onsdag 16 november 2016

Den konstiga julkulturen som bara finns i Japan

Vi fick snö tidigt i år och nu blev det dags att börja undra hur jag kommer att fira julen.


Jul är något som har utvecklats i sin egen riktning i Japan och därför har vi några bisarra och konstiga vanor. Även om julkulturen introducerades i Japan för första gången för ungefär 450 år sedan, etablerades den inte då eftersom de flesta japanska människor var Buddister. På början av 1900 talet började kända varuhus kommersialisera julen för den japanska marknaden och den blev snabbt accepterad som ett evenemang, eller "fest" bland människorna som var lika evengemangsälskande som vi är idag.

Så här är några exempel av vår konstiga julkultur i Japan

1. Jultårta
Som vi kallar "Christmas cake" på japansk dialekt. ("Kurisumasu keeki" säger vi). I början av 1920 talet startade Fujiya, ett känt konfektyrföretag en tradition att köpa en tårta till jul. Nu i dagens läge kan vi köpa massor av olika varianter av jultårta eller kaka i Japan t.ex. tysk stollen, italiensk panettone, fransk bûche de Noël....men den vanligaste varianten är nog den som Fujiya började sälja- saftig kaka med välvispad fluffig grädde och är dekorerad med antingen choklad eller jordgubbar. Man kan även hitta en sockerdocka föreställandes en liten tomte ovanpå tårtan!



2. Julafton som vi kallar ”Christmas eve” på engelska…den dagen är för par i Japan!
Så intressant hur marknadföringen utformade sin reklam och hur det påverkade julkulturen i Japan att bli till vad den är i dagens läge. I mitten av 80 talet visades ofta serier som målade upp julen som en romantisk tid på året. Så när slutet av året närmar sig hör man ofta skolelever, eller universitetsstuderande säga i kollektivtrafiken: ” Vad ska jag göra utan någon flickvän/pojkvän till jul? Jag måste hitta någon att få vara med! .” Man kan nästan kalla detta japansk "julstress"! Att hitta någon att få vara med!

3.Vi äter kyckling till julen….helst friterad kyckling från Kentucky Fried Chicken!
Stora frågetecken? Ja, det har jag också.  Kentucky Fried Chicken Japan startade den traditionen 1974 för de fick inspiration från den amerikanska kulturen där de äter kalkon till julen. Man ser långa köer av människor utanför KFC på julafton eller juldagen som längtar efter att ta med sig en stor kasse full med friterad kyckling. När jag firade jul i Japan så brukade jag också äta den friterade kycklingen från KFC, sushibitar och jultårtan till efterrätt.

Det konstigaste är kanske att japanska människor faktiskt inte vet att de här är vår egna traditioner. Man kan säga att den japanska jultraditionen utvecklats i sin egen inriktning mest på grund av kommersialism. I praktiken sägs det att mest pengar rör på sig i Japan under julperioden vars nuvarande ekonomieffekt är ca 5,8 miljarder euro. 

Däremot kan jag säga att när man firar något tillsammans har man samma önskan att få vara med sina älskade och det är samma oberoende var man kommer ifrån.

Kanske jag skulle fira julen på japanskt sätt i år....fritera kyckling och laga en fluffig tårta till julen!

Arisa Hirano

onsdag 9 november 2016

Kan du dina kommuner?

Ja hur många är de till att börja med? Som bekant är ju detta något som är uppe för diskussion. Vad slutantalet landar på vet vi inte ännu, men i nuläget finns det 16 åländska kommuner.

När jag gick i lusse (Ålands lyceum) fick vi i något skede i uppgift att rita Ålands karta. Det jag minns att var intressant med denna uppgift var hur vitt skilda allas kartor blev. Jag kommer från skärgården och valde (undermedvetet) att ha kartans mittpunkt någonstans runt Föglö. Andra valde att ha Mariehamn i mitten och ytterligare någon Saltvik. Det visade sig att det oftast fanns ett samband mellan var man själv kom ifrån och vilken del av kartan som var i centrum då man ritade.

Detta kan liknas lite med närhetsprincipen som man så ofta ser inom journalistiken. Människor tenderar till att ha ett större intresse för det som sker i närområdet och i den världsdel man bor, än för andra platser i världen. Nå och då frågar sig en del varför terrordåd i Europa får så mycket större uppmärksamhet och empati av oss nordbor än dåd och andra hemska händelser som sker i t ex Afrika. Men detta ligger alltså i människans natur att vi har lättare att identifiera oss med det som händer i närheten av oss själva, bland annat eftersom risken att vi hade varit där själva då är större och det då känns mer relevant. Chansen att vi har besökt en stad i Europa är också större än i andra världsdelar och vi kan lättare leva oss in i det som skett. Trots alla kommunikationer i dagens samhälle är världen ännu en stor plats och ställen där vi inte har varit känns ofta främmande.

