Mycket svenska på kort tid

Grupp 1:
Vi heter Corbu, Nisa och Nattaya. Får vi presentera vår grupp.
Vi är elever på Medis. Vi är en stor grupp. Vi studerar svenska på A1.
Vi har sexton personer. De kommer från Rumänien 10 personer och 5 personer från Thailand och en person från Jordanien. Några personer har bott på Åland mellan sex månader och 10 år. Vi har två lärare. De heter Ann och Biljana. Måndag-tisdag studerar vi med Biljana och onsdag-fredag vi med Ann. De är jättebra lärare.
Vi tycker om att lära svenska med dem. Vi har studerat med dem i tio veckor.
Vi förstår de har jobbat mycket för att lära oss svenska.
Vi hoppas studera svenska på A2. Vi kan ha samma grupp.




Grupp 2:
Vi heter: Som, Remus, Ramona och Vasile. Vi berättar om svenska kursen på Medis.
Vi började kursen i svenska den tjugoandra februari och vi slutar den tredje maj. Vi läser svenska på en plats i Mariehamn. Den heter Medis . Vi är femton personer i klassrummet och två lärare. Våra lärare heter Ann och Biljana. Kursen börjar klockan halv nio och slutar klockan kvart över tre på vardagar. När vi började kursen kunde vi inte tala svenska. Men efter tio veckor kan vi skriva och tala bra svenska. Vi träffar många människor från olika länder på kursen. På kursen läser vi svenska, skriver grammatik, tittar på filmer och talar svenska. Ibland går vi ut och promenerar. Vi vill tala bra svenska. Vi är glada på kursen. Om du kommer och läser svenska på Medis har du en bra framtid.




Grupp 3:

Åland

Åland ligger mellan Sverige och Finland. Åland har cirka 29000 invånare. Åland är ett litet landskap. Här finns fyra årstider: vår, sommar, höst och vinter. Vi tycker sommar är bäst men den är för kort. Vi tycker när det är Rock Off, Midsommar, många människor som dansar skrattar och sjunger. Alla är glada. Vi kan grilla med familjen och vänner. Här finns många restauranger och du kan äta. Vi tycker inte om när det är vinter. Vintern är lång. Vi tycker om när det snöar och barnen åker skidor. Vi kan ta många bilder med vackert väder.

"Klockan sju på morgonen i Mariehamn"

 
Vi tycker om att du kan göra vad du vill. Ingen tycker illa om vad du gör. Här finns trevliga personer.

Hon heter Kai, Thailand.
R: -Trivs du på Åland?
Kai: -Ja, det är vackert här också trevliga människor.
R: - Vad tycker du om?
Kai: -Jag tycker sommar är bäst.
R: - Varför?
Kai: -Jag älskar att bada, sola och grilla med mina vänner.

Ett tusen tack till Ann Westerlund.




Grupp 4:

Efter kursen

Kursen slutar den tredje maj. Vad gör vi efter kursen?
Några personer åker till sitt hemland då, andra personer letar efter ett jobb. På sommaren kan vi göra andra saker såsom: bada, sola, fiska, promenera, spela olika sporter och så vidare. I vår grupp finns en kvinna som heter Ae (Daocharat). Hon kommer från Thailand. Ae och hennes man har en restaurang i Hammarland med thaimat.

R: -Vad gör du på sommaren?
Ae: -På sommaren ska jag simma, sola och cykla ensam. Min man arbetar hela tiden.

R: -Vad gör du på hösten?
Ae: -På hösten ska jag studera på kursen som börjar den åttonde augusti.

R: -Vad gör du efter fem år?
Ae: -Jag vill arbeta som undersköterska på sjukhuset eller på Trobergshemmet.

R: -Tack för allt! Vi hoppas du hittar ett jobb som du tycker om.

Sista kapitlet

Nu är det dags att skriva det sista kapitlet som textillärare på Medis. Nästa gång jag fyller år, alldeles i början av januari kommer jag in i pensionsåldern. Då fyller jag 65 år. Redan den 1 augusti blir jag pensionär. Min efterträdare måste få börja från tomt bord och helst tomma vävstolar också.

13 år har det blivit här, fyllda av kreativt arbete, lite sång och mycket skratt. 

