torsdag 16 november 2017

Varför säger de på detta viset?

Vardagspsykologi och beteendevetenskap är ämnen som intresserar mig. En föreläsning inom det området skulle vara intressant.
Varför reagerar vi människor olika och uppträder olika i likadana situationer.
Ur verkliga livet:
Efter en fallolycka i somras gipsas min arm på sjukhuset. Samma kväll bestämmer jag mig för att ta en promenad efter att ha en tagit en dos värkmediciner. Möter en avlägset bekant kvinna på trottoaren. Hon stannar upp, synar armen snabbt och ber mig sedan titta in i hennes mun. Litet förvånad böjer jag mig ner, lång som jag är och hon är kortvuxen.
Vad är det jag ser, åtminstone spår av middagen och det kan ha ingått kokta ägg i den senaste måltiden. Hon säger att jag skall titta noggrant i övre käken på höger sida och hon gapar ännu större. Jag fortsätter titta men förstår inte riktigt vad detta handlar om och stiger tillbaka ett par steg. Hon berättar då att hon har fått en konstgjord tand insatt där på 1980-talet efter att hon hade fallit över ett bord på en arbetsplats. Hennes berättelse blir mycket lång och detaljrik. Ingen fråga kommer överhuvudtaget om mitt olycksfall.
Jag tar till en nödlögn och skyller på att jag skall iväg och hälsa på någon och fortsätter snabbt promenaden.
Möter då en annan person som stannar upp och säger: ”Det där måste ha skett idag för jag ser att gipset inte är smutsigt ännu.” Ingen fråga kommer om vad som har hänt. Träffar ännu på någon bekant som faktiskt undrar hur jag mår och om hur olycksfallet skett utan att i samma andetag berätta om sina familjemedlemmars fallolyckor förra decenniet.
Associerar i det här sammanhanget till vad en vän berättade. Hon satt vid kaffebordet på jobbet och sade: ”Ikväll skall min man och jag gå ut på restaurang och äta en lyxig middag. Vi har idag varit gifta 30 år.” Snabbt inlägg från kollegan: ”Och idag är det 17 år sedan min granne hängde sig".
Ridå.
Före föreläsningen skall jag förkovra mig genom att läsa böcker inom det här omfattande ämnesområdet.

onsdag 1 november 2017

Tillbaka till Medis


Det är ett tag sedan jag började jobba igen i Kompassen och på Medis efter ett års och tre månaders ”paus” emellan. Den här är faktiskt mitt första inlägg på Medis blogg och det känns ganska kul att dela mina tankar med er! Jag heter Effie Pla och kommer från Grekland. Jag flyttade till Åland för nästan fyra år sedan. Tänk vad tiden går fort!! Jag kommer ihåg när jag träffade Dimitri (min sambo)första gången och han sa till mig med stolthet ”Vet du? Min mamma kommer från Finland, från en liten ö som heter Åland!” Jag blev ganska imponerad kan jag säga :) Då letade jag efter var Åland ligger! Jag läste på nätet mera om Åland och en fin dag bestämde vi oss att resa till Åland för att se hur det ser ut. Så gjorde vi :) Vi bokade biljetter och åkte på semester. Vi tyckte båda att det var så mysigt och annorlunda. Vi ville verkligen uppleva någonting nytt eftersom situationen i vårt land var svår. Vi ville se 👀 hur man gör när det kommer massor med snö . Hur det finska systemet funkar som är så berömt. Så fort som möjligt började jag att studera svenska i Grekland. Efter några månader flyttade vi till Åland!

Järsö Åland, vinter 2016

Jag är glad att säga att jag var en av de första som besökte Kompassen tillsammans med min sambo och hans åländska kusin! Jag kommer ihåg hur orolig jag var när jag just hade flyttat till Åland och ville få ordning i mitt nya liv! Vi fick veta från kusinen att Kompassen hade just öppnat och att man kunde få viktig information när man är ny på Åland. 
Så gjorde vi det direkt. Information office for immigrants!! 
Där träffade jag för första gång Siv <3. Siv gav råd åt oss om hur ska man göra om man just har flyttat, vilka myndigheter man måste besöka o.s.v. Vi skrev ner allt som Siv sa. Det tog inte så lång tid innan jag kunde få mitt första uppehållstillstånd. Efter detta kom mitt första jobb och efter jobbet kom SFI (Svenska För Inflyttade). Det var första gången i mitt liv som jag var så mycket koncentrerad på lektionerna. Jag fick känna många människor som kom från olika länder. Vissa av dem hade just flyttat till Åland och vissa andra hade bott på Åland i flera år. Kursen hjälpte mig att komma in i samhället och det spelade den största roll för mig. Via kursen fick man bekanta och kompisar. Man var inte rädd för att prata fel svenska på Medis. Alla som jobbade där visade förståelse och hjälpte alla inflyttade för att de ska känna sig som hemma. Min lärare kom från Gotland så hon pratade lite annorlunda. Första veckan i skolan var jättesvår. Jag kunde inte förstå så mycket. Alla andra kunde kommunicera med varandra. I slutet av mina SFI studier förstod jag att den gruppen hjälpte mig att gå framåt. Jag var tvungen att hänga med!

