onsdag 12 april 2017

Om lärande och flerspråkighet

Medis läsår går mot sitt slut och jag avslutar den här veckan ett par kurser i svenska och italienska efter min första termin som vikarierande språklärare. Jobbade tidigare fem läsår som sfi-lärare, så mycket är välbekant här i huset. Däremellan har jag jobbat med andra uppdrag och läst in behörighet i Svenska som andraspråk samt validerat tidigare italienskastudier.
På Åland står förkortningen sfi för svenska för inflyttade eftersom vi här även har finskspråkiga medborgare som läser svenska, och det då blir missvisande att tala om invandrare. När man deltar i sfi läser man svenska som andraspråk på grundnivå och början av mellannivån, vilket krävs för att självständigt använda svenskan i vardagen och kunna ansöka om medborgarskap i Finland.
Svenska som andraspråk är en internationellt vedertagen term (Second Language) och ställs ofta mot modersmål eller förstaspråk (First Language), vilka bägge kan vara flera olika språk i olika grad av behärskning. När man studerar ett språk som andraspråk läser man det i ett land där språket talas som majoritetsspråk. Det innebär att man använder det nya språket dagligen i samhället, arbetslivet och vardagen.
Jag har själv studerat italienska och kommunikation på italienska med italienare i Italien och har alltså lärt mig det som ett andraspråk. Här på Medis har jag undervisat i italienska som främmandespråk vilket varit ett annorlunda sätt att jobba för mig. När man läser ett språk som främmandespråk gör man det utanför den naturliga språkmiljön, vilket är typiskt för språkundervisning i grundskola, gymnasium och högskola där språket inte annars är undervisningsspråk.
När jag var ung läste jag finska i skolan och bodde i Helsingfors, vilket innebar att även finskan var ett slags andraspråk för mig. Engelska började jag däremot läsa som främmandespråk i skolan, men man kan säga att mina barn som gärna spelar och umgås på nätet började lära sig det som ett andraspråk före undervisningen i främmandespråk i skolan. Engelskan är alltså inte längre ett renodlat främmandespråk, utan kan åtminstone för den yngre generationen samt för många i studier och arbetsliv snarare räknas som ett andraspråk idag.
Oberoende om man läser ett språk som andraspråk eller främmandespråk, så tar det tid att lära sig både för vuxna och barn. Det verkar gå snabbare för barn eftersom språket inte ännu är lika avancerat som det är för ungdomar och vuxna. Det går förstås fortare för alla om man dagligen använder språket i olika sammanhang utöver skolan. Det går också relativt snabbt (ca 2 år) att lära sig vardagsspråket där man kan använda sig av hela fraser samt tala om konkreta och välbekanta ting. 
När man kommer till senare delen av mellannivån och avancerad nivå, vilka krävs för ämnes- och yrkesstudier samt mer krävande arbetsuppgifter, så tar det flera år (5-8 år). Då räcker det inte bara att prata på, utan man behöver stöd och strukturer samt ord- och genrekunskap. Den internationella andraspråksforskningen, som genererats i över sextio år, är idag ganska enig om att språk uttryckligen behöver läras ut och inte bara i språkundervisningen, utan även i andra ämnen och sammanhang. Även förstaspråkstalare behöver lära sig då de träder in i nya språksammanhang.

Gabriella Nordlund

måndag 3 april 2017

Bergsklättring

Utanför mitt arbetsrum står några kolleger och diskuterar nya kurser till inkommande läsår.
Jag lyssnar inte speciellt men hör något om bergsklättring för seniorer.

Direkt försvinner jag in i minnen.
Det är åter ett evighetslångt sommarlov och augusti har nyss inletts.
Min kompis A. 12 år och jag 10 år har bestämt oss för en dagsutflykt.
Vi berättar om våra planer för min mamma.
Efter saft och bullar i köket så springer vi ner till stranden och hoppar i ekstocken.
Flytvästar används inte på 1960-talet, inte av oss i alla fall.
Simma kan vi inte heller, högst fem meter.
Vid årorna sitter A. och jag hänger över relingen och försöker se vikens botten.
Det är en hisnande känsla. Djupet är 25 m. här ute mitt på viken.
Vad ligger där nere på sjöbottnen? Kanske någon har slängt en trasig cykel i sjön.
Jag tittar extra noggrant ner i vattnet då vi närmar oss Jomala öjen. Känner stor respekt för de dykdalber som kan finnas här under vattenytan. Noterar ingen sådan idag.