Nu i vår blir det 40 år sedan jag utexaminerades från Åbo hemslöjdslärarinstitut och lika länge har jag haft förmånen att få jobba inom fria bildningen, de 31 senaste åren som huvudlärare i textil inom Arbis och Medis.

Vävningen har alltid varit mitt huvudämne och mycket har jag lärt mig under åren, speciellt mycket här på Åland, ännu kan jag inte säga att jag är fullärd.

Jag flyttar nu tillbaka till Pargas, min hemort. Mitt hus som kom för 11 år sedan, mina barnbarn och min åldersstigna mor väntar på mig.

Jag tänker på alla härliga, hjälpsamma och inspirerande människor, kollegor och chefen samt alla er som jag har träffat i veckorna, saknaden kommer att bli stor.

Jag när ännu ett litet hopp om att få komma tillbaka för att gästspela någon gång, kanske leda en kortkurs av något slag.

Innan jag flyttar från denna trevliga ö hoppas jag att vi ses på Medis vårutställning i Tekniska verkens aula 10-18.5.

Tack alla Medisvänner för allt, god fortsättning och en skön sommar önskar jag er!

Barbro Laurén

Medis blir bara yngre och yngre…

...speciellt om man ser på medelåldern hos personalen. En del av oss är visserligen omkring pensionsåldern, en del har jobbat flera årtionden på Medis, andra har kommit med under senare tid. Hittills har medieassistenten Catrin och vaktmästaren Casper fått bära ansvaret för att komma med ungdomliga idéer och se till att energin flödar även hos de äldre av oss.

Nu har medeltalet i åldersstrukturen bland Medis anställda sjunkit. Sedan denna vår har vi tre nya anställda som jobbar med institutets omfattande EU-projekt ’Flex-in’. Ekonomie magister Maria Sommarström har totalansvaret för projektet, filosofie magister Tove Bärg jobbar med att ta fram nätbaserade övningar i svenska språket för inflyttade och språklärare/copywriter Marie Flodin skall utveckla nätbaserat studiematerial om Åland och det åländska samhället för studier i svenska för inflyttade.

De nya på Medis: från vänster Marie Flodin, Tove Bärg och Maria Sommarström. Foto. Catrin Jansson.

Flera yngre förmågor och mer ung energi kompletterar fint den sakkunskap och erfarenhet som redan finns i huset.  Medis fortsätter att blomstra och utvecklas.

Vi välkomnar Maria, Tove och Marie till vårt arbetsteam.

Leena Raitanen

På Åland är det nästan som i Syrien före kriget

Det tog flera år, men det förverkligades till slut: Mariehamn fick ta emot 20 syriska kvotflyktingar i november. Efter cirka fyra år som flyktingar i Libanon kan de här människorna äntligen börja se framåt och börja leva ett ordnat liv här på Åland. Undervisningen i svenska för de vuxna har kommit igång och barnen har gått i skolan sedan början av vårterminen. Journalisten Heidi Grandell-Sonck har gjort en fin intervju med fyra av barnen för Radio Vega. Läs artikeln på länken och lyssna på de båda intervjuavsnitten som finns insprängda i texten! Det spelar ingen roll om du har varit skeptisk till flyktingmottagandet eller om du otåligt väntade på deras ankomst.

Chrestell Azar och Ola Almasre trivs på Åland (Foto från Yles webbsida)

Det är svårt för oss att leva oss in i hur det känns att vara tvungen att fly från sitt hem och sina vänner för att det faller bomber i knutarna och för att du inte längre orkar försöka undvika krypskyttarna i grannskapet. Men inte är det heller lätt att tänka sig in i hur det är att landa i en obekant miljö med ett nytt språk. Skulle du och jag kunna behålla vårt goda humör i den situationen? Och skulle vi ha förmågan att se det som förenar snarare än det som skiljer? Hittills har de flesta som yttrat sig i diskussioner kring de här frågorna mest koncentrerat sig på de eventuella olikheter som kan finnas. Men så tänker inte de här barnen: folk här vänliga och hjälpsamma - likadana som människorna i Syrien var innan kriget kom, ”det är bara språket som är annorlunda!”

