Åldersförändringar och artighet

Augusti 1960 

Bussen stannar vid bussplanen. Det är mycket sällan vår familj åker in till stan och därför är det en spännande dag. Jag är åtta år. Asfalten ångar av sommarvärmen. Vid entrén till Böndernas hus berättar pappa att det stora huset har många hotellrum och en restaurang. Jag tittar uppåt mot alla fönster och funderar hur det ser ut där inne. Idag sitter jag här i ett av hotellrummen och skriver detta blogginlägg.  
Mamma och pappa har stadsärenden. Mamma har en grönblommig klänning på sig, sydd av hemsömmerskan Elvi.  Pappa har vardagskostymen och en brun läderportfölj under armen.De går söderut för att uträtta sina ärenden. Jag skall få gå på min första stadspromenad och beger mig norrut en bit. Det är överenskommet att våra släktingar tar emot mig och senare skall mina föräldrar komma dit.
Den första jag möter på Skarpansvägen är en tant som ser ut att snart bli 30 år. Hon har papiljotter i håret och en duk knuten omkring. Jag är uppfostrad med att det är viktigt att vara artig, niga, hälsa och tacka alla människor. Jag niger därför och säger goddag. Hon ser förvånad ut och svarar inte. Sedan möter jag två tanter till, de ser ut att vara 20 år. De promenerar med sina barnvagnar. Åter niger jag och säger goddag, goddag. De röker och pratar bara med varandra.
Nästa person som kommer med långa kliv är en farbror som är minst 35 år. Han har kostym och portfölj. Han tittar inte ens åt mitt håll då jag niger djupt. Asfalten bränner genom de tunna tygskorna, den blåa klänningen med vita prickar är litet spänd. Jag svänger in mot Nyängsgården och släktingarna kommer emot. De tar i hand och jag niger. I samma ögonblick förstår jag att det är bara dem jag känner som jag skall hälsa på och niga inför. Jag har lärt mig en läxa i vett och etikett, jag behöver alltså inte hälsa på alla människor. 

Augusti 2015 

Färjan är mitt ute på Ålands hav. Det har varit en solig och varm dag i Stockholm. I snabbköpet på färjan är det svalt. I kön framför mig står en medelålders kvinna, alltså 75 år. Hon har köpt massor med läskedrycker på burk.Hon ser litet besvärad ut. Hon säger att hon känner igen mig och har sett mig i Medis kansli. Hennes stora passion är virkning och i höst skall det bli en kurs i Medis om hur man virkar väskor av burkringar. Hon har inte sparat tillräckligt många burkringar och av den orsaken behöver hon köpa denna mängd läskedrycker. 
Jag betalar för choklad och tuggummi. I ögonvrån ser jag att några snygga herrskjortor läggs på bandet. Den medelålders mannen bakom mig, alltså han är ca 80 år, ler mot mig och säger att han hör att vi pratar om Medis. Han berättar att hans fru skall börja på en vävkurs i Medis och det har resulterat i att alla hans skjortor från 1960-talet har blivit mattrasor. Samtidigt kommer han på att han har glömt att köpa några paket kaffe för hon behöver påsar till kursen där man gör väskor av kaffepåsar. 
Så trevligt med alla kursdeltagare jag möter och så avslappnat att jag inte behöver tänka på om jag skall niga eller inte. Jag kliver av färjan i min nya blåa klänning med vita prickar och är nöjd med sommardagen. 

Majvor Söderberg

Några tankar om språk och kommunikation

Här kommer ytterligare  60%-are- det är en annan, nybliven deltidspensionär som skriver! Så detta borde gå snabbt att läsa…

Som språklärare får man ideligen anledning att fundera på mysteriet med kommunikation mellan människor - det är så fantastiskt när den funkar! ATT den för det mesta funkar…

Det är intressant också att fundera på vilken roll själva språket, det verbala, har. Som språklärare koncentrerar jag mig på att lära ut strukturer i grammatik, ord och meningsbyggnad. Eleverna ska alltså få tillgång ett mönster för hur språket funkar, ett redskap att använda. Det här kan jag lära ut och det här ska de kunna tillämpa i de situationer de behöver.

Men sist och slutligen är kommunikation så mycket mera än dessa strukturer. Det märks tydligt i en klass med bara nybörjare i t.ex. svenska.

Mitt uppdrag är att undervisa på svenska till elever som inte kan svenska!

