onsdag 20 september 2017

Tidsresa?


På väg med raketfart rakt in i en ny termin, eller läsår om man så vill. Det sägs att tiden faktiskt går fortare med åren, eftersom vi har möjligheten att jämföra. Min levnadstid i förhållande till given tidsmängd – kanske en månad – ökar ju faktiskt dag för dag. Alltså borde jag uppfatta ett år som kortare nu än för tio år sen. Kanske har det med förmågan till överblick också att göra, upplevelsen av att ha koll spelar nog också in.

Ibland får mitt jobb mig dock att inse att tiden kan stå stilla, eller i alla fall inte har så stor betydelse. Jag har många tillfällen varje läsår att andäktigt kontemplera det där med att ålder bara är en siffra. De äldsta som går på gympa är långt över 80 och de har liksom aldrig slutat träna. De kommer år efter år och har sina favoritpass och ibland en favoritlärare. Nyttan och glädjen med gympan syns på hela människan och det är helt fantastiskt att få leverera det som önskas och behövs. Träningstrender kommer ju och går och vi lärare anpassar och utformar och fixar för att få med allt som enligt de senaste rönen verkar vara ovärderligt att få med. En sån grej är väl det där med att dans och koordination är bra för mer än bara minnet. Bra för mig som redan är där. Kondition, styrka och balans är viktiga komponenter förstås och nu pratas det också om rörlighet och kroppskontroll. Just den avdelningen kan i vissa fall sortera under avdelningen ”rörelser och övningar vi glömt”. Så i höstens katalog breddas utbudet med kurser där rörligheten står i centrum, men sällskapar nära med styrka och balans. Så grundläggande att man inte ens vet om att man slutat göra det, eller behöver öva. Hur svårt kan det vara att krypa, åla, ta sig över ett hinder i farten, likna en hund eller en isbjörn, eller göra en kullerbytta. Ssss. Gjorde man ju som liten. Blir man säkert yr av. Alltihop är baskunskaper som kroppen och hjärnan mår bra att kunna. Och har man inte provat på ett tag så är det ganska knepigt, man blir stående där i salen och undrar hur det är möjligt att glömma sånt. Och funderar var tiden tagit vägen. Men mina damer och herrar – det är aldrig försent. Jag ser det varje dag. Folk i alla åldrar som lär sig nya grejer det inte trodde var möjligt på sätt de inte kunna drömma om. Det kräver ett visst mod. Det kräver att man vågar prova. Det kräver också ett visst tålamod. Det man får i utbyte är dock en mycket värdefull sak. Inte bara bättre fysik – utan ett brett leende och då och då ett gott skratt.
Välkomna på kurs allihopa, Marie

torsdag 14 september 2017

Nu startar vår hösttermin!

Terminsstart på Medis! Det är minst lika roligt som på anmälningsstarten. Att få uppleva alla ivriga människor som ivrigt kommer för att anmäla sig till höstens kurser ger en liten kick varje gång. De står i kö och vi delar ut kölappar. Alla som bara kan sitter vid telefonerna och tar emot anmälningar. ”Tänk att jag jobbar på ett ställe som är så här omtyckt och eftertraktat!” 

Likadant känns det så här i mitten av september när kurserna startar. Första veckans kvällar råder hektisk aktivitet i Medishuset. Vi laddar upp med en extra kvällsvaktmästare som kan vara med och visa alla till rätt rum. —Var är rosa rummet? —Jag ska på spanska, var är den kursen? Någon ringer från Strandnäs: —Vart ska jag gå för att komma till sykursen?

Första året jag jobbade på Medis (2001) och kom för att hålla datakurser på kvällarna såg jag hur det lyste i alla rum i det stora huset. Redan ute på gården såg jag genom fönstren hur kursdeltagarna vid sina bord i klassrummen ivrigt antecknade och uppmärksamt lyssnade till läraren. Då blev jag litet rörd, faktiskt. Tänk så fint att så många människor vill gå på kurs på kvällen efter jobbet, att de vill lära sig nya saker på fritiden. Och så fint att en massa människor väljer att jobba som timlärare på Medis på kvällarna - efter sitt ordinarie jobb. De kunde ligga hemma i soffan och se på TV, men de kommer till Medis och undervisar, förbereder sig och står i, för att andra ska få lära sig nya saker. 

