Sim. Salabim!

I morse avslutades min simkurs, 11:e terminen som jag haft förmånen att lära ut ett effektivare sätt att simma. De tio föregående har alla haft samma upplägg, mer eller mindre, men jag har de senaste gångerna inte varit helt till freds med resultatet. Så när det nu bytte 10-tal bytte jag också strategi och det blev bättre. Mycket bättre till och med, och ingen har riktigt "fastnat" så som hänt på de tidigare kurserna.
Vad är då skillnaden, jo den nya strategin innebär att man simmar mer sammansatt redan från första början och koncentrerar sig på att göra rätt 4-5 armtag i gången och att nöta in det rätta. Tidigare har fokus legat på att bemästra detaljerna för att sen, som genom ett trollslag, klara av den sammansatta simningen. Trollslaget har ofta uteblivit, tyvärr.
Den nya strategin gav ett betydligt bättre resultat, i stort sett alla deltagarna simmade hyfsat redan för ett par veckor sen, vilket är tidigare och fler deltagare än på tidigare kurser. Smärre justeringar behövs alltid i ett kursupplägg och med tanke på att jag från och med nästa termin får 20% mer tid på mig (kursen utökas från 10 till 12 tillfällen) så kan det bli riktigt intressant.

Dessutom har Marie lovat att planera in en simkurs för Öppet Vatten i augusti. Det blir kul!

Björsby-vävning flyttar till Godbycenter

Att vuxna kursdeltagare har egna utrymmen har stor psykologisk betydelse för stämningen på kurserna. En vuxenstuderande har rätt att få känna att det här är vår skola och det här klassrummet är mitt klassrum. Det här går inte att ordna i alla kommuner, men eftersom det finns så omfattande kursverksamhet – både på dagtid och kvällstid – i Mariehamn har Medis i Mariehamn lyckats ordna ett eget Medis-hus, ett eget vuxenutbildningscentrum, och till och med i stadens centrum. I Medis-huset pågår de flesta sådana kurser som inte upptar klassrummet hela tiden. I ett och samma klassrum kan det en kväll försiggå studier i engelska och en annan kväll i något annat teoretiskt ämne. Dessutom är klassrummen i flitig användning på dagtid, huset är fullt av verksamhet.

Medis har också kurser som i sin tur upptar utrymmet hela tiden, eftersom det för kursen behövs mycket inventarier. Sådana är t.ex. vävning och keramik. 

En vävkurs ställer flera olika krav på utrymmet. Det behövs mycket kursutrymme som bl.a. skall ha bra belysning, och det skall finnas tillräckligt med parkeringsplatser i närheten. Det allra svåraste kravet att uppfylla är kanske att det i fastigheten inte skall finnas andra grannar som kan bli störda av ”dunkandet”. Det går nämligen inte att väva ljudlöst. 

I början av höstterminen fick Medis veta att de utrymmen som Medis under många år har haft för vävning i Björsby f.d. skola, inte längre skulle stå till vårt förfogande. Var skulle man kunna hitta ett annat utrymme, helst i Jomala eller åtminstone på en central plats på fasta Åland? Kontakt togs med flera kommuner, ingen hade något att erbjuda. 

Men nu, äntligen, när överan halva höstterminen har gått, har vi en lösning. 

Vävningen från Björsby flyttar till Godbycenter!

Nu hoppas vi bara att allt börjar fungera bra på det nya stället och att vi en längre tid får vara i samma utrymmen, för man flyttar inte gärna närmare 20 vävstolar varje läsår.

Här inreder Medis en ny vävlokal.

Hälsningar från rektor Leena

Hur ska man vara för att lära sig språk?

Hur ska man vara som person för att lära sig ett främmande språk snabbt och effektivt? Varför har vissa personer lätt att lära sig medan andra får kämpa med uttal, grammatik och flyt?

Ålder har betydelse, och hur nära besläktat en persons modersmål är med målspråket inverkar också. Men det är inte hela sanningen. På nätet kan man hitta många intressanta artiklar om vilka egenskaper som hjälper till för att man ska vara en bra språkinlärare.

Här kommer en lista på några sådana egenskaper som jag har läst om på nätet. Jag har plockat ut dem helt ovetenskapligt – sådana egenskaper som jag själv har lagt märke till hos framgångsrika språkstuderande under alla mina år som språklärare.

1. Motivation: Personen tycker om målspråket och –kulturen och vill bli en del av den nya kulturen. Han vill verkligen lära sig språket och är beredd att satsa på det. Många tycker också att själva språkinlärningen är rolig!

2. Tar ansvar: Personen förstår att man inte lär sig ett språk bara för att man sitter i klassrummet. Man måste själv göra hela jobbet!

3. Är realist: Personen vet att språkinlärning kräver väldigt mycket tid och ansträngning. Han ger inte upp när det känns svårt.

4. Är orädd: Personen vågar använda språket och är inte rädd att göra fel. Det kan kännas löjligt att uttala ett främmande språk, men de här personerna bryr sig inte om det. De tar alla chanser att tala med infödda och är ofta sociala.

