onsdag 21 december 2016

Jul i juli

Halva sommarlovet har passerat. Det är mycket varmt och kvavt i luften. Över skogsbrynet drar blåsvarta moln in. Det verkar vara ett åskväder på gång.

Mina föräldrar har begett sig till staden och småsyskonen är tillsammans med farmor i köket.



Jag tar en tur upp till vinden. Planerar att undersöka vad som finns i skrubbarna.

Börjar med amerikatrunken, får inte upp låset då det tydligen har rostat fast.

Kryper in och ut i skrubbarna och hittar stora spindelnät, tidningsbuntar, glasflