30 till 15.15. Vi sköter ju sedan många år om Landskapets sfi-undervisning, dvs svenska för inflyttade. Det är fint med ett stort och stabilt hus för all denna kursaktivitet!


Siv Ekström

måndag 22 maj 2017

70 år i bildningens tjänst

'


Frågan om ett arbetarinstitut lyftes fram redan 1946 då folkdemokraten Rauha Åkerblom och socialdemokraten Viktor Arvidsson lämnade in en petition där de anhåller om att landskapsnämnden (dagens landskapsregering) ska inrätta ”ett arbetarinstitut eller en medborgarskola” i Mariehamn. Förslaget togs väl emot och under behandlingen i remissdebatten tyckte många talare att detta var ett bra förslag. Man ansåg också att institutet borde organiseras enligt samma modell som på fastlandet, nämligen att institutet skulle bli kommunalt. Institutet i Mariehamn skulle beviljas högsta möjliga landskapsbidrag. Förslaget godkändes och redan i början av 1947 var landskapslagen om understöd åt arbetarinstitut klar. Stadsfullmäktige i Mariehamn var först måttligt intresserat av att ta på sig en ny verksamhet men godkände i alla fall i maj 1947 förslaget om ett arbetarinstitut i staden. Institutet fick också en egen direktion. Den 6 oktober 1947 hölls det öppningsceremoni och inskription för institutet i gamla folkskolan (nuvarande Uncan). Under den första terminen var antalet inskrivna elever 153. Institutet erbjöd då kurser bl.a. i engelska, finska, modersmål, matematik, bokföring, teckning och måleri, stenografi och maskinritning. Institutets första föreståndare var lektor Carl Ramsdahl.
Vårt Medis är alltså ”ett efterkrigsbarn” som i år har 70 år på nacken. Det finns dock inga tankar om att gå i pension utan verksamheten fortsätter och utvecklas att vara alla ålänningars utbildningscentrum. Ett mångsidigt kursprogram kommer till alla åländska hushåll i mitten av augusti.

Leena Raitanen


onsdag 17 maj 2017

Tack Medis!

Det känns både roligt och sorgligt och lite högtidligt för mig att ta adjö av Medis som har varit min arbetsplats och mitt andra hem under så lång tid, närmare bestämt 33 år. Jag känner mig väldigt tacksam att ha fått vara en del av Medis! Det är ju en plats som betyder så mycket positivt för så många människor.

Nu vill jag säga tack till er alla som har varit med under de här åren.

Först av allt vill jag tacka Leena, vår rektor som alltid har varit på personalens sida och som i alla situationer har hittat de bästa lösningarna för oss anställda och för institutet. Vi har alltid vetat att vi kan räkna med ditt stöd.

Tack också till alla arbetskamrater, både lärarkolleger – sfi-lärare och andra - och den övriga personalen. Jag menar inte bara den nuvarande personalen, utan alla som kommit och gått under de här åren. Medis är en liten arbetsplats, så man lär känna varandra väl oberoende av arbetsuppgifter. Alla sitter runt samma bord och jobbar mot samma mål. Många av oss har jobbat länge tillsammans och det visar ju att vi trivs på vår arbetsplats.

Det finns många andra också som är en del av Medis, det är timlärare, kontaktpersoner i kommunerna, beslutsfattare, stadens utbildningspersonal och många andra. Ett tack till er också för gott samarbete.

Sist men inte minst vill jag tacka alla kursdeltagare i engelska, svenska och tyska som jag har haft den stora förmånen att få undervisa genom åren. Det har varit oerhört inspirerande att få jobba med er. Man är så gott som alltid på bättre humör efter en lektion än före. Tusen tack ska ni ha, jag har haft jätteroligt!

Trevlig sommar, hoppas att vi ses på Medis!

Bilden föreställer Sven-Erik Finne och mig någon gång på 90-talet.