Då är det uppenbart att jag måste ta till andra medel för att skapa kontakt: 

Kroppsspråket. Gester och ansiktsuttryck. Teckningar på tavlan.

Jag vill få fram mitt budskap, utan att kunna uttrycka det med ord som de förstår. Vårt samspel måste bygga på kroppens uttrycksförmåga, på en vilja till samarbete från båda hållen och på mycket fantasi och humor. Alla i en sådan klass måste vara beredda att ”göra bort sig" och öva och igen öva de mest elementära och ”enfaldiga” frågor och svar. Läraren är den första att ”spela apa” och därför skrattas det rätt mycket på lektionerna, då situationen ofta blir ganska absurd.

Och skrattet har  en sammansvetsande effekt, som bidrar till att gruppen formas och att eleverna känner sig trygga och ibland till och med kan skapa nya vänner i gruppen!

Nå, detta var små onsdagstankar i all  anspråkslöshet.

Fortsättning kanske följer.

Tove-Maria

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Efter en lång sommarpaus från kursdeltagarna ser jag alltid mycket fram emot kursstart igen. Jag har haft gott om tid att förbereda mina kurser och jag är fylld av idéer som jag vill pröva att genomföra med mina elever. Jag är också en människa som trivs bäst på jobbet när jag har folk runtomkring mig och inte behöver sitta ensam på mitt rum.
Jag inleder nu mitt femte år som bildlärare på Medis - ett arbete som jag är mycket tacksam för att jag har  - ett arbete som ger mig glädje och energi och möjligheten att träffa så många fina intressanta människor som kommer till mina kurser och som delar konstintresset med mig.

Under mina år på Medis har jag alltid jobbat efter olika teman på mina kurser och i år kommer temat på akvarell, akryl och oljemålningskurserna att vara Café- och restaurangmiljöer. Dessa miljöer har varit ett intressant tema i alla tider och många konstnärer har undersökt och återgett sin syn på saken.

Tillsammans med kursdeltagarna har vi nu i början av terminen besökt några fantastiskt vackra ställen för att fotografera och samla inspiration för mörka höst- och vinterkvällar.
Ett av dem är  Café Stickstugan på Järsö i Lemland samt Björnhuvud Bed and Breakfast i Hammarland. Båda ställen är en upplevelse i sig med konstnärliga smakfullt inredda miljöer som jag hoppas skall inspirera mina elever.

I min nästa bloggtext skall jag ge lite smakprov på kursdeltagarnas konstverk från dessa miljöer. Tills dess får ni nöja er med en liten akvarell som jag målade från Stickstugan inspirerad av det underbara växthuset fyllt med olika sorters pelargoner och textilier i läckra färger.

Lin Simons

Spännande arbetsresor

Jag har nu jobbat i 30 år som heltidsanställd Medislärare. De 18 första vid Väståbolands medborgarinstitut och de 12 senaste vid Medis på Åland.

I Åboland höll jag kurser i Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Utö och Iniö. Ibland gästspelade jag på Kimitoön.

Den längsta resan var till Utö i höststormen. Arbetsresan varade i 12 timmar tur och retur, medan undervisningen bestod av 10 lektioner.

På Åland har jag hållit kurser i alla skärgårdskommuner förutom Kumlinge och Geta, vilket jag hoppas hinna med innan pensioneringen.

Den skärgårdskommun jag besökt flest gånger är Sottunga. Britt Pettersson är kontaktperson på Sottunga och även f.d. kanslist på Medis. Hon hade en dröm om att starta en vävstuga på Sottunga och det har hon gjort. Dit har jag åkt nu och då för att hjälpa till vid vävuppsättningar och för att inspirera och visa senaste nytt på vävfronten.

Britt Pettersson till vänster, i samspråk med Föglös kontaktperson Berit Andersson.

Där dukar man fram mat vid middagstid och kaffe vid kaffetid, gästfriheten är mycket stor. Ofta har det blivit kursdag på lördag eller söndag, ibland båda.

Sköna tidiga morgnar med bil till Långnäs. På vägen dit ser man högst ett par personer, ibland en jägare, många får och fåglar, lite beroende på årstiden. Ingen stressig morgontrafik precis.

Naturen är underbar på Sottunga. En gång var vi bjudna till Britt på sommarkalas. Det var visst då jag första gången i mitt liv såg en domherre på sommaren. Dikena var fyllda med nässelklockor, en sorts blåklockor som jag aldrig sett tidigare. Hittade dock en planta senare på min kolonilott på Espholm, den växer nu i min trädgård i Pargas.