Siv Ekström

Dans och höns

En lördag i början av detta sekel sitter jag på bussen mot Uppsala.
Efter en mångårig paus tänker jag åter testa sällskapsdans.
Väljer en dansbana i landet västerut för att jag vill vara anonym.
Dansbandet spelar redan när jag kliver in i den stora lokalen.
Här finns minst 400 st. dansglada svenskar och så jag som är en hitkommen och bortkommen ålänning.
Kvinnor tycks numera bjuda upp männen och inte andra vägen som i min ungdom.
”Aldrig mer får jag se dig” spelas som nästa låt. Jag tar mod till mig och niger inför en man som sitter vid ett bord invid dansgolvet. Han tackar ja och mitt i allt är jag fast i ett skruvstäd ute på det överfyllda golvet. Vi är inte av samma längd och vi dansar inte i takt. Svetten rinner på båda. Efter dansen säger han att jag har ett snyggt bälte.


Nu behöver jag köpa kaffe och macka för att få mod att bjuda upp på nytt.
Snart spanar jag in en längre man och niger försiktigt.
Det visar sig bli en bugg och låten är ”Vad har du under blusen Rut?”
Jag har deltagit i en nybörjarkurs i bugg i Medis men får hjärtklappning och känner en stor osäkerhet.
Min danskavaljer verkar vara muskelbyggare. Han skickar iväg mig med sådan kraft att jag snurrar tolv varv över golvet och sedan inser jag att han är försvunnen.


Nu vill jag ha en påtår.
Dags för hambo, en man i kostym tittar mot mitt håll. Jag skyndar mot damtoaletten. I hambo niger jag alltid på fel ställe.


Paus, försöker få in litet frisk luft bland rökarna på trappan.







Andra halvlek börjar.


Tar mig fram till ett annat kaffebord där en man sitter ensam. Frågar om en dans och han svarar: Ser du inte att jag räknar pengar? Framför honom på bordet ligger två st. mynt och i samma stund sätter sig hans nypermanentade fru i plisserad kjol ner invid sin lagvigde och ger mig en mörk blick.


Snart blir jag uppbjuden. Han har en doft av ladugård och 1970-talets herrparfym. Kavajen är spänd och den mittersta knappen är borta. Här är det taktfast och jag hänger med.
Våra glasögon har hakat ihop. De trillar i golvet, som tur är utan skador.


Efter premiären i Sverige så vill jag testa danskvällarna här hemma på Åland.
För det mesta är jag en panelhöna. På norska är ordet veggpryd, vacker benämning. Att vara panelhöna är inte något obekant för mig då jag är uppvuxen på en hönsfarm.
Jag trivs egentligen riktigt bra med att vara panelhöna. Ofta sitter jag längst bort i hönsskocken.
Det kan vara ett oroligt kackel emellanåt men jag stänger av ljudet från panelhönsen och njuter av nostalgisk musik.
Ibland tar jag mig runt på dansgolven med någon halvbekant förare. Intalar mig att det är bra motion, träning för balanssinnet och visst är det trevligt med socialt umgänge.
De outtalade reglerna lär jag mig vartefter.


Efter något års dansande börjar skorna se slitna ut. Då jag ändå skall till Stockholm så tar jag skorna med som modell inför köp av nya.
Försäljaren ser ut som ett levande frågetecken. Hon undrar om jag verkligen har kunnat dansa med dessa skor som har tjocka räfflade rågummisulor. Jag svarar att jag inte har tittat närmare på skorna och att danserna har gått mitt i raden.
Går ut från skoaffären med ett par nya svarta dansskor som har specialsulor för dans på parkettgolv.
Någon vecka senare är det dags att testa. Springer uppför trappan till danslokalen med skopåsen i handen.
Vid första dansen till ”Det här är bara början” känner jag förändringen till det bättre. Min danskavaljer yttrar sig: Vad har hänt, dig har jag bogserat runt i flera år och nu lossnar du mitt i allt från golvet. Jag ler hemlighetsfullt.
Nuförtiden går det rätt så bra, några snedsteg, några missförstånd, men roligt och avslappnat och det bästa är att jag inte längre fastnar i dansgolvet.