Ann Westerlund

torsdag 4 maj 2017

Bakom kulisserna

I vår experimentverkstad för hälsa och friskvård gör vi nästan vad som helst för att testa och öva inför mötena med er, kära deltagare. På senare år har det pratats mycket om helhetsövningar och att kunna direkt överföra moment på ett träningspass in i vardagslivet. Så man har nån nytta av allt släpande helt enkelt. Det har vi tagit fasta på nu när vi inom ämnesområdet har skaffat oss lärling och har möjligheter att lägga tid och tankekraft på lite nya grejer. Med utgångspunkt i en av de mest praktiskt inriktade och helhetsbetonade träningsformerna av alla – Crossfit – har vi påbörjat en tankegång som leder framåt och låter oss ha roliga och aktiva planeringsmöten. Kroppskontroll, förmågan att hantera kroppen – och sin kroppsvikt -  i olika lägen och situationer, öka sin rörelsebank och ha roligt på vägen är vårt mål. Bland annat!
https://www.youtube.com/watch?v=ASY3oV4JBRs

Jo just det! Det händer då och då att vi får besök av övriga personalen när vi är i skapartagen. En del skakar på huvudet och går – andra blir entusiastiska och vill prova direkt! Vilken kategori tillhör du?
Marie

onsdag 12 april 2017

Om lärande och flerspråkighet

Medis läsår går mot sitt slut och jag avslutar den här veckan ett par kurser i svenska och italienska efter min första termin som vikarierande språklärare. Jobbade tidigare fem läsår som sfi-lärare, så mycket är välbekant här i huset. Däremellan har jag jobbat med andra uppdrag och läst in behörighet i Svenska som andraspråk samt validerat tidigare italienskastudier.
På Åland står förkortningen sfi för svenska för inflyttade eftersom vi här även har finskspråkiga medborgare som läser svenska, och det då blir missvisande att tala om invandrare. När man deltar i sfi läser man svenska som andraspråk på grundnivå och början av mellannivån, vilket krävs för att självständigt använda svenskan i vardagen och kunna ansöka om medborgarskap i Finland.
Svenska som andraspråk är en internationellt vedertagen term (Second Language) och ställs ofta mot modersmål eller förstaspråk (First Language), vilka bägge kan vara flera olika språk i olika grad av behärskning. När man studerar ett språk som andraspråk läser man det i ett land där språket talas som majoritetsspråk. Det innebär att man använder det nya språket dagligen i samhället, arbetslivet och vardagen.
Jag har själv studerat italienska och kommunikation på italienska med italienare i Italien och har alltså lärt mig det som ett andraspråk. Här på Medis har jag undervisat i italienska som främmandespråk vilket varit ett annorlunda sätt att jobba för mig. När man läser ett språk som främmandespråk gör man det utanför den naturliga språkmiljön, vilket är typiskt för språkundervisning i grundskola, gymnasium och högskola där språket inte annars är undervisningsspråk.
När jag var ung läste jag finska i skolan och bodde i Helsingfors, vilket innebar att även finskan var ett slags andraspråk för mig. Engelska började jag däremot läsa som främmandespråk i skolan, men man kan säga att mina barn som gärna spelar och umgås på nätet började lära sig det som ett andraspråk före undervisningen i främmandespråk i skolan. Engelskan är alltså inte längre ett renodlat främmandespråk, utan kan åtminstone för den yngre generationen samt för många i studier och arbetsliv snarare räknas som ett andraspråk idag.
Oberoende om man läser ett språk som andraspråk eller främmandespråk, så tar det tid att lära sig både för vuxna och barn. Det verkar gå snabbare för barn eftersom språket inte ännu är lika avancerat som det är för ungdomar och vuxna. Det går förstås fortare för alla om man dagligen använder språket i olika sammanhang utöver skolan. Det går också relativt snabbt (ca 2 år) att lära sig vardagsspråket där man kan använda sig av hela fraser samt tala om konkreta och välbekanta ting. 
När man kommer till senare delen av mellannivån och avancerad nivå, vilka krävs för ämnes- och yrkesstudier samt mer krävande arbetsuppgifter, så tar det flera år (5-8 år). Då räcker det inte bara att prata på, utan man behöver stöd och strukturer samt ord- och genrekunskap. Den internationella andraspråksforskningen, som genererats i över sextio år, är idag ganska enig om att språk uttryckligen behöver läras ut och inte bara i språkundervisningen, utan även i andra ämnen och sammanhang. Även förstaspråkstalare behöver lära sig då de träder in i nya språksammanhang.