Så här blommade nässelklockan i min trädgård denna sommar.

Det var också på Sottunga allt stod klart angående ett bordduksmönster.

Då jag kom till Åland för 12 år sedan och började hålla vävkurser var det flera gånger någon ville visa mig någon bordduk som de vävt tidigare. Men den där måste ju vara vävd efter mitt mönster tänkte jag ofta. Frågade flera vävlärare, men fick bara till svar att det var Antböle-Anjas mönster och henne kände jag inte på den tiden.

Så dök "min bordduk" upp igen på Sottunga och då frågade jag om de hade mönstret kvar, javisst sa en av damerna, jag tar det med nästa gång. Och vad får jag se, jo en kopia av min linnebordduk som publicerats i en finsk handarbetstidning; Suuri käsityökerho. "Malli: Barbro Laurén" kunde jag läsa på nedersta raden, som bevis.

Så här lycklig blev jag när saken var helt klarlagd.

Barbro Laurén

Min nuvarande – och sista – sjuårsperiod på Medis

Eftersom jag redan fyllt 66 år blir det så småningom dags att fundera på att bli friherrinna, att gå i pension. Jag har inte velat tänka på det för det händer så mycket hela tiden på Medis. Dessutom tycker jag att 66 är bara en siffra och har ingenting att göra med mig. 

Medis har blivit ett riktigt utbildnings- och integrationscentrum för ålänningar, både för de nyligen inflyttade och för oss alla andra. Medis är kvar i Böndernas hus och har fortsättningsvis verksamhet i alla åländska kommuner.

Under de senaste åren har Medis startat och genomfört många intressanta och nyttiga projekt.  Våra två omfattande EU-understödda integrationsprojekt gav inflyttade möjlighet att både studera svenska och få en mera omfattande praktikperiod. Resultatet var mycket bra. Mera än hälften av deltagarna fick antingen tillsvidare- eller tidsbunden anställning efter projektet. Jag hade önskat att den här sortens kurser skulle ha fått fortsättning med nationella pengar. Men – det kanske lyckas i framtiden.

Tack vare Landskapsregeringens satsningar på integration kan Medis hjälpa både sådana som inte kan läsa/skriva vårt alfabet och sådana som har ett arbete att få undervisning i svenska. Likaså har Medis hand om informationskontoret ’Kompassen’ som lotsar inflyttade i byråkratin. Sedan augusti i år har Kompass-verksamheten fått en förstärkning i form av en deltidsanställd. Hon heter Effie och kan som inflyttad själv ge oss värdefulla synvinklar i integrationsarbetet. Hennes uppgift är att ordna utfärder, studiebesök och informationstillfällen för inflyttade samt träffar mellan dem och andra ålänningar. 

Rektor Leena flankeras av Kompassens informatör Siv och projektarbetare Effie.

Medis huvuduppgift, nämligen att ordna kurser för ålänningar på deras fritid, står fortsättningsvis högt i kurs. I höst har vi redan tagit emot cirka 3000 anmälningar till kurser på fasta Åland. Därtill kommer ännu anmälningarna till kurserna i skärgården.

Även Medis börjar få känningar av den så omtalade pensionsboomen.  En efter annan går i pension, åtminstone på deltid. Det kommer in nya krafter och det är bra, för vi har många olika projekt på gång och väntar bara på att få dem godkända.

Vi träffas på Medis hälsar Medisrektorn Leena.

Deltid

- Ämnet för din nästa blogg är ju klart, tyckte mina arbetskamrater. Deltidspension, naturligtvis!

Jag får en smygande känsla av att jag kanske har talat ganska mycket om det här med deltidspension den senaste tiden... Och det är inte så konstigt, för det passar mig perfekt!

Från och med den 1 augusti i år jobbar jag inte längre heltid, utan 65 % av en heltidstjänst. På måndagar är jag ledig, och jag slutar lite tidigare de andra dagarna dessutom. Det känns både lyxigt och en aning orättvist, som att man sviker sina arbetskamrater lite grann.

Jag vill ju jobba, bara lite mindre. Jag vill absolut inte sluta på Medis, jag oroar mig redan för hur det ska gå den dagen jag blir pensionär på riktigt. Jag blir glad varje dag när jag kommer på jobb på morgonen och möter alla trevliga sfi-elever som hälsar lika glatt på mig varje gång vi möts i trappan, och det kan vara flera gånger om dagen! Det är roligt att träffa arbetskamraterna och att få göra det jag gillar mest, nämligen undervisa i språk.