Vårt kartritande i skolan visade prov på detta fenomen om så än i åländska proportioner. Platsen där vi bor är den som är mest relevant för oss själva, av naturliga skäl.

Kartan här nedan är dock ritad utifrån mer objektiva perspektiv och tanken är att ni nu ska få visa prov på era kommunkunskaper! Oroa er inte, ingen kommer att veta vem som har gjort vad, inget registreras, det är bara på skoj. Den här övningen kommer att finnas med (i ett enklare format) i den onlinekurs i svenska för inflyttade som börjar i januari. Det vi själva i Flex-In-projektet märkte var att det inte var så lätt som vi trodde att få alla kommuner till rätt plats. Lycka till!




//Marie F


tisdag 1 november 2016

Kontorsmiljöer

Letar i telefonkatalogen på Gula sidorna för att boka tid för massage.
Väljer en firma på måfå och ringer och får en tid.
Veckan efter går jag iväg till adressen där mottagningen finns och ser fram emot massage för mina trötta kontorsaxlar.

Trapphuset är välbekant och dörren jag öppnar leder till min f.d. arbetsplats. Massagebänken finns i dåtidens kafferum. Rummet fylls av lugn musik, belysningen är behaglig och det finns levande ljus och höstblommor i en vas på ett bord.
Jag lägger mig på en bekväm massagebänk.

Snart funderar jag över om denna massör också behärskar hypnos.
Det är nämligen så att jag plötsligt har blivit 40 år yngre och befinner mig i samma lokaliteter. Telefaxen smattrar, telefonerna ringer och samtal till Helsingfors måste beställas via Rikstelefon.
Jag är klädd i en turkos minikjol och en välstruken vit blus. Jobbet går ut på att sortera post, svara i telefonen, sköta arkiv och kartotek, skriva på el-skrivmaskinen, pricka av bokföringslistor och gå ut på olika stadsärenden. Datorer har ingen hört talas om.





Det är endast gamla gubbar som jobbar här och alla verkar ha passerat 40 år.
Chefen ropar Fröken Söderberg och jag flyger upp från stolen och niger i hans dörröppning.
Han har ärenden jag skall utföra. En dag är han stressad och ropar då ännu högre än vanligt och den gången är det Fru Söderlund han kallar på. Jag antar att det är mig han menar och springer åter till hans rum.
Först en bit in på 1980-talet föreslår han att vi kan börja dua varandra.
Den dagen slutar jag niga inför honom.

Luften på kontoret är konstant rökfylld. Jag sitter i samma rum som två storrökande gubbar. När jag hostar av passiv rökning så flyger askan ur deras askfat upp i luften.
Min Far tar då och då en tur till staden för ärenden. Han promenerar i centrum med sin bruna läderportfölj och tittar in genom fönstren till min arbetsplats. Det enda han kan se är gråa rökmoln i alla rum.
Inför varje kafferast går jag till Kringlan eller Lilla hembageriet. Där inhandlas munkar, moccarutor, potatisbakelser, mazariner eller drömtårta. Arbetsgivaren betalar kaffebrödet.

En period är städerskan, ordet lokalvårdare var inte uppfunnet, sjukskriven och jag tar över det jobbet.
På kvällarna dammsuger och fejar jag i alla kontorsrum. I chefens rum finns en oljemålning föreställande den föregående chefen. En kväll tittar gubben på tavlan på mig med en levande blick. Jag säger då irriterat: Sluta glo på mig. I samma sekund börjar dammsugaren brinna och jag slänger hastigt en matta över den och drar ur kontakten. Litet darrig niger jag och säger förlåt till gubben på tavlan.

Plötsligt återförs jag till år 2016. Massören hittar en mycket öm punkt i axeln, trycker med största kraft och frågar samtidigt vad jag menar då jag nyss hade mumlat något om mazariner. Jag säger att jag tydligen hade somnat och drömt något.

Jag ser mig omkring i kafferummet och borta är de brungula säckvävstapeterna, borta är pinup-kalendrarna, borta är även gubbarna som efter någon blöt fest tog jobbpauser och låg bakfulla under röda filtar på golvet i kafferummet. Ingen röklukt finns här. Inte heller doften av nybryggt kaffe och färska munkar.