Gabriella Nordlund

måndag 3 april 2017

Bergsklättring

Utanför mitt arbetsrum står några kolleger och diskuterar nya kurser till inkommande läsår.
Jag lyssnar inte speciellt men hör något om bergsklättring för seniorer.

Direkt försvinner jag in i minnen.
Det är åter ett evighetslångt sommarlov och augusti har nyss inletts.
Min kompis A. 12 år och jag 10 år har bestämt oss för en dagsutflykt.
Vi berättar om våra planer för min mamma.
Efter saft och bullar i köket så springer vi ner till stranden och hoppar i ekstocken.
Flytvästar används inte på 1960-talet, inte av oss i alla fall.
Simma kan vi inte heller, högst fem meter.
Vid årorna sitter A. och jag hänger över relingen och försöker se vikens botten.
Det är en hisnande känsla. Djupet är 25 m. här ute mitt på viken.
Vad ligger där nere på sjöbottnen? Kanske någon har slängt en trasig cykel i sjön.
Jag tittar extra noggrant ner i vattnet då vi närmar oss Jomala öjen. Känner stor respekt för de dykdalber som kan finnas här under vattenytan. Noterar ingen sådan idag.

Jomala öjen

Vi förtöjer och ser ut den bekvämaste vägen att nå bergets topp. Det är 35 m. upp dit.
Berget ångar solvärme.
I bergsskrevorna dignar blåbärsriset av stora, saftiga blåbär.
Vi plockar, äter och pratar glatt i munnen på varandra. Snart blir vi mera allvarliga och funderar om det kan finns ormar här. Båda är vi lika rädda för krälande djur.
Nu har vi klarat av ett brant parti och kommit fram till ett stenröse nästan på bergets topp. Vilken fin utsikt!
A. lyfter på en sten och förnimmer i samma stund en krälande rörelse av en orm.
Våra skräckslagna skrik ekar någon sekund över sjön innan jag tar ett steg bakåt rakt ut i tomma luften. Jag störtar ner på bergsavsatsen nedanför med huvudet före och blir direkt medvetslös pga. hjärnskakning.
Ett minnesfragment är att jag kan se att A. ror tillbaka mitt på viken och ropar på hjälp. Nästa gång jag vaknar till några sekunder är i baksätet på en bil där jag ligger och spyr i ett emaljerat handfat.
När jag börjar vakna upp mera bestående så ligger jag iklädd en rosa pyjamas nedbäddad i en säng på barnavdelningen på ÅCS. Mitt huvud är bandagerat och jag känner försiktigt på det stället där huvudvärken bultar mycket starkt. Där är en bula större än ett hönsägg.
En sköterska kommer in med ljummet te och hemvetesmörgås med lördagskorv på. Jag kväljs för jag tycker inte om te och kan inte äta smör utan att spy. Gömmer smörgåsen inpackad i en servett men gnager först litet på korvskivan.
Lägger mig ner försiktigt och tar i samma ögonblick ett beslut. Jag kommer inte att klättra i berg flera gånger under mitt fortsatta liv.

Mitt namn kommer alltså inte att vara med på deltagarlistan om det i Medis regi ordnas kurser i bergsklättring för seniorer.

Majvor Söderberg, text och foto

onsdag 15 mars 2017

Hur många språk kan du?