Jomala öjen

Vi förtöjer och ser ut den bekvämaste vägen att nå bergets topp. Det är 35 m. upp dit.
Berget ångar solvärme.
I bergsskrevorna dignar blåbärsriset av stora, saftiga blåbär.
Vi plockar, äter och pratar glatt i munnen på varandra. Snart blir vi mera allvarliga och funderar om det kan finns ormar här. Båda är vi lika rädda för krälande djur.
Nu har vi klarat av ett brant parti och kommit fram till ett stenröse nästan på bergets topp. Vilken fin utsikt!
A. lyfter på en sten och förnimmer i samma stund en krälande rörelse av en orm.
Våra skräckslagna skrik ekar någon sekund över sjön innan jag tar ett steg bakåt rakt ut i tomma luften. Jag störtar ner på bergsavsatsen nedanför med huvudet före och blir direkt medvetslös pga. hjärnskakning.
Ett minnesfragment är att jag kan se att A. ror tillbaka mitt på viken och ropar på hjälp. Nästa gång jag vaknar till några sekunder är i baksätet på en bil där jag ligger och spyr i ett emaljerat handfat.
När jag börjar vakna upp mera bestående så ligger jag iklädd en rosa pyjamas nedbäddad i en säng på barnavdelningen på ÅCS. Mitt huvud är bandagerat och jag känner försiktigt på det stället där huvudvärken bultar mycket starkt. Där är en bula större än ett hönsägg.
En sköterska kommer in med ljummet te och hemvetesmörgås med lördagskorv på. Jag kväljs för jag tycker inte om te och kan inte äta smör utan att spy. Gömmer smörgåsen inpackad i en servett men gnager först litet på korvskivan.
Lägger mig ner försiktigt och tar i samma ögonblick ett beslut. Jag kommer inte att klättra i berg flera gånger under mitt fortsatta liv.

Mitt namn kommer alltså inte att vara med på deltagarlistan om det i Medis regi ordnas kurser i bergsklättring för seniorer.

Majvor Söderberg, text och foto

onsdag 15 mars 2017

Hur många språk kan du?

Hur många språk kan du? frågade en av mina elever tidigare i veckan. Vad svarar man på det? Mitt svar blev långt och flummigt. För vilka språk kan jag egentligen? Svenska, förstås. Engelska ganska bra. Finska kan jag också, jag förstår nästan allt. Men jag talar ju dåligt! Tyska…?
Jag har kommit fram till att jag kan uttrycka mig på en hel rad språk, fast på olika sätt. Jag kan beställa mineralvatten ”sin gas” på spanska, jag kan konversera på nybörjaritalienska med enkla fraser, jag kan uttrycka mig på tyska om jag får en minuts tystnad först så jag kan planera vad jag ska säga. Men kan jag de här språken? Kan jag ens engelska? Och – hemska tanke – kanske jag inte kan svenska heller?



När man jobbar som språklärare kommer man i kontakt med människor som har väldigt olika förutsättningar när det gäller att lära sig språk. Det är nog så att de flesta är bra på någon del av språket, men få är bra på alla delområden. Jag har träffat personer som är oerhört bra på att imitera. De plockar upp uttal och språkmelodi till synes utan ansträngning. Jag är väldigt imponerad av de här personerna, och inte så lite avundsjuk, eftersom jag själv inte har den här gåvan. Men de kanske har stora problem med att stava istället, eller kastar om bokstäver när de skriver, eller något annat. Det finns personer som skriver snabbt och korrekt, ofta med en prydlig handstil. Däremot är det inte alls säkert att de talar språket lika bra. De kanske inte får fram en enda mening i ett samtal. Eller kanske de har ett så dåligt uttal att man inte förstår vad de vill säga. Så här är det alltså ofta. Man kan vara bra på att lära sig ord, men dålig på att sätta ihop dem till meningar. Man kanske är bra på läsförståelse men dålig på hörförståelse. Man kanske tycker att grammatik är lätt men har i stället en dålig känsla för stil, vilka uttryck som passar i ett visst sammanhang. Och så vidare. Alla de här delfärdigheterna är viktiga för att man ska ”kunna” ett språk. Det är orealistiskt att tro att man ska bli bra på alla, i alla fall på en kort kurs på några terminer.
Om man har som målsättning att lära sig ett nytt språk perfekt, är det stor risk att man blir besviken. Men den som har en positiv inställning till språket, som tycker att det är roligt att lära sig ett nytt språk och som vill ägna så mycket tid som möjligt åt språket - inte så lite tid som möjligt - har störst chans att lyckas.