Nu är snart den första veckan över. Redan nästa vecka hittar alla till sina rum och varje kväll fram till i april fylls Medishuset av alla dessa ivriga kursdeltagare. OCH, vilket alla kanske inte är medvetna om, varje dag fylls huset också av många ivriga kursdeltagare! Det är stört omöjligt att hitta ett ledigt klassrum på Medis på dagarna. Dels har vi seniorkurser i olika ämnen, och dels har vi cirka hundra ivriga elever i fem, snart sex grupper, som studerar svenska varje dag från 8.30 till 15.15. Vi sköter ju sedan många år om Landskapets sfi-undervisning, dvs svenska för inflyttade. Det är fint med ett stort och stabilt hus för all denna kursaktivitet!


Siv Ekström

måndag 22 maj 2017

70 år i bildningens tjänst

'


Frågan om ett arbetarinstitut lyftes fram redan 1946 då folkdemokraten Rauha Åkerblom och socialdemokraten Viktor Arvidsson lämnade in en petition där de anhåller om att landskapsnämnden (dagens landskapsregering) ska inrätta ”ett arbetarinstitut eller en medborgarskola” i Mariehamn. Förslaget togs väl emot och under behandlingen i remissdebatten tyckte många talare att detta var ett bra förslag. Man ansåg också att institutet borde organiseras enligt samma modell som på fastlandet, nämligen att institutet skulle bli kommunalt. Institutet i Mariehamn skulle beviljas högsta möjliga landskapsbidrag. Förslaget godkändes och redan i början av 1947 var landskapslagen om understöd åt arbetarinstitut klar. Stadsfullmäktige i Mariehamn var först måttligt intresserat av att ta på sig en ny verksamhet men godkände i alla fall i maj 1947 förslaget om ett arbetarinstitut i staden. Institutet fick också en egen direktion. Den 6 oktober 1947 hölls det öppningsceremoni och inskription för institutet i gamla folkskolan (nuvarande Uncan). Under den första terminen var antalet inskrivna elever 153. Institutet erbjöd då kurser bl.a. i engelska, finska, modersmål, matematik, bokföring, teckning och måleri, stenografi och maskinritning. Institutets första föreståndare var lektor Carl Ramsdahl.
Vårt Medis är alltså ”ett efterkrigsbarn” som i år har 70 år på nacken. Det finns dock inga tankar om att gå i pension utan verksamheten fortsätter och utvecklas att vara alla ålänningars utbildningscentrum. Ett mångsidigt kursprogram kommer till alla åländska hushåll i mitten av augusti.

Leena Raitanen


onsdag 17 maj 2017

Tack Medis!

Det känns både roligt och sorgligt och lite högtidligt för mig att ta adjö av Medis som har varit min arbetsplats och mitt andra hem under så lång tid, närmare bestämt 33 år. Jag känner mig väldigt tacksam att ha fått vara en del av Medis! Det är ju en plats som betyder så mycket positivt för så många människor.

Nu vill jag säga tack till er alla som har varit med under de här åren.

Först av allt vill jag tacka Leena, vår rektor som alltid har varit på personalens sida och som i alla situationer har hittat de bästa lösningarna för oss anställda och för institutet. Vi har alltid vetat att vi kan räkna med ditt stöd.

Tack också till alla arbetskamrater, både lärarkolleger – sfi-lärare och andra - och den övriga personalen. Jag menar inte bara den nuvarande personalen, utan alla som kommit och gått under de här åren. Medis är en liten arbetsplats, så man lär känna varandra väl oberoende av arbetsuppgifter. Alla sitter runt samma bord och jobbar mot samma mål. Många av oss har jobbat länge tillsammans och det visar ju att vi trivs på vår arbetsplats.

Det finns många andra också som är en del av Medis, det är timlärare, kontaktpersoner i kommunerna, beslutsfattare, stadens utbildningspersonal och många andra. Ett tack till er också för gott samarbete.