Varför blev jag inte kvar på det här jobbet? Svaret är enkelt, jag blev uppsagd då företaget upphörde att existera.

Jag betalar för massagen och går ut i den svala höstdagen med raska steg mot min nuvarande arbetsplats.
Hejar på chefen här och kliver in i en rökfri, trivsam och jämställd arbetsmiljö.



Ingen längtan finns till 1970-talets kontorsmiljöer.

Majvor Söderberg

onsdag 26 oktober 2016

Lärlingen, löparen och lekaren


Denna höst har arbetslaget för hälsa och friskvård här i Medishuset fått tillökning. Vi har förmånen att ha en lärling bland oss. En finurlig lösning för att öppna yrkeslivet för en som behöver in och liksom har det redan, men behöver en knuff. Det är lite trångt på kontoret nu alltså men som tur är hålls vi ju mest ute på golven och viftar, lyfter och krånglar med er – våra kära deltagare.

För att ge en liten presentation och närmare beskrivning av oss och vår vardag har jag som bloggansvarig valt att utgå från temat i en gammal favoritfilm som plötsligt känns aktuell – Den gode, den onde och den fule från 1966 av Sergio Leone. Jag har alltid älskat spaghettiwestern och parallellerna tycker jag funkar riktigt fint. Håll till godo.
Den gode  – gestaltas fint av vår nye lärling Pär Löthman som med vinden i håret (om han hade något) hungrigt griper sig an de nya utmaningar som nu kommer honom till mötes. Likt Clint Eastwoods Gode rollfigur är han tålmodig, avvaktande och ständigt beredd att ordna så att alla deltagare får vad de behöver på hans lektioner. Han ser lite farlig ut, är till och med att betrakta som hård, men har ett hjärta av guld och är lätt att tycka om – har jag hört på stan.

Den Onde – kan ju bara vara en. Vem av oss har mätverktyg som tydligt och pedagogiskt låter var och en av oss veta på vilken sida om godkänt vi befinner oss i löparspåret? Vem basar över redskapen som används för övningar som skulle få Börje Salming att be om nåd? Vår egen och outbytbara löpare Anki Nordman – tror ingen blev förvånad. Med eld i blicken och obevekligt tidur står hon där och alla, jag menar alla, står i kö för att be om mer. Ingen bär rollen som den obevekliga och alltid peppande kraftkällan som liksom driver världen framåt. Ja det skulle vara självaste Lee Van Cleef då i nämnda film.
Den fule – karaktären i filmen har flera egenskaper som passar in på nästa person i laget. Kan ju verka lite trist med den här sista, man icke – rollfiguren överlever tack vare sin envishet, hetsiga men goda humör och en rejäl portion tur. Samarbete är en förutsättning för framgång för Eli Wallach som har rollen, slaget borde vara förlorat för länge sen men utan att egentligen ha någon talang, tar figuren sig vidare genom hisnande svårigheter och har alltid huvudet högst. Karaktären har en säregen humor som bär genom allt. Ja – jag känner att det är jag, Marie.

DSC05219.jpg


Så välkomna till oss nu alla! Vi tar emot alla dagar i veckan!


                                     Hälsningar Lärlingen, Löparen och Lekaren!

fredag 14 oktober 2016

Nya konstkurser!

Höstens nya konstkurser!

Jag gillar utmaningar, att kasta mig ut i det okända, testa, pröva och lära mig nya saker. Ämnen som jag sedan kan testa och utveckla i min undervisning.
En av utmaningarna som lärare på ett Medborgarinstitut är att kunna förnya sin undervisning varje år, att följa med sin tid, hitta på idéer som intresserar och involverar kursdeltagarna att fortsätta gå på kurs. Eftersom vi bor på en liten ort så är ofta grundstommen i grupperna densamma år efter år och då gäller det att hålla dem kvar.
För att aktivt tilltala nya kursdeltagare behöver vi lärare komma på nya kurskoncept som ligger i tiden. Ämnen som intresserar och tilltalar folk.

