onsdag 15 mars 2017

Hur många språk kan du?

Hur många språk kan du? frågade en av mina elever tidigare i veckan. Vad svarar man på det? Mitt svar blev långt och flummigt. För vilka språk kan jag egentligen? Svenska, förstås. Engelska ganska bra. Finska kan jag också, jag förstår nästan allt. Men jag talar ju dåligt! Tyska…?
Jag har kommit fram till att jag kan uttrycka mig på en hel rad språk, fast på olika sätt. Jag kan beställa mineralvatten ”sin gas” på spanska, jag kan konversera på nybörjaritalienska med enkla fraser, jag kan uttrycka mig på tyska om jag får en minuts tystnad först så jag kan planera vad jag ska säga. Men kan jag de här språken? Kan jag ens engelska? Och – hemska tanke – kanske jag inte kan svenska heller?



När man jobbar som språklärare kommer man i kontakt med människor som har väldigt olika förutsättningar när det gäller att lära sig språk. Det är nog så att de flesta är bra på någon del av språket, men få är bra på alla delområden. Jag har träffat personer som är oerhört bra på att imitera. De plockar upp uttal och språkmelodi till synes utan ansträngning. Jag är väldigt imponerad av de här personerna, och inte så lite avundsjuk, eftersom jag själv inte har den här gåvan. Men de kanske har stora problem med att stava istället, eller kastar om bokstäver när de skriver, eller något annat. Det finns personer som skriver snabbt och korrekt, ofta med en prydlig handstil. Däremot är det inte alls säkert att de talar språket lika bra. De kanske inte får fram en enda mening i ett samtal. Eller kanske de har ett så dåligt uttal att man inte förstår vad de vill säga. Så här är det alltså ofta. Man kan vara bra på att lära sig ord, men dålig på att sätta ihop dem till meningar. Man kanske är bra på läsförståelse men dålig på hörförståelse. Man kanske tycker att grammatik är lätt men har i stället en dålig känsla för stil, vilka uttryck som passar i ett visst sammanhang. Och så vidare. Alla de här delfärdigheterna är viktiga för att man ska ”kunna” ett språk. Det är orealistiskt att tro att man ska bli bra på alla, i alla fall på en kort kurs på några terminer.
Om man har som målsättning att lära sig ett nytt språk perfekt, är det stor risk att man blir besviken. Men den som har en positiv inställning till språket, som tycker att det är roligt att lära sig ett nytt språk och som vill ägna så mycket tid som möjligt åt språket - inte så lite tid som möjligt - har störst chans att lyckas.

Ann Westerlund

tisdag 28 februari 2017

H5P - Om man får drömma

Visste ni att Norge har kommit på en fenomenal lösning för den fria utbildningen? Ett gäng utvecklare i Norge kom på en briljant idé om hur digital inlärning ska gå till. De byggde en lösning som heter H5P där vem som helst kan skapa digitala övningar, och skaparen av övningarna kan göra vad de vill med dem. Det här har resulterat i att Norge (NDLA) har en webbsida full med digitala övningar där vem som helst kan lära sig ämnen som läses i högstadiet: historia, språk, matematik etc. 


Det fantastiska med H5P är att det är enkelt, och det är interaktivt. Det går att arbeta med videon, ljud och text på så många olika sätt. Allt för att eleven ska lära sig så bra som möjligt. 


Medis är inte sena med att hoppa på tåget. Med hjälp av H5P använder vi nu interaktiva övningar i våra kurser i svenska, med gott resultat!


Vilken fantastisk tanke det vore, om vem som helst kunde läsa upp sina baskunskaper var som helst i världen och gratis? Borde inte de nordiska länderna - och alla andra länder som har råd, bygga upp kunskapsbanker för gratis för den som vill? Kanske det till och med borde vara en gemensam satsning, länderna emellan? Hur långt kunde man nå om man får drömma?


OBS! Videon nedan fungerar inte i webbläsaren Explorer.



onsdag 21 december 2016

Jul i juli

Halva sommarlovet har passerat. Det är mycket varmt och kvavt i luften. Över skogsbrynet drar blåsvarta moln in. Det verkar vara ett åskväder på gång.

Mina föräldrar har begett sig till staden och småsyskonen är tillsammans med farmor i köket.



Jag tar en tur upp till vinden. Planerar att undersöka vad som finns i skrubbarna.

Börjar med amerikatrunken, får inte upp låset då det tydligen har rostat fast.