Medis har blivit ett andra hem för mig. Så blir det väl när man har jobbat på samma arbetsplats i 31 år. Vi är många i personalen som har jobbat här väldigt länge. Det är förstås ett tecken på att vi trivs med vuxenutbildning, vissa av oss som lärare och andra med andra uppgifter vid institutet.

Som Medislärare får man själv påverka kursinnehållet och det är både inspirerande och ibland lite jobbigt, eftersom det tar mycket tid och energi. Om man håller kurser på kvällstid kan det kännas lite besvärligt att gå på jobb ett varv till, när det redan är mörkt. Men jag försäkrar att man är på bättre humör när man kommer hem!

Så där ja, dags att sluta skriva. Mina bloggar blir förstås kortare nu. Bara 65 % av en hel blogg!

Ann Westerlund

Medis - lyx eller nödvändighet?

På söndag börjar vi på Medis att ta emot anmälningar till höstterminens kurser. Alla hushåll på Åland borde ha fått höstens fullmatade kurskatalog och på söndag sitter hela Medis personal bänkad för att ta emot anmälningar per telefon och personliga besök. Dessutom tar systemet automatiskt emot anmälningar som görs via webbsidan. På söndag är det Hälsa och friskvård, dans och data som gäller. På måndag kommer flera ämnen till: konst, textil och hantverk, övriga praktiska kurser och matlagning. På tisdag ”släpps” de övriga ämnena och sedan kan man fortsätta att anmäla sig till alla ämnen veckan ut. Systemet med att portionera ut kurserna på det här sättet gör att störningarna på webb och telefon blir mindre än tidigare när alla ämnen blev tillgängliga från början.

Kursutbudet är omfattande och mångsidigt, men vi vet redan att många av kurserna aldrig kommer att bli av. Vilka det är som ställs in vet ingen ännu, för det beror på hur många anmälningar som droppar in. Det här betyder att det är viktigt att anmäla sig genast under nästa vecka, för sedan börjar ”röda pennan” sin genomgång och stryker kurser som inte kan få bli av. Det är en ekonomisk fråga förstås. Medis måste få in deltagaravgifter och det håller inte att starta kurser med till exempel två-tre deltagare.

Det är helt fantastiskt att få jobba på ett ställe som Medis, med så många intresserade och kunskapstörstande kursdeltagare. Vilken upplevelse det var när jag kom körande till min första anmälningsstart på Medis när jag just hade börjat jobba här. Det var i augusti 2001 och kön med ivriga och förväntansfulla människor sträckte sig från ytterdörren norrut längs med trottoaren och vidare en bra bit på Styrmansgatan, redan drygt en timme innan dörren skulle öppnas. Folk hade tältstolar och bananer med sig för att orka vänta. De tidigaste hade säkert stått där en timme då redan.

Det här vet förstås de flesta redan, men är det inte konstigt att många beslutsfattare inte har en aning? Med jämna mellanrum kommer det förslag om att begränsa kursutbudet så att bara ”nyttiga” kurser skulle ordnas på Medis. Kursavgifterna borde höjas och kursantalet minskas. Hur skulle någon byråkrat eller politiker kunna avgöra vilka kurser folk ska gå på? Kurser som behövs på arbetet ska arbetsgivaren ordna och vad i övrigt gäller nyttighet för individen kan bara var och en svara för själv. En intressant och givande kurs på Medis kan betyda skillnaden mellan sjukskrivning och arbete, den kan ge livsglädje och kraft att orka mera på jobbet, den kan ge gemenskap och samhörighet för en ensam eller nyinflyttad person och många är de som har omvittnat vad Medis har betytt när det har gällt att tillfriskna efter allvarlig sjukdom. Folk är så olika - för någon kan det vara körsång som ger det där lilla extra, för andra kanske en nybörjarkurs i ryska, en nybörjarkurs på iPad, vattengympa eller varför inte trädgårdsplanering eller matlagning.

Listan över Medis positiva effekter kan göras lång. Det är förstås förståeligt att den fria bildningen lever farligt i spartider, men jag hoppas innerligt att flera skulle kunna se längre än till första bästa kolumn i budgeten. Det är långsiktiga effekter vi talar om här. I höst är det val, så kanske ingen vågar komma med försämringspåhitt just i år i alla fall...

Glada miner i anmälningskön till Medis i augusti 2011

Siv Ekström