Efter att ha fortbildat mig i några omgångar tar jag mig an två nya kurser detta läsår: Illustrationskurs och Grundkurs i grafisk design på distans. Kurserna verkar dra folk, deltagarna är aktiva och ivriga och för mig som lärare känns det som en lyckoträff!
Illustrationskursen är en helårskurs där vi illustrerar efter olika teman: texter av olika karaktärer, bokpärmar, förpackningar, etiketter, recept, musikaffischer osv. Vi använder oss av en mängd olika tekniker där deltagarna har med sig eget material men de kan också komplettera med många olika material som finns i klassen. Nedan följer några smakprov på den första uppgiften där eleverna hade som uppgift att illustrera enstaka ord varav ett var Mariehamn.


Grundkurs i grafisk design är ett nytt kurskoncept för mig och min första grupp är världens bästa! Elva aktiva och engagerade kursdeltagare som bjuder på sig själva är lärarens dröm. Kursen inleds och avslutas med en närstudieträff och däremellan (12 veckor) arbetar kursdeltagarna på egen hand med olika uppgifter via en lärplattform där de lägger upp sina bilder och får feedback av varandra och av mig. Det är ett bekvämt studiesätt som passar dem som vill jobba på egen hand och på egna tider. Detta studiesätt är spännande men kanske lite mer krävande för eleven än vanlig katederundervisning eftersom det förutsätter mer självdisciplin och engagemang även i kurskamraternas arbeten. Jag hoppas kunna utveckla flera distanskurser så att de blir så smidiga som möjligt för våra kära kursdeltagare.
Nedan ett smakprov i grafisk design på min egen design för ett fiktivt evenemang.

Tack för mig!


Ny på jobbet


Det är nästan två månader sedan jag började jobba här på Medis och nu ska jag skriva min första bloggartikel! Jag heter Arisa och kommer från Japan. Jag flyttade hit för två år sedan och har läst alla sfi-kurser här på Medis. Sedan började jag jobba från och med augusti i år. Jag jobbar dels på Kompassen, som är ett informationskontor för inflyttade där vi får alla möjliga frågor, och dels med att ordna språkpraktiken för dem som läser svenska på heltid på Medis. Kompassen har också några evenemang för inflyttade t.ex. restaurangdagen, invitationsdepartmentet, seminarier m.m som jag hjälper till att arrangera. Nu ska jag berätta om en utfärd som Kompassen ordnade för inflyttade tidigare i höst.

Den 17:e september bjöd Kompassen nyinflyttade på en utfärd till Föglö på skördefesten. Målet var att bekanta sig med olika platser här på Åland, lära känna kultur och evenemang samt få kontakt med  Ålänningarna. I år var det första gången som Föglö var med på Skördefesten så utfärden blev spännande för alla. Siv Ekström och jag från Kompassen hade ansvar över utfärden.
Vi informerade de flesta sfi-klasserna på kurs muntligt och satte ut reklam på Kompassens Facebook-sida. Totalt fick vi 66 anmälningar via kurserna, e-mejl, och även telefon. Den 17:e visade 56 personer sig och bussen var nästan full! 

Kl.9.30 samlades vi utanför Medis och åkte mot Svinö. På vägen dit berättade Siv om olika ställen vi åkte förbi. Även en liten sak kan vara ny för de som är nyinflyttade, så det spelade en viktig roll.   
Vi kom till Svinö i god tid och njöt av underbart väder medan vi väntade på färjan. 

Kl 10:45 avgick färjan. På färjan i caféet kunde man läsa om möjliga aktiviteter på skördefesten på Föglö. De flesta deltagarna inklusive Arisa har aldrig varit till Föglö förut, så alla var uppeggade på vägen dit!

Kl 11.15 anlände färjan till Degerby, därifrån tog vi en kort promenad till Enigheten. Man kunde se genast att Föglö var lite annorlunda än fasta Åland, t.ex hur husen och terrängen såg ut. Vid Enigheten fanns det några stånd där glada människor sålde lokalproducerade matvaror, böcker om Åland och bakverk etc. Några av våra deltagare köpte matvaror och pratade med dem som sålde dem. 

Sedan åkte vi med bussen till Galleri Berghäll i Hummersö där vi fick fisksoppa till lunch och äppelkaka med vaniljsås och kaffe till efterrätt. Vid galleriet kunde man se utställning av Kjell Ekström, invigning av La Biblioteca Senza Frontiere - en samling av böcker på många olika språk.  

Alla var överraskade över hur vackert det var i Hummersö. Solen sken och vattnet var stilla och klart. Stigen upp till det lilla huset där biblioteket finns kallas Föglö fredsstig.  Ahmad Bagdash från Jordanien hade med sig sand från sitt hemland.  Sanden hälldes ut på stigen där det också finns sand från andra länder.