Kryper in och ut i skrubbarna och hittar stora spindelnät, tidningsbuntar, glasflaskor, trasmattor och gamla, gulnande böcker. I en trälåda finns farfars dagböcker. Med prydlig handstil har han varje dag skrivit i vaxdukshäften om vädret och om hur fiskelyckan har varit. Det mörknar uppe på vinden och jag bestämmer mig för att avsluta mitt projekt. Jag är på väg nedför trappan då jag inser att jag missat att undersöka ett utrymme. Högt uppe på vindskammartaket ser det ut att finnas någon kartong. Jag drar fram en vinglig stol och ställer mig på tå för att se vad som gömmer sig där; en julgransfot, en ask med julgransbollar, stjärna och glitterband. Skall just stiga ner igen då jag längst inne i hörnet ser något vitt. Nappar tag i det vita som visar sig vara skägget på en julgubbsmask.





Tiden stannar. Med ens inser jag kalla fakta. Det finns ingen riktig julgubbe. Jag har varit lurad i 8 år.

Inte kan det heller finnas någon ren med släde som varje julafton skulle ha parkerat bakom Lillstugan.

I samma ögonblick som jag slänger masken tillbaka och kliver ner från stolen så slår åskovädret till. Blixtar och öronbedövande knallar exploderar precis ovanför huset och jag skyndar mig ner mot köket där farmor kallar på mig. Störtregnet smäller i plåttaket.

Farmor dricker kaffe och sörplar från fatet med en sockerbit i munnen. Vi barn får ”Kornflax” med mjölk från kon Blomman.

Jag är okoncentrerad och mycket besviken. Visar ändå inget, håller humöret uppe men bestämmer mig här och nu för att inte lura mina egna eventuella barn på samma sätt i framtiden.



God Jul med eller utan julgubbe!




Majvor Söderberg

onsdag 7 december 2016

Motivation, stil och passion!




Åtta år på jobbet som lärare i hälsa och friskvård på Medis är på väg att fullbordas för min del. Den längsta tid på ett och samma jobb som jag haft. Jag ser mig inte som en ren praktiker, Fil. Mag som jag är har jag haft andra mer akademiska drömmar också. Det behöver ju inte vara försent, men jag upptäckte här om veckan hur roligt det är att vara praktiker. Förutom den fantastiska konditionen som smyger sig på varje termin och de starka musklerna som jag ständigt har nytta av så kryper en viss yrkesskicklighet och en teoretisk säkerhet ändå på så smått.

Förstås kommer det sig av mitt intresse för ämnet och min tendens att lite nördigt gå in för och läsa på om det jag gör, men det är allt tack vare de här andra människorna som kommer på lektioner (deltagare subst/pl) som inspirationen och suget att veta mer, gå vidare, blir så tydligt. Ibland kommer specifika önskemål som får hjärnan att gå igång och kroppen att hitta nya rörelser och pedagogiska grepp. Frågor och funderingar är också roligt att ta del av. För min del hinner jag inte lära känna deltagarna särskilt väl, man vill ju hinna med så mycket som möjligt på de korta lektionerna och svetten ska lacka. Men små doser ofta är ju ett känt framgångsrecept.

Faktum är att respons är väldigt motiverande, även om det gäller att själv också jobba på sin motivation på olika sätt. Det bästa hittills tycker jag är att känna att den egna stilen börjar bli tydlig. Jag har en stil, hurra! Det är lite läskigt också för en egen stil utmärker mig lite extra och jag kan kategoriseras av mina deltagare in i ett fack. Dessutom behöver ju inte alla gilla just min stil och det är en bra sak. Det finns andra instruktörer att gå till och var och en kommer hitta det som passar, eftersom vi är många inom vårt område. Det är nog den enskilda upptäckt som fått mig att gå igång på det här jobbet, kanske lite ålderstypiskt – alla över 45 säger ju att äntligen kan man stå där för sig själv och våga vara! Jag kan bara hålla med, det är en bra sak och jag njuter av det.

Något som motiverar mig ända in i själen är att få se och hjälpa till lite i andra lärares stilsökande, vi har ju många timlärare med olika inriktningar och stilar. Alla har vi vår specialitet och särskilda knorr och det roligaste som finns är att motivera, muntra upp och sen se på när det funkar för andra!

Hälsningar Marie, motiverad innehavare av stil och passion!

onsdag 16 november 2016

Den konstiga julkulturen som bara finns i Japan

Vi fick snö tidigt i år och nu blev det dags att börja undra hur jag kommer att fira julen.