Ann Westerlund

tisdag 28 februari 2017

H5P - Om man får drömma

Visste ni att Norge har kommit på en fenomenal lösning för den fria utbildningen? Ett gäng utvecklare i Norge kom på en briljant idé om hur digital inlärning ska gå till. De byggde en lösning som heter H5P där vem som helst kan skapa digitala övningar, och skaparen av övningarna kan göra vad de vill med dem. Det här har resulterat i att Norge (NDLA) har en webbsida full med digitala övningar där vem som helst kan lära sig ämnen som läses i högstadiet: historia, språk, matematik etc. 


Det fantastiska med H5P är att det är enkelt, och det är interaktivt. Det går att arbeta med videon, ljud och text på så många olika sätt. Allt för att eleven ska lära sig så bra som möjligt. 


Medis är inte sena med att hoppa på tåget. Med hjälp av H5P använder vi nu interaktiva övningar i våra kurser i svenska, med gott resultat!


Vilken fantastisk tanke det vore, om vem som helst kunde läsa upp sina baskunskaper var som helst i världen och gratis? Borde inte de nordiska länderna - och alla andra länder som har råd, bygga upp kunskapsbanker för gratis för den som vill? Kanske det till och med borde vara en gemensam satsning, länderna emellan? Hur långt kunde man nå om man får drömma?

OBS! Videon nedan fungerar inte i webbläsaren Explorer.


onsdag 21 december 2016

Jul i juli

Halva sommarlovet har passerat. Det är mycket varmt och kvavt i luften. Över skogsbrynet drar blåsvarta moln in. Det verkar vara ett åskväder på gång.

Mina föräldrar har begett sig till staden och småsyskonen är tillsammans med farmor i köket.



Jag tar en tur upp till vinden. Planerar att undersöka vad som finns i skrubbarna.

Börjar med amerikatrunken, får inte upp låset då det tydligen har rostat fast.

Kryper in och ut i skrubbarna och hittar stora spindelnät, tidningsbuntar, glasflaskor, trasmattor och gamla, gulnande böcker. I en trälåda finns farfars dagböcker. Med prydlig handstil har han varje dag skrivit i vaxdukshäften om vädret och om hur fiskelyckan har varit. Det mörknar uppe på vinden och jag bestämmer mig för att avsluta mitt projekt. Jag är på väg nedför trappan då jag inser att jag missat att undersöka ett utrymme. Högt uppe på vindskammartaket ser det ut att finnas någon kartong. Jag drar fram en vinglig stol och ställer mig på tå för att se vad som gömmer sig där; en julgransfot, en ask med julgransbollar, stjärna och glitterband. Skall just stiga ner igen då jag längst inne i hörnet ser något vitt. Nappar tag i det vita som visar sig vara skägget på en julgubbsmask.





Tiden stannar. Med ens inser jag kalla fakta. Det finns ingen riktig julgubbe. Jag har varit lurad i 8 år.

Inte kan det heller finnas någon ren med släde som varje julafton skulle ha parkerat bakom Lillstugan.

I samma ögonblick som jag slänger masken tillbaka och kliver ner från stolen så slår åskovädret till. Blixtar och öronbedövande knallar exploderar precis ovanför huset och jag skyndar mig ner mot köket där farmor kallar på mig. Störtregnet smäller i plåttaket.

Farmor dricker kaffe och sörplar från fatet med en sockerbit i munnen. Vi barn får ”Kornflax” med mjölk från kon Blomman.

Jag är okoncentrerad och mycket besviken. Visar ändå inget, håller humöret uppe men bestämmer mig här och nu för att inte lura mina egna eventuella barn på samma sätt i framtiden.



God Jul med eller utan julgubbe!




Majvor Söderberg

onsdag 7 december 2016

Motivation, stil och passion!




Åtta år på jobbet som lärare i hälsa och friskvård på Medis är på väg att fullbordas för min del. Den längsta tid på ett och samma jobb som jag haft. Jag ser mig inte som en ren praktiker, Fil. Mag som jag är har jag haft andra mer akademiska drömmar också. Det behöver ju inte vara försent, men jag upptäckte här om veckan hur roligt det är att vara praktiker. Förutom den fantastiska konditionen som smyger sig på varje termin och de starka musklerna som jag ständigt har nytta av så kryper en viss yrkesskicklighet och en teoretisk säkerhet ändå på så smått.

Förstås kommer det sig av mitt intresse för ämnet och min tendens att lite nördigt gå in för och läsa på om det jag gör, men det är allt tack vare de här andra människorna som kommer på lektioner (deltagare subst/pl) som inspirationen och suget att veta mer, gå vidare, blir så tydligt. Ibland kommer specifika önskemål som får hjärnan att gå igång och kroppen att hitta nya rörelser och pedagogiska grepp. Frågor och funderingar är också roligt att ta del av. För min del hinner jag inte lära känna deltagarna särskilt väl, man vill ju hinna med så mycket som möjligt på de korta lektionerna och svetten ska lacka. Men små doser ofta är ju ett känt framgångsrecept.