Sedan åkte vi mot Sommarö till den öppna gården Östergårds/Coja fishing. Där fanns bland annat får att klappa, försäljning av fisk, lammkött, café och elever från årskurs 7-8 i Föglö grundskola sålde hembakat. Tommy Bergström underhöll med sång och musik under dagen.

Fåren var mest populära bland barnen. Det verkade som en rolig aktivitet och en ny upplevelse för barn som kommer från andra länder. Det bjöds också på ”traktor-safari” - man fick åka på en släpvagn efter en traktor på en rundtur i byn Sommarö.

De inflyttade som har bott på Åland längre än de nyinflyttade visste hur man skulle förbereda sig till skördefesten - vi kunde se några av våra deltagare gå runt på den öppna gården och prata med ålännningarna om matvaror, samt köpa färska varor med stort nöje. 

Vi hade beställt eftermiddagskaffe på Östergårds. De dukade fram ett bord med kaffe och kakor speciellt för oss och vi satt tillsammans och njöt av stämningen genom att se de glada lekande barnen. Ca kl 15.45 körde bussen till färjan i Degerby. Vi kom tillbaka i stan ungefär kl.17.20.

Målet var att alla inflyttade får bekanta sig mer med Åland och får kontakt med inte bara inflyttade utan ålänningar som man kan prata svenska med. Alla har tackat och sagt att det hade varit jätteroligt att vara med, så de var väldigt nöjda med resan. De ser fram emot att vi ordnar någon utfärd i framtiden igen. Det kom 56 personer från olika länder t.ex. Bulgarien, Lettland, Rumänien, Thailand, Ryssland, Syrien, Jordanien, Finland, Filippinerna, Ukraina, och Japan.

Det spelar en stor roll när Kompassen ordnar en utfärd så att nyinflyttade kan bekanta sig mer med den plats de bor på. Man kan få helt olika kunskap, kännedom och insikt som inte hade funnits förut. Jag tycker att det är också viktigt för Kompassen att skapa ett evenemang som nyinflyttade kan känna sig engagerade i samhället så att de mår psykiskt bra. Vi vet inte nu om vi kan ordna fler utfärder på samma sätt, men förhoppningsvis har vi invitationsdepartmentet under hösten.

Jag återkommer!
Arisa Hirano

tisdag 4 oktober 2016

Vi har världens bästa arbetsplats!

Någon frågar: ”Hurdan är världens bästa arbetsplats?” Vad svarar du?
Enligt vår personal är det viktigast att 
  • verksamheten har tydliga och konkreta mål. I vårt fall är det att inom budgetramarna sammanställa ett attraktivt kursutbud där alla ålänningar hittar något intressant och förverkliga utbudet med kvalitativ undervisning.
  • hela arbetsteamet anammar målet och jobbar entusiasmerande för att uppnå det. 
  • personalen får vara delaktig i besluten innan de fattas.
  • det finns uppmuntrande och stöttande chefer.
  • det finns raka ”diskussionsrör” inom arbetsteamet.
  • det råder ett öppet klimat på arbetsplatsen.
Naturligtvis är det så att om man får jobba med sådant som man är bra på och som man tycker om blir resultatet också bra, men jag tror att chefens förmåga att leda arbetet och entusiasmera sina anställda är minst lika viktigt. 
Jag läste någonstans följande kommentarer:
En bra chef inspirerar sina medarbetare. En inspirerad person behöver inte övervakas och hållas efter hela tiden. Hen jobbar som en galning helt av egen vilja. Nöjda medarbetare är företagets viktigaste resurs. 
"Dåliga chefer orsak till stress. Brist i ledning och många organisationsförändringar är den främsta förklaringen till stressen i arbetslivet."
Talman Johan Ehn hade på FB delat en artikel om en undersökning som konstaterade att ”Omtänksamma chefer lyckas bättre och är mer lönsamma än andra. Chefer som tror att vägen till ökad produktivitet och lönsamhet går via ett hårt ledarskap är fel ute. Det är istället omtänksamma och snälla chefer som vinner i längden. Företag med stöttande chefer som bryr sig om sin personal är dessutom mer lönsamma än andra. Forskningsstudierna visar också att schyssta chefer får schyssta medarbetare, vilket leder till ökad lojalitet och mer samarbete. Medarbetare som har snälla chefer blir dessutom mer produktiva, både i grupp och individuellt.”

En liten utmaning för chefsutbildningen...