Majvor Söderberg

Mars

Sol och vårlöfte gör att man blir på ovanligt gott humör såhär års!

Mitt i vårterminen är det mycket roligt på gång, men det gäller – märker man – att ta vara på det roliga och lite hänga i nuet. Det är lätt att bara köra på och så befinner man sig plötsligt i solstolen utan att ha hängt med alls.

Nån sa till mig - en helt vanlig tisdag – att ”Men du har väl världens bästa jobb i alla fall!” Det kom spontant från en person som är ny i huset och lägger märke till sånt. Hur skönt är det inte att med ett brett leende bara sjunka in i den sanningen och nicka?

Just när läsåret kommit igång var det dags för ny omgång av afrikansk danskurs. Höstens kurs förgylldes ju av Georges Agbazahou och Alexander Sundman Henriques som gav oss livemusik på Djembe. Det är det bästa som finns, att dansa till deras trummor är att bäras i försynens hand.

De for till Afrika. Jaha. Det såg ut att bli inspelad musik då till våren. Det var då det hände. En kollega tipsade om en pigg ersättare. Det händer, ska jag säga, minsann inte varje dag. Så stämde vi träff jag och den nye trummaren – Dexter Mäkelä upplärd av självaste Georges – inledde samarbete och gemensamt skapande av den kommande kursen. Och en sån trummare och musiker sen! Så anslöt ännu en trummare Evelina Lindahl som också är en härlig musiker. Det är en gåva och en ynnest att få dansa när ni spelar! Ni kan inte fatta vad det gungar! Folk vänder sig om utanför på gatan och undrar vem det är som har så kul i Medishuset.

Det måste också sägas att de som kommer till Medis för att dansa afrikansk dans är ena riktiga godingar - ljuvliga människor! Det är lätt att vara lärare då!

Vår brukar också innebära språkpraktik för våra sfi studenter. Om det finns någon i gruppen som är intresserad av mitt arbetsområde brukar jag försöka få en praktikant. Det är roligt och givande för mig personligen och det är också roligt att dela med sig av sin jobbvardag. Den här gången har jag äran att hälsa Sunday Okodugha som ursprungligen kommer från Nigeria, välkommen på en treveckors praktik. Det blir spännande och det brukar bli många tillfällen att prata svenska eftersom våra deltagare, som sagt, är ena riktiga godingar och dessutom nyfikna på omvärlden!

Marie

Hur visar man sin uppskattning för en medarbetare?

Varje människa mår bra utav att få höra beröm. Varje medarbetare jobbar bättre om hen får höra berömmande ord. Alla har vi rätt att på arbetsplatsen få vara en i ett arbetsteam och riktigt känna att man hör till en grupp. 

Hur visar du din uppskattning för en medarbetare? Är det rätt taktik att hitta på fina yrkesbenämningar och tro att det hjälper? Till exempel att kalla städare för lokalvårdare eller kanslist för kansliassistent? Nej, tycker jag, speciellt om behandlingen och bemötandet av en medarbetare annars inte ger ett sådant intryck att hen är uppskattad och hör till arbetsteamet. Det räcker alltså inte med finare yrkesbenämningar.

Det finns stora firmor som har flera mycket olika verksamheter och som har bildat en centraliserad ledning för städningen i alla verksamheter. Det finns chef och chefens chef som leder och städarna skickas till olika verksamheter enligt samma stil som man brukar flytta boskap från en hage till en annan. Städarna kan inte känna sig hemma någonstans och personalen i verksamheterna har inget gemensamt med städarna, trots att deras arbete är lika viktigt som någon annans. Tror man att firman på detta sätt får det bästa möjliga arbetsresultatet?

På Medis gör städarna en viktig arbetsinsats. Lokaler där det under ett dygn rör sig hundratals människor måste vara välstädade. Eftersom lokalerna används mycket varierande från dag till dag och nästan från timme till timme bör städarna vara informerade om vilken undervisning som sker när och var. De måste få vara med på olika möten där den kommande verksamheten gås igenom.  På Medis är varje anställd Medis ansikte mot våra kunder, kursdeltagare. En glad och duktig städare – ett välfungerande lockande Medborgarinstitut!

Leena Raitanen