5. Tolererar att språk inte alltid är logiskt: Personen accepterar att språket ofta är ologiskt och blir inte blockerad av att det finns många undantag.

6. Söker mening: Man kan använda sina begränsade kunskaper till att försöka förstå trots att många ord är obekanta. Personen tycker att det är roligt att läsa också svårare texter och vågar gissa vad nya ord betyder.

7. Känner sin egen inlärningsstil: Personen vet hur han lär sig bäst och vilka metoder som fungerar för honom. Han är kreativ och hittar på egna knep, t.ex. för att lära sig nya ord.

En egen kommentar: Jag är själv lite av en grammatiknörd, och jag trodde i skolåldern att det skulle gå att lära sig ett språk bara via grammatikregler. Så småningom förstod jag att det inte är möjligt. Denna insikt hjälpte mig att se språkinlärning på ett nytt sätt. Grammatik är ett bra hjälpmedel, men språk är väldigt mycket mer än så.

Ann Westerlund

En titt in i dockverkstaden.

I höst har vi startat en dock-kurs där vi gör Olga-dockor enligt den holländska dockkonstnären Olga Dols metod.

Först skär man till en huvudform av en rund styroxboll. Det smular och flyger styroxbitar runt i rummet i det skedet, städerskan får extra arbete.

Därefter gör man en hals till huvudet av en tom toapappersrulle. Sedan borras ett hål med en äppelborr i huvudet där halsen skall fästas.

Vi använder en specialgjord ställning av trä där vi fäster huvudet för att lättare kunna modellera fram dockans utseende.

Glada dockmakerskor.

Huvudet täcks med små bitar av Das- eller Plastiroc-massa, en sorts hobbylera.

Därefter sätts en bit av leran för panna, haka, näsa, kinder, gom och läppar. I det här skedet brukar man börja iaktta sina medmänniskor på ett nytt sätt. Då kan man upptäcka att somliga har liten näsa, andra större. Många olika hakor finns också, endel är nästan utan medan andra kan ha dubbla eller tredubbla.

Axlar görs också av leran. Viktigt att komma ihåg fyra hål på dem, som man skall sy igenom då man fäster huvudet vid den sydda tygkroppen.

Armar och ben eller stövletter bakas ut av lera. Leran skall torka mellan varven och alla delar skall slutligen slipas med sandpapper. Därefter blir det målning av ansiktet, där ögonen är det svåraste. Slutligen lackas alla modellerade delar.

Blivande balettdansös i förgrunden.

Håret kan göras av garn, lin eller skinn.

Kroppen sys av bomullstyg och fylls med ull eller hobbyvadd. Sömnadsarbetet görs hemma, det vill säga att sy kroppen och kläderna till dockan.

Kursens första docka är klar.

Under åren har det blivit många olika typer av dockor, den klassiska förstås men även häxor, tomtar, troll, örtagummor och skärigubbar, alla stora personligheter.

Rödluvan och vargen, skapade av Birgitta Zetter 1995.

Barbro Laurén

Åldersförändringar och artighet

Augusti 1960 

Bussen stannar vid bussplanen. Det är mycket sällan vår familj åker in till stan och därför är det en spännande dag. Jag är åtta år. Asfalten ångar av sommarvärmen. Vid entrén till Böndernas hus berättar pappa att det stora huset har många hotellrum och en restaurang. Jag tittar uppåt mot alla fönster och funderar hur det ser ut där inne. Idag sitter jag här i ett av hotellrummen och skriver detta blogginlägg.  
Mamma och pappa har stadsärenden. Mamma har en grönblommig klänning på sig, sydd av hemsömmerskan Elvi.  Pappa har vardagskostymen och en brun läderportfölj under armen.De går söderut för att uträtta sina ärenden. Jag skall få gå på min första stadspromenad och beger mig norrut en bit. Det är överenskommet att våra släktingar tar emot mig och senare skall mina föräldrar komma dit.
Den första jag möter på Skarpansvägen är en tant som ser ut att snart bli 30 år. Hon har papiljotter i håret och en duk knuten omkring. Jag är uppfostrad med att det är viktigt att vara artig, niga, hälsa och tacka alla människor. Jag niger därför och säger goddag. Hon ser förvånad ut och svarar inte. Sedan möter jag två tanter till, de ser ut att vara 20 år. De promenerar med sina barnvagnar. Åter niger jag och säger goddag, goddag. De röker och pratar bara med varandra.
Nästa person som kommer med långa kliv är en farbror som är minst 35 år. Han har kostym och portfölj. Han tittar inte ens åt mitt håll då jag niger djupt. Asfalten bränner genom de tunna tygskorna, den blåa klänningen med vita prickar är litet spänd. Jag svänger in mot Nyängsgården och släktingarna kommer emot. De tar i hand och jag niger. I samma ögonblick förstår jag att det är bara dem jag känner som jag skall hälsa på och niga inför. Jag har lärt mig en läxa i vett och etikett, jag behöver alltså inte hälsa på alla människor. 