Hur många språk kan du? frågade en av mina elever tidigare i veckan. Vad svarar man på det? Mitt svar blev långt och flummigt. För vilka språk kan jag egentligen? Svenska, förstås. Engelska ganska bra. Finska kan jag också, jag förstår nästan allt. Men jag talar ju dåligt! Tyska…?
Jag har kommit fram till att jag kan uttrycka mig på en hel rad språk, fast på olika sätt. Jag kan beställa mineralvatten ”sin gas” på spanska, jag kan konversera på nybörjaritalienska med enkla fraser, jag kan uttrycka mig på tyska om jag får en minuts tystnad först så jag kan planera vad jag ska säga. Men kan jag de här språken? Kan jag ens engelska? Och – hemska tanke – kanske jag inte kan svenska heller?



När man jobbar som språklärare kommer man i kontakt med människor som har väldigt olika förutsättningar när det gäller att lära sig språk. Det är nog så att de flesta är bra på någon del av språket, men få är bra på alla delområden. Jag har träffat personer som är oerhört bra på att imitera. De plockar upp uttal och språkmelodi till synes utan ansträngning. Jag är väldigt imponerad av de här personerna, och inte så lite avundsjuk, eftersom jag själv inte har den här gåvan. Men de kanske har stora problem med att stava istället, eller kastar om bokstäver när de skriver, eller något annat. Det finns personer som skriver snabbt och korrekt, ofta med en prydlig handstil. Däremot är det inte alls säkert att de talar språket lika bra. De kanske inte får fram en enda mening i ett samtal. Eller kanske de har ett så dåligt uttal att man inte förstår vad de vill säga. Så här är det alltså ofta. Man kan vara bra på att lära sig ord, men dålig på att sätta ihop dem till meningar. Man kanske är bra på läsförståelse men dålig på hörförståelse. Man kanske tycker att grammatik är lätt men har i stället en dålig känsla för stil, vilka uttryck som passar i ett visst sammanhang. Och så vidare. Alla de här delfärdigheterna är viktiga för att man ska ”kunna” ett språk. Det är orealistiskt att tro att man ska bli bra på alla, i alla fall på en kort kurs på några terminer.
Om man har som målsättning att lära sig ett nytt språk perfekt, är det stor risk att man blir besviken. Men den som har en positiv inställning till språket, som tycker att det är roligt att lära sig ett nytt språk och som vill ägna så mycket tid som möjligt åt språket - inte så lite tid som möjligt - har störst chans att lyckas.

Ann Westerlund

tisdag 28 februari 2017

H5P - Om man får drömma

Visste ni att Norge har kommit på en fenomenal lösning för den fria utbildningen? Ett gäng utvecklare i Norge kom på en briljant idé om hur digital inlärning ska gå till. De byggde en lösning som heter H5P där vem som helst kan skapa digitala övningar, och skaparen av övningarna kan göra vad de vill med dem. Det här har resulterat i att Norge (NDLA) har en webbsida full med digitala övningar där vem som helst kan lära sig ämnen som läses i högstadiet: historia, språk, matematik etc. 


Det fantastiska med H5P är att det är enkelt, och det är interaktivt. Det går att arbeta med videon, ljud och text på så många olika sätt. Allt för att eleven ska lära sig så bra som möjligt. 


Medis är inte sena med att hoppa på tåget. Med hjälp av H5P använder vi nu interaktiva övningar i våra kurser i svenska, med gott resultat!


Vilken fantastisk tanke det vore, om vem som helst kunde läsa upp sina baskunskaper var som helst i världen och gratis? Borde inte de nordiska länderna - och alla andra länder som har råd, bygga upp kunskapsbanker för gratis för den som vill? Kanske det till och med borde vara en gemensam satsning, länderna emellan? Hur långt kunde man nå om man får drömma?

OBS! Videon nedan fungerar inte i webbläsaren Explorer.