På Åland är det nästan som i Syrien före kriget

Det tog flera år, men det förverkligades till slut: Mariehamn fick ta emot 20 syriska kvotflyktingar i november. Efter cirka fyra år som flyktingar i Libanon kan de här människorna äntligen börja se framåt och börja leva ett ordnat liv här på Åland. Undervisningen i svenska för de vuxna har kommit igång och barnen har gått i skolan sedan början av vårterminen. Journalisten Heidi Grandell-Sonck har gjort en fin intervju med fyra av barnen för Radio Vega. Läs artikeln på länken och lyssna på de båda intervjuavsnitten som finns insprängda i texten! Det spelar ingen roll om du har varit skeptisk till flyktingmottagandet eller om du otåligt väntade på deras ankomst.

Chrestell Azar och Ola Almasre trivs på Åland (Foto från Yles webbsida)

Det är svårt för oss att leva oss in i hur det känns att vara tvungen att fly från sitt hem och sina vänner för att det faller bomber i knutarna och för att du inte längre orkar försöka undvika krypskyttarna i grannskapet. Men inte är det heller lätt att tänka sig in i hur det är att landa i en obekant miljö med ett nytt språk. Skulle du och jag kunna behålla vårt goda humör i den situationen? Och skulle vi ha förmågan att se det som förenar snarare än det som skiljer? Hittills har de flesta som yttrat sig i diskussioner kring de här frågorna mest koncentrerat sig på de eventuella olikheter som kan finnas. Men så tänker inte de här barnen: folk här vänliga och hjälpsamma - likadana som människorna i Syrien var innan kriget kom, ”det är bara språket som är annorlunda!”

Siv Ekström

Dans och höns

En lördag i början av detta sekel sitter jag på bussen mot Uppsala.
Efter en mångårig paus tänker jag åter testa sällskapsdans.
Väljer en dansbana i landet västerut för att jag vill vara anonym.
Dansbandet spelar redan när jag kliver in i den stora lokalen.
Här finns minst 400 st. dansglada svenskar och så jag som är en hitkommen och bortkommen ålänning.
Kvinnor tycks numera bjuda upp männen och inte andra vägen som i min ungdom.
”Aldrig mer får jag se dig” spelas som nästa låt. Jag tar mod till mig och niger inför en man som sitter vid ett bord invid dansgolvet. Han tackar ja och mitt i allt är jag fast i ett skruvstäd ute på det överfyllda golvet. Vi är inte av samma längd och vi dansar inte i takt. Svetten rinner på båda. Efter dansen säger han att jag har ett snyggt bälte.


Nu behöver jag köpa kaffe och macka för att få mod att bjuda upp på nytt.
Snart spanar jag in en längre man och niger försiktigt.
Det visar sig bli en bugg och låten är ”Vad har du under blusen Rut?”
Jag har deltagit i en nybörjarkurs i bugg i Medis men får hjärtklappning och känner en stor osäkerhet.
Min danskavaljer verkar vara muskelbyggare. Han skickar iväg mig med sådan kraft att jag snurrar tolv varv över golvet och sedan inser jag att han är försvunnen.


Nu vill jag ha en påtår.
Dags för hambo, en man i kostym tittar mot mitt håll. Jag skyndar mot damtoaletten. I hambo niger jag alltid på fel ställe.


Paus, försöker få in litet frisk luft bland rökarna på trappan.







Andra halvlek börjar.


Tar mig fram till ett annat kaffebord där en man sitter ensam. Frågar om en dans och han svarar: Ser du inte att jag räknar pengar? Framför honom på bordet ligger två st. mynt och i samma stund sätter sig hans nypermanentade fru i plisserad kjol ner invid sin lagvigde och ger mig en mörk blick.


Snart blir jag uppbjuden. Han har en doft av ladugård och 1970-talets herrparfym. Kavajen är spänd och den mittersta knappen är borta. Här är det taktfast och jag hänger med.
Våra glasögon har hakat ihop. De trillar i golvet, som tur är utan skador.