Faktum är att respons är väldigt motiverande, även om det gäller att själv också jobba på sin motivation på olika sätt. Det bästa hittills tycker jag är att känna att den egna stilen börjar bli tydlig. Jag har en stil, hurra! Det är lite läskigt också för en egen stil utmärker mig lite extra och jag kan kategoriseras av mina deltagare in i ett fack. Dessutom behöver ju inte alla gilla just min stil och det är en bra sak. Det finns andra instruktörer att gå till och var och en kommer hitta det som passar, eftersom vi är många inom vårt område. Det är nog den enskilda upptäckt som fått mig att gå igång på det här jobbet, kanske lite ålderstypiskt – alla över 45 säger ju att äntligen kan man stå där för sig själv och våga vara! Jag kan bara hålla med, det är en bra sak och jag njuter av det.

Något som motiverar mig ända in i själen är att få se och hjälpa till lite i andra lärares stilsökande, vi har ju många timlärare med olika inriktningar och stilar. Alla har vi vår specialitet och särskilda knorr och det roligaste som finns är att motivera, muntra upp och sen se på när det funkar för andra!

Hälsningar Marie, motiverad innehavare av stil och passion!

onsdag 16 november 2016

Den konstiga julkulturen som bara finns i Japan

Vi fick snö tidigt i år och nu blev det dags att börja undra hur jag kommer att fira julen.


Jul är något som har utvecklats i sin egen riktning i Japan och därför har vi några bisarra och konstiga vanor. Även om julkulturen introducerades i Japan för första gången för ungefär 450 år sedan, etablerades den inte då eftersom de flesta japanska människor var Buddister. På början av 1900 talet började kända varuhus kommersialisera julen för den japanska marknaden och den blev snabbt accepterad som ett evenemang, eller "fest" bland människorna som var lika evengemangsälskande som vi är idag.

Så här är några exempel av vår konstiga julkultur i Japan

1. Jultårta
Som vi kallar "Christmas cake" på japansk dialekt. ("Kurisumasu keeki" säger vi). I början av 1920 talet startade Fujiya, ett känt konfektyrföretag en tradition att köpa en tårta till jul. Nu i dagens läge kan vi köpa massor av olika varianter av jultårta eller kaka i Japan t.ex. tysk stollen, italiensk panettone, fransk bûche de Noël....men den vanligaste varianten är nog den som Fujiya började sälja- saftig kaka med välvispad fluffig grädde och är dekorerad med antingen choklad eller jordgubbar. Man kan även hitta en sockerdocka föreställandes en liten tomte ovanpå tårtan!



2. Julafton som vi kallar ”Christmas eve” på engelska…den dagen är för par i Japan!
Så intressant hur marknadföringen utformade sin reklam och hur det påverkade julkulturen i Japan att bli till vad den är i dagens läge. I mitten av 80 talet visades ofta serier som målade upp julen som en romantisk tid på året. Så när slutet av året närmar sig hör man ofta skolelever, eller universitetsstuderande säga i kollektivtrafiken: ” Vad ska jag göra utan någon flickvän/pojkvän till jul? Jag måste hitta någon att få vara med! .” Man kan nästan kalla detta japansk "julstress"! Att hitta någon att få vara med!

3.Vi äter kyckling till julen….helst friterad kyckling från Kentucky Fried Chicken!
Stora frågetecken? Ja, det har jag också.  Kentucky Fried Chicken Japan startade den traditionen 1974 för de fick inspiration från den amerikanska kulturen där de äter kalkon till julen. Man ser långa köer av människor utanför KFC på julafton eller juldagen som längtar efter att ta med sig en stor kasse full med friterad kyckling. När jag firade jul i Japan så brukade jag också äta den friterade kycklingen från KFC, sushibitar och jultårtan till efterrätt.

Det konstigaste är kanske att japanska människor faktiskt inte vet att de här är vår egna traditioner. Man kan säga att den japanska jultraditionen utvecklats i sin egen inriktning mest på grund av kommersialism. I praktiken sägs det att mest pengar rör på sig i Japan under julperioden vars nuvarande ekonomieffekt är ca 5,8 miljarder euro. 

Däremot kan jag säga att när man firar något tillsammans har man samma önskan att få vara med sina älskade och det är samma oberoende var man kommer ifrån.

Kanske jag skulle fira julen på japanskt sätt i år....fritera kyckling och laga en fluffig tårta till julen!

Arisa Hirano