Augusti 2015 

Färjan är mitt ute på Ålands hav. Det har varit en solig och varm dag i Stockholm. I snabbköpet på färjan är det svalt. I kön framför mig står en medelålders kvinna, alltså 75 år. Hon har köpt massor med läskedrycker på burk.Hon ser litet besvärad ut. Hon säger att hon känner igen mig och har sett mig i Medis kansli. Hennes stora passion är virkning och i höst skall det bli en kurs i Medis om hur man virkar väskor av burkringar. Hon har inte sparat tillräckligt många burkringar och av den orsaken behöver hon köpa denna mängd läskedrycker. 
Jag betalar för choklad och tuggummi. I ögonvrån ser jag att några snygga herrskjortor läggs på bandet. Den medelålders mannen bakom mig, alltså han är ca 80 år, ler mot mig och säger att han hör att vi pratar om Medis. Han berättar att hans fru skall börja på en vävkurs i Medis och det har resulterat i att alla hans skjortor från 1960-talet har blivit mattrasor. Samtidigt kommer han på att han har glömt att köpa några paket kaffe för hon behöver påsar till kursen där man gör väskor av kaffepåsar. 
Så trevligt med alla kursdeltagare jag möter och så avslappnat att jag inte behöver tänka på om jag skall niga eller inte. Jag kliver av färjan i min nya blåa klänning med vita prickar och är nöjd med sommardagen. 

Majvor Söderberg

Några tankar om språk och kommunikation

Här kommer ytterligare  60%-are- det är en annan, nybliven deltidspensionär som skriver! Så detta borde gå snabbt att läsa…

Som språklärare får man ideligen anledning att fundera på mysteriet med kommunikation mellan människor - det är så fantastiskt när den funkar! ATT den för det mesta funkar…

Det är intressant också att fundera på vilken roll själva språket, det verbala, har. Som språklärare koncentrerar jag mig på att lära ut strukturer i grammatik, ord och meningsbyggnad. Eleverna ska alltså få tillgång ett mönster för hur språket funkar, ett redskap att använda. Det här kan jag lära ut och det här ska de kunna tillämpa i de situationer de behöver.

Men sist och slutligen är kommunikation så mycket mera än dessa strukturer. Det märks tydligt i en klass med bara nybörjare i t.ex. svenska.

Mitt uppdrag är att undervisa på svenska till elever som inte kan svenska!

Då är det uppenbart att jag måste ta till andra medel för att skapa kontakt: 

Kroppsspråket. Gester och ansiktsuttryck. Teckningar på tavlan.

Jag vill få fram mitt budskap, utan att kunna uttrycka det med ord som de förstår. Vårt samspel måste bygga på kroppens uttrycksförmåga, på en vilja till samarbete från båda hållen och på mycket fantasi och humor. Alla i en sådan klass måste vara beredda att ”göra bort sig" och öva och igen öva de mest elementära och ”enfaldiga” frågor och svar. Läraren är den första att ”spela apa” och därför skrattas det rätt mycket på lektionerna, då situationen ofta blir ganska absurd.

Och skrattet har  en sammansvetsande effekt, som bidrar till att gruppen formas och att eleverna känner sig trygga och ibland till och med kan skapa nya vänner i gruppen!

Nå, detta var små onsdagstankar i all  anspråkslöshet.

Fortsättning kanske följer.

Tove-Maria

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Efter en lång sommarpaus från kursdeltagarna ser jag alltid mycket fram emot kursstart igen. Jag har haft gott om tid att förbereda mina kurser och jag är fylld av idéer som jag vill pröva att genomföra med mina elever. Jag är också en människa som trivs bäst på jobbet när jag har folk runtomkring mig och inte behöver sitta ensam på mitt rum.
Jag inleder nu mitt femte år som bildlärare på Medis - ett arbete som jag är mycket tacksam för att jag har  - ett arbete som ger mig glädje och energi och möjligheten att träffa så många fina intressanta människor som kommer till mina kurser och som delar konstintresset med mig.

Under mina år på Medis har jag alltid jobbat efter olika teman på mina kurser och i år kommer temat på akvarell, akryl och oljemålningskurserna att vara Café- och restaurangmiljöer. Dessa miljöer har varit ett intressant tema i alla tider och många konstnärer har undersökt och återgett sin syn på saken.

Tillsammans med kursdeltagarna har vi nu i början av terminen besökt några fantastiskt vackra ställen för att fotografera och samla inspiration för mörka höst- och vinterkvällar.
Ett av dem är  Café Stickstugan på Järsö i Lemland samt Björnhuvud Bed and Breakfast i Hammarland. Båda ställen är en upplevelse i sig med konstnärliga smakfullt inredda miljöer som jag hoppas skall inspirera mina elever.

I min nästa bloggtext skall jag ge lite smakprov på kursdeltagarnas konstverk från dessa miljöer. Tills dess får ni nöja er med en liten akvarell som jag målade från Stickstugan inspirerad av det underbara växthuset fyllt med olika sorters pelargoner och textilier i läckra färger.

Lin Simons