Jul är något som har utvecklats i sin egen riktning i Japan och därför har vi några bisarra och konstiga vanor. Även om julkulturen introducerades i Japan för första gången för ungefär 450 år sedan, etablerades den inte då eftersom de flesta japanska människor var Buddister. På början av 1900 talet började kända varuhus kommersialisera julen för den japanska marknaden och den blev snabbt accepterad som ett evenemang, eller "fest" bland människorna som var lika evengemangsälskande som vi är idag.

Så här är några exempel av vår konstiga julkultur i Japan

1. Jultårta
Som vi kallar "Christmas cake" på japansk dialekt. ("Kurisumasu keeki" säger vi). I början av 1920 talet startade Fujiya, ett känt konfektyrföretag en tradition att köpa en tårta till jul. Nu i dagens läge kan vi köpa massor av olika varianter av jultårta eller kaka i Japan t.ex. tysk stollen, italiensk panettone, fransk bûche de Noël....men den vanligaste varianten är nog den som Fujiya började sälja- saftig kaka med välvispad fluffig grädde och är dekorerad med antingen choklad eller jordgubbar. Man kan även hitta en sockerdocka föreställandes en liten tomte ovanpå tårtan!



2. Julafton som vi kallar ”Christmas eve” på engelska…den dagen är för par i Japan!
Så intressant hur marknadföringen utformade sin reklam och hur det påverkade julkulturen i Japan att bli till vad den är i dagens läge. I mitten av 80 talet visades ofta serier som målade upp julen som en romantisk tid på året. Så när slutet av året närmar sig hör man ofta skolelever, eller universitetsstuderande säga i kollektivtrafiken: ” Vad ska jag göra utan någon flickvän/pojkvän till jul? Jag måste hitta någon att få vara med! .” Man kan nästan kalla detta japansk "julstress"! Att hitta någon att få vara med!

3.Vi äter kyckling till julen….helst friterad kyckling från Kentucky Fried Chicken!
Stora frågetecken? Ja, det har jag också.  Kentucky Fried Chicken Japan startade den traditionen 1974 för de fick inspiration från den amerikanska kulturen där de äter kalkon till julen. Man ser långa köer av människor utanför KFC på julafton eller juldagen som längtar efter att ta med sig en stor kasse full med friterad kyckling. När jag firade jul i Japan så brukade jag också äta den friterade kycklingen från KFC, sushibitar och jultårtan till efterrätt.

Det konstigaste är kanske att japanska människor faktiskt inte vet att de här är vår egna traditioner. Man kan säga att den japanska jultraditionen utvecklats i sin egen inriktning mest på grund av kommersialism. I praktiken sägs det att mest pengar rör på sig i Japan under julperioden vars nuvarande ekonomieffekt är ca 5,8 miljarder euro. 

Däremot kan jag säga att när man firar något tillsammans har man samma önskan att få vara med sina älskade och det är samma oberoende var man kommer ifrån.

Kanske jag skulle fira julen på japanskt sätt i år....fritera kyckling och laga en fluffig tårta till julen!

Arisa Hirano

onsdag 9 november 2016

Kan du dina kommuner?

Ja hur många är de till att börja med? Som bekant är ju detta något som är uppe för diskussion. Vad slutantalet landar på vet vi inte ännu, men i nuläget finns det 16 åländska kommuner.

När jag gick i lusse (Ålands lyceum) fick vi i något skede i uppgift att rita Ålands karta. Det jag minns att var intressant med denna uppgift var hur vitt skilda allas kartor blev. Jag kommer från skärgården och valde (undermedvetet) att ha kartans mittpunkt någonstans runt Föglö. Andra valde att ha Mariehamn i mitten och ytterligare någon Saltvik. Det visade sig att det oftast fanns ett samband mellan var man själv kom ifrån och vilken del av kartan som var i centrum då man ritade.

Detta kan liknas lite med närhetsprincipen som man så ofta ser inom journalistiken. Människor tenderar till att ha ett större intresse för det som sker i närområdet och i den världsdel man bor, än för andra platser i världen. Nå och då frågar sig en del varför terrordåd i Europa får så mycket större uppmärksamhet och empati av oss nordbor än dåd och andra hemska händelser som sker i t ex Afrika. Men detta ligger alltså i människans natur att vi har lättare att identifiera oss med det som händer i närheten av oss själva, bland annat eftersom risken att vi hade varit där själva då är större och det då känns mer relevant. Chansen att vi har besökt en stad i Europa är också större än i andra världsdelar och vi kan lättare leva oss in i det som skett. Trots alla kommunikationer i dagens samhälle är världen ännu en stor plats och ställen där vi inte har varit känns ofta främmande.