Sist men inte minst vill jag tacka alla kursdeltagare i engelska, svenska och tyska som jag har haft den stora förmånen att få undervisa genom åren. Det har varit oerhört inspirerande att få jobba med er. Man är så gott som alltid på bättre humör efter en lektion än före. Tusen tack ska ni ha, jag har haft jätteroligt!

Trevlig sommar, hoppas att vi ses på Medis!

Bilden föreställer Sven-Erik Finne och mig någon gång på 90-talet.

Ann Westerlund

torsdag 4 maj 2017

Bakom kulisserna

I vår experimentverkstad för hälsa och friskvård gör vi nästan vad som helst för att testa och öva inför mötena med er, kära deltagare. På senare år har det pratats mycket om helhetsövningar och att kunna direkt överföra moment på ett träningspass in i vardagslivet. Så man har nån nytta av allt släpande helt enkelt. Det har vi tagit fasta på nu när vi inom ämnesområdet har skaffat oss lärling och har möjligheter att lägga tid och tankekraft på lite nya grejer. Med utgångspunkt i en av de mest praktiskt inriktade och helhetsbetonade träningsformerna av alla – Crossfit – har vi påbörjat en tankegång som leder framåt och låter oss ha roliga och aktiva planeringsmöten. Kroppskontroll, förmågan att hantera kroppen – och sin kroppsvikt -  i olika lägen och situationer, öka sin rörelsebank och ha roligt på vägen är vårt mål. Bland annat!
https://www.youtube.com/watch?v=ASY3oV4JBRs

Jo just det! Det händer då och då att vi får besök av övriga personalen när vi är i skapartagen. En del skakar på huvudet och går – andra blir entusiastiska och vill prova direkt! Vilken kategori tillhör du?
Marie

onsdag 12 april 2017

Om lärande och flerspråkighet

Medis läsår går mot sitt slut och jag avslutar den här veckan ett par kurser i svenska och italienska efter min första termin som vikarierande språklärare. Jobbade tidigare fem läsår som sfi-lärare, så mycket är välbekant här i huset. Däremellan har jag jobbat med andra uppdrag och läst in behörighet i Svenska som andraspråk samt validerat tidigare italienskastudier.
På Åland står förkortningen sfi för svenska för inflyttade eftersom vi här även har finskspråkiga medborgare som läser svenska, och det då blir missvisande att tala om invandrare. När man deltar i sfi läser man svenska som andraspråk på grundnivå och början av mellannivån, vilket krävs för att självständigt använda svenskan i vardagen och kunna ansöka om medborgarskap i Finland.
Svenska som andraspråk är en internationellt vedertagen term (Second Language) och ställs ofta mot modersmål eller förstaspråk (First Language), vilka bägge kan vara flera olika språk i olika grad av behärskning. När man studerar ett språk som andraspråk läser man det i ett land där språket talas som majoritetsspråk. Det innebär att man använder det nya språket dagligen i samhället, arbetslivet och vardagen.
Jag har själv studerat italienska och kommunikation på italienska med italienare i Italien och har alltså lärt mig det som ett andraspråk. Här på Medis har jag undervisat i italienska som främmandespråk vilket varit ett annorlunda sätt att jobba för mig. När man läser ett språk som främmandespråk gör man det utanför den naturliga språkmiljön, vilket är typiskt för språkundervisning i grundskola, gymnasium och högskola där språket inte annars är undervisningsspråk.
När jag var ung läste jag finska i skolan och bodde i Helsingfors, vilket innebar att även finskan var ett slags andraspråk för mig. Engelska började jag däremot läsa som främmandespråk i skolan, men man kan säga att mina barn som gärna spelar och umgås på nätet började lära sig det som ett andraspråk före undervisningen i främmandespråk i skolan. Engelskan är alltså inte längre ett renodlat främmandespråk, utan kan åtminstone för den yngre generationen samt för många i studier och arbetsliv snarare räknas som ett andraspråk idag.
Oberoende om man läser ett språk som andraspråk eller främmandespråk, så tar det tid att lära sig både för vuxna och barn. Det verkar gå snabbare för barn eftersom språket inte ännu är lika avancerat som det är för ungdomar och vuxna. Det går förstås fortare för alla om man dagligen använder språket i olika sammanhang utöver skolan. Det går också relativt snabbt (ca 2 år) att lära sig vardagsspråket där man kan använda sig av hela fraser samt tala om konkreta och välbekanta ting. 
När man kommer till senare delen av mellannivån och avancerad nivå, vilka krävs för ämnes- och yrkesstudier samt mer krävande arbetsuppgifter, så tar det flera år (5-8 år). Då räcker det inte bara att prata på, utan man behöver stöd och strukturer samt ord- och genrekunskap. Den internationella andraspråksforskningen, som genererats i över sextio år, är idag ganska enig om att språk uttryckligen behöver läras ut och inte bara i språkundervisningen, utan även i andra ämnen och sammanhang. Även förstaspråkstalare behöver lära sig då de träder in i nya språksammanhang.

Gabriella Nordlund

måndag 3 april 2017

Bergsklättring

Utanför mitt arbetsrum står några kolleger och diskuterar nya kurser till inkommande läsår.
Jag lyssnar inte speciellt men hör något om bergsklättring för seniorer.

Direkt försvinner jag in i minnen.
Det är åter ett evighetslångt sommarlov och augusti har nyss inletts.
Min kompis A. 12 år och jag 10 år har bestämt oss för en dagsutflykt.
Vi berättar om våra planer för min mamma.
Efter saft och bullar i köket så springer vi ner till stranden och hoppar i ekstocken.
Flytvästar används inte på 1960-talet, inte av oss i alla fall.
Simma kan vi inte heller, högst fem meter.
Vid årorna sitter A. och jag hänger över relingen och försöker se vikens botten.
Det är en hisnande känsla. Djupet är 25 m. här ute mitt på viken.
Vad ligger där nere på sjöbottnen? Kanske någon har slängt en trasig cykel i sjön.
Jag tittar extra noggrant ner i vattnet då vi närmar oss Jomala öjen. Känner stor respekt för de dykdalber som kan finnas här under vattenytan. Noterar ingen sådan idag.

Jomala öjen

Vi förtöjer och ser ut den bekvämaste vägen att nå bergets topp. Det är 35 m. upp dit.
Berget ångar solvärme.
I bergsskrevorna dignar blåbärsriset av stora, saftiga blåbär.
Vi plockar, äter och pratar glatt i munnen på varandra. Snart blir vi mera allvarliga och funderar om det kan finns ormar här. Båda är vi lika rädda för krälande djur.
Nu har vi klarat av ett brant parti och kommit fram till ett stenröse nästan på bergets topp. Vilken fin utsikt!
A. lyfter på en sten och förnimmer i samma stund en krälande rörelse av en orm.
Våra skräckslagna skrik ekar någon sekund över sjön innan jag tar ett steg bakåt rakt ut i tomma luften. Jag störtar ner på bergsavsatsen nedanför med huvudet före och blir direkt medvetslös pga. hjärnskakning.
Ett minnesfragment är att jag kan se att A. ror tillbaka mitt på viken och ropar på hjälp. Nästa gång jag vaknar till några sekunder är i baksätet på en bil där jag ligger och spyr i ett emaljerat handfat.
När jag börjar vakna upp mera bestående så ligger jag iklädd en rosa pyjamas nedbäddad i en säng på barnavdelningen på ÅCS. Mitt huvud är bandagerat och jag känner försiktigt på det stället där huvudvärken bultar mycket starkt. Där är en bula större än ett hönsägg.
En sköterska kommer in med ljummet te och hemvetesmörgås med lördagskorv på. Jag kväljs för jag tycker inte om te och kan inte äta smör utan att spy. Gömmer smörgåsen inpackad i en servett men gnager först litet på korvskivan.
Lägger mig ner försiktigt och tar i samma ögonblick ett beslut. Jag kommer inte att klättra i berg flera gånger under mitt fortsatta liv.

Mitt namn kommer alltså inte att vara med på deltagarlistan om det i Medis regi ordnas kurser i bergsklättring för seniorer.

Majvor Söderberg, text och foto