Efter premiären i Sverige så vill jag testa danskvällarna här hemma på Åland.
För det mesta är jag en panelhöna. På norska är ordet veggpryd, vacker benämning. Att vara panelhöna är inte något obekant för mig då jag är uppvuxen på en hönsfarm.
Jag trivs egentligen riktigt bra med att vara panelhöna. Ofta sitter jag längst bort i hönsskocken.
Det kan vara ett oroligt kackel emellanåt men jag stänger av ljudet från panelhönsen och njuter av nostalgisk musik.
Ibland tar jag mig runt på dansgolven med någon halvbekant förare. Intalar mig att det är bra motion, träning för balanssinnet och visst är det trevligt med socialt umgänge.
De outtalade reglerna lär jag mig vartefter.


Efter något års dansande börjar skorna se slitna ut. Då jag ändå skall till Stockholm så tar jag skorna med som modell inför köp av nya.
Försäljaren ser ut som ett levande frågetecken. Hon undrar om jag verkligen har kunnat dansa med dessa skor som har tjocka räfflade rågummisulor. Jag svarar att jag inte har tittat närmare på skorna och att danserna har gått mitt i raden.
Går ut från skoaffären med ett par nya svarta dansskor som har specialsulor för dans på parkettgolv.
Någon vecka senare är det dags att testa. Springer uppför trappan till danslokalen med skopåsen i handen.
Vid första dansen till ”Det här är bara början” känner jag förändringen till det bättre. Min danskavaljer yttrar sig: Vad har hänt, dig har jag bogserat runt i flera år och nu lossnar du mitt i allt från golvet. Jag ler hemlighetsfullt.
Nuförtiden går det rätt så bra, några snedsteg, några missförstånd, men roligt och avslappnat och det bästa är att jag inte längre fastnar i dansgolvet.



Majvor Söderberg

Mars

Sol och vårlöfte gör att man blir på ovanligt gott humör såhär års!

Mitt i vårterminen är det mycket roligt på gång, men det gäller – märker man – att ta vara på det roliga och lite hänga i nuet. Det är lätt att bara köra på och så befinner man sig plötsligt i solstolen utan att ha hängt med alls.

Nån sa till mig - en helt vanlig tisdag – att ”Men du har väl världens bästa jobb i alla fall!” Det kom spontant från en person som är ny i huset och lägger märke till sånt. Hur skönt är det inte att med ett brett leende bara sjunka in i den sanningen och nicka?

Just när läsåret kommit igång var det dags för ny omgång av afrikansk danskurs. Höstens kurs förgylldes ju av Georges Agbazahou och Alexander Sundman Henriques som gav oss livemusik på Djembe. Det är det bästa som finns, att dansa till deras trummor är att bäras i försynens hand.

De for till Afrika. Jaha. Det såg ut att bli inspelad musik då till våren. Det var då det hände. En kollega tipsade om en pigg ersättare. Det händer, ska jag säga, minsann inte varje dag. Så stämde vi träff jag och den nye trummaren – Dexter Mäkelä upplärd av självaste Georges – inledde samarbete och gemensamt skapande av den kommande kursen. Och en sån trummare och musiker sen! Så anslöt ännu en trummare Evelina Lindahl som också är en härlig musiker. Det är en gåva och en ynnest att få dansa när ni spelar! Ni kan inte fatta vad det gungar! Folk vänder sig om utanför på gatan och undrar vem det är som har så kul i Medishuset.

Det måste också sägas att de som kommer till Medis för att dansa afrikansk dans är ena riktiga godingar - ljuvliga människor! Det är lätt att vara lärare då!

Vår brukar också innebära språkpraktik för våra sfi studenter. Om det finns någon i gruppen som är intresserad av mitt arbetsområde brukar jag försöka få en praktikant. Det är roligt och givande för mig personligen och det är också roligt att dela med sig av sin jobbvardag. Den här gången har jag äran att hälsa Sunday Okodugha som ursprungligen kommer från Nigeria, välkommen på en treveckors praktik. Det blir spännande och det brukar bli många tillfällen att prata svenska eftersom våra deltagare, som sagt, är ena riktiga godingar och dessutom nyfikna på omvärlden!

Marie