Vårt kartritande i skolan visade prov på detta fenomen om så än i åländska proportioner. Platsen där vi bor är den som är mest relevant för oss själva, av naturliga skäl.

Kartan här nedan är dock ritad utifrån mer objektiva perspektiv och tanken är att ni nu ska få visa prov på era kommunkunskaper! Oroa er inte, ingen kommer att veta vem som har gjort vad, inget registreras, det är bara på skoj. Den här övningen kommer att finnas med (i ett enklare format) i den onlinekurs i svenska för inflyttade som börjar i januari. Det vi själva i Flex-In-projektet märkte var att det inte var så lätt som vi trodde att få alla kommuner till rätt plats. Lycka till!




//Marie F


tisdag 1 november 2016

Kontorsmiljöer

Letar i telefonkatalogen på Gula sidorna för att boka tid för massage.
Väljer en firma på måfå och ringer och får en tid.
Veckan efter går jag iväg till adressen där mottagningen finns och ser fram emot massage för mina trötta kontorsaxlar.

Trapphuset är välbekant och dörren jag öppnar leder till min f.d. arbetsplats. Massagebänken finns i dåtidens kafferum. Rummet fylls av lugn musik, belysningen är behaglig och det finns levande ljus och höstblommor i en vas på ett bord.
Jag lägger mig på en bekväm massagebänk.

Snart funderar jag över om denna massör också behärskar hypnos.
Det är nämligen så att jag plötsligt har blivit 40 år yngre och befinner mig i samma lokaliteter. Telefaxen smattrar, telefonerna ringer och samtal till Helsingfors måste beställas via Rikstelefon.
Jag är klädd i en turkos minikjol och en välstruken vit blus. Jobbet går ut på att sortera post, svara i telefonen, sköta arkiv och kartotek, skriva på el-skrivmaskinen, pricka av bokföringslistor och gå ut på olika stadsärenden. Datorer har ingen hört talas om.





Det är endast gamla gubbar som jobbar här och alla verkar ha passerat 40 år.
Chefen ropar Fröken Söderberg och jag flyger upp från stolen och niger i hans dörröppning.
Han har ärenden jag skall utföra. En dag är han stressad och ropar då ännu högre än vanligt och den gången är det Fru Söderlund han kallar på. Jag antar att det är mig han menar och springer åter till hans rum.
Först en bit in på 1980-talet föreslår han att vi kan börja dua varandra.
Den dagen slutar jag niga inför honom.

Luften på kontoret är konstant rökfylld. Jag sitter i samma rum som två storrökande gubbar. När jag hostar av passiv rökning så flyger askan ur deras askfat upp i luften.
Min Far tar då och då en tur till staden för ärenden. Han promenerar i centrum med sin bruna läderportfölj och tittar in genom fönstren till min arbetsplats. Det enda han kan se är gråa rökmoln i alla rum.
Inför varje kafferast går jag till Kringlan eller Lilla hembageriet. Där inhandlas munkar, moccarutor, potatisbakelser, mazariner eller drömtårta. Arbetsgivaren betalar kaffebrödet.

En period är städerskan, ordet lokalvårdare var inte uppfunnet, sjukskriven och jag tar över det jobbet.
På kvällarna dammsuger och fejar jag i alla kontorsrum. I chefens rum finns en oljemålning föreställande den föregående chefen. En kväll tittar gubben på tavlan på mig med en levande blick. Jag säger då irriterat: Sluta glo på mig. I samma sekund börjar dammsugaren brinna och jag slänger hastigt en matta över den och drar ur kontakten. Litet darrig niger jag och säger förlåt till gubben på tavlan.

Plötsligt återförs jag till år 2016. Massören hittar en mycket öm punkt i axeln, trycker med största kraft och frågar samtidigt vad jag menar då jag nyss hade mumlat något om mazariner. Jag säger att jag tydligen hade somnat och drömt något.

Jag ser mig omkring i kafferummet och borta är de brungula säckvävstapeterna, borta är pinup-kalendrarna, borta är även gubbarna som efter någon blöt fest tog jobbpauser och låg bakfulla under röda filtar på golvet i kafferummet. Ingen röklukt finns här. Inte heller doften av nybryggt kaffe och färska munkar.

Varför blev jag inte kvar på det här jobbet? Svaret är enkelt, jag blev uppsagd då företaget upphörde att existera.

Jag betalar för massagen och går ut i den svala höstdagen med raska steg mot min nuvarande arbetsplats.
Hejar på chefen här och kliver in i en rökfri, trivsam och jämställd arbetsmiljö.



Ingen längtan finns till 1970-talets kontorsmiljöer.

Majvor Söderberg