Efter mina svenska studier fick jag jobb på Medis! Jag trodde alltid att jag kommer att jobba inom logistikområdet eftersom jag hade studier och jag var färdigt utbildad hemifrån. Men som tur livet hade andra planer för mig!
Nu för tiden jobbar jag med inflyttade! Som inflyttad själv tycker jag att jag kan hjälpa människorna från andra länder på ett annat sätt. Det jobbet ger mig glädje och energi! Mina uppgifter varierar men det är det som gör det mera intressant. 


Jag återkommer snart med nya små historier 😁

Effie


onsdag 25 oktober 2017


Vad skådar mitt norra öga, skottar du snö med en…?


Fix 1998 @ Wikipedia, CC SA 2.0 Generic
Det finns ord och uttryck som är svåra och obekanta, även för lärare i svenska. Ett bra exempel på detta är det där snöröjningsverktyget man använder för att skotta snö. Alla jag diskuterade detta med hade olika åsikter om vad det heter. Det fanns ord som snöskuffare, snöskuff, snöskott, snöskotta, snölasse, snöplog, snöblad, snöskyffel, snöskovel, snösläde, snöslunga m.fl. Jag fick just höra att från finlandssvenskt håll rekommenderas snösläde. Ordet snösläde var väldigt främmande för dem jag pratade med. Det var också det enda ordet som blev automatiskt korrigerat, då mitt skrivprogram tyckte att jag måste ha skrivit fel och att jag menade snöskoter. Vilket ord använder du?


Ett annat uttryck som jag hörde på radion igår, är också något av ett mysterium. “Vad skådar mitt norra öga?” Googlar man på det uttrycket så finns det diskussioner om varifrån uttrycket kommer. Jag tycker bäst om teorin om att det användes av sjömän.  Det skulle förklara varför en del ålänningar känner till det. Andra trodde att det fanns religiösa orsaker bakom uttrycket. Eller filmer/böcker för barn. Vad tror du? 

fredag 6 oktober 2017

Träffas på Medis


I veckotidningarnas frågespalter finns ofta frågor om hur ensamheten kan brytas. I svaren från psykologer ges förslag att delta i olika kurser. På en kurs hittar man likasinnade och ibland kan en seriös och livslång vänskap uppstå.
Jag frågade runt i min närmaste krets och flera personer har hittat fina vänner på kurser här på Medis. De nya vännerna är personer som de inte annars skulle ha blivit bekanta med.

Den här delen av kursverksamheten är av stor betydelse. Den sociala biten och mötet med nya människor eller tidigare bekanta tillför en känsla av gemenskap. Man förenas i ett fritidsintresse.


Det som dessutom kan hända är att man kan möta sin livspartner här. I det anrika hotellet vi jobbar i har väggarna mycket att berätta. Även efter att restaurangen och hotellet fick nya verksamheter i lokalerna, så har det skett mycket här och huset är fyllt med liv och rörelse året runt.
Vad jag känner till så har det hänt att kärlek mellan lärare och kursdeltagare uppstått och små Medis-barn har kommit till världen.
Själv har jag hittat en ny kompis via en Medis-kurs. På kärlekens område har inget mera hänt än att jag har fått en blinkning från en vikarierande lärare.
Det bästa med det här jobbet är för mig de trevliga kollegerna och alla möten med kursdeltagare i trappan och korridorerna.

Majvor Söderberg

onsdag 20 september 2017

Tidsresa?


På väg med raketfart rakt in i en ny termin, eller läsår om man så vill. Det sägs att tiden faktiskt går fortare med åren, eftersom vi har möjligheten att jämföra. Min levnadstid i förhållande till given tidsmängd – kanske en månad – ökar ju faktiskt dag för dag. Alltså borde jag uppfatta ett år som kortare nu än för tio år sen. Kanske har det med förmågan till överblick också att göra, upplevelsen av att ha koll spelar nog också in.

Ibland får mitt jobb mig dock att inse att tiden kan stå stilla, eller i alla fall inte har så stor betydelse. Jag har många tillfällen varje läsår att andäktigt kontemplera det där med att ålder bara är en siffra. De äldsta som går på gympa är långt över 80 och de har liksom aldrig slutat träna. De kommer år efter år och har sina favoritpass och ibland en favoritlärare. Nyttan och glädjen med gympan syns på hela människan och det är helt fantastiskt att få leverera det som önskas och behövs. Träningstrender kommer ju och går och vi lärare anpassar och utformar och fixar för att få med allt som enligt de senaste rönen verkar vara ovärderligt att få med. En sån grej är väl det där med att dans och koordination är bra för mer än bara minnet. Bra för mig som redan är där. Kondition, styrka och balans är viktiga komponenter förstås och nu pratas det också om rörlighet och kroppskontroll. Just den avdelningen kan i vissa fall sortera under avdelningen ”rörelser och övningar vi glömt”. Så i höstens katalog breddas utbudet med kurser där rörligheten står i centrum, men sällskapar nära med styrka och balans. Så grundläggande att man inte ens vet om att man slutat göra det, eller behöver öva. Hur svårt kan det vara att krypa, åla, ta sig över ett hinder i farten, likna en hund eller en isbjörn, eller göra en kullerbytta. Ssss. Gjorde man ju som liten. Blir man säkert yr av. Alltihop är baskunskaper som kroppen och hjärnan mår bra att kunna. Och har man inte provat på ett tag så är det ganska knepigt, man blir stående där i salen och undrar hur det är möjligt att glömma sånt. Och funderar var tiden tagit vägen. Men mina damer och herrar – det är aldrig försent. Jag ser det varje dag. Folk i alla åldrar som lär sig nya grejer det inte trodde var möjligt på sätt de inte kunna drömma om. Det kräver ett visst mod. Det kräver att man vågar prova. Det kräver också ett visst tålamod. Det man får i utbyte är dock en mycket värdefull sak. Inte bara bättre fysik – utan ett brett leende och då och då ett gott skratt.
Välkomna på kurs allihopa, Marie

torsdag 14 september 2017

Nu startar vår hösttermin!

Terminsstart på Medis! Det är minst lika roligt som på anmälningsstarten. Att få uppleva alla ivriga människor som ivrigt kommer för att anmäla sig till höstens kurser ger en liten kick varje gång. De står i kö och vi delar ut kölappar. Alla som bara kan sitter vid telefonerna och tar emot anmälningar. ”Tänk att jag jobbar på ett ställe som är så här omtyckt och eftertraktat!” 

Likadant känns det så här i mitten av september när kurserna startar. Första veckans kvällar råder hektisk aktivitet i Medishuset. Vi laddar upp med en extra kvällsvaktmästare som kan vara med och visa alla till rätt rum. —Var är rosa rummet? —Jag ska på spanska, var är den kursen? Någon ringer från Strandnäs: —Vart ska jag gå för att komma till sykursen?

Första året jag jobbade på Medis (2001) och kom för att hålla datakurser på kvällarna såg jag hur det lyste i alla rum i det stora huset. Redan ute på gården såg jag genom fönstren hur kursdeltagarna vid sina bord i klassrummen ivrigt antecknade och uppmärksamt lyssnade till läraren. Då blev jag litet rörd, faktiskt. Tänk så fint att så många människor vill gå på kurs på kvällen efter jobbet, att de vill lära sig nya saker på fritiden. Och så fint att en massa människor väljer att jobba som timlärare på Medis på kvällarna - efter sitt ordinarie jobb. De kunde ligga hemma i soffan och se på TV, men de kommer till Medis och undervisar, förbereder sig och står i, för att andra ska få lära sig nya saker. 

Nu är snart den första veckan över. Redan nästa vecka hittar alla till sina rum och varje kväll fram till i april fylls Medishuset av alla dessa ivriga kursdeltagare. OCH, vilket alla kanske inte är medvetna om, varje dag fylls huset också av många ivriga kursdeltagare! Det är stört omöjligt att hitta ett ledigt klassrum på Medis på dagarna. Dels har vi seniorkurser i olika ämnen, och dels har vi cirka hundra ivriga elever i fem, snart sex grupper, som studerar svenska varje dag från 8.30 till 15.15. Vi sköter ju sedan många år om Landskapets sfi-undervisning, dvs svenska för inflyttade. Det är fint med ett stort och stabilt hus för all denna kursaktivitet!


Siv Ekström

måndag 22 maj 2017

70 år i bildningens tjänst

'


Frågan om ett arbetarinstitut lyftes fram redan 1946 då folkdemokraten Rauha Åkerblom och socialdemokraten Viktor Arvidsson lämnade in en petition där de anhåller om att landskapsnämnden (dagens landskapsregering) ska inrätta ”ett arbetarinstitut eller en medborgarskola” i Mariehamn. Förslaget togs väl emot och under behandlingen i remissdebatten tyckte många talare att detta var ett bra förslag. Man ansåg också att institutet borde organiseras enligt samma modell som på fastlandet, nämligen att institutet skulle bli kommunalt. Institutet i Mariehamn skulle beviljas högsta möjliga landskapsbidrag. Förslaget godkändes och redan i början av 1947 var landskapslagen om understöd åt arbetarinstitut klar. Stadsfullmäktige i Mariehamn var först måttligt intresserat av att ta på sig en ny verksamhet men godkände i alla fall i maj 1947 förslaget om ett arbetarinstitut i staden. Institutet fick också en egen direktion. Den 6 oktober 1947 hölls det öppningsceremoni och inskription för institutet i gamla folkskolan (nuvarande Uncan). Under den första terminen var antalet inskrivna elever 153. Institutet erbjöd då kurser bl.a. i engelska, finska, modersmål, matematik, bokföring, teckning och måleri, stenografi och maskinritning. Institutets första föreståndare var lektor Carl Ramsdahl.
Vårt Medis är alltså ”ett efterkrigsbarn” som i år har 70 år på nacken. Det finns dock inga tankar om att gå i pension utan verksamheten fortsätter och utvecklas att vara alla ålänningars utbildningscentrum. Ett mångsidigt kursprogram kommer till alla åländska hushåll i mitten av augusti.

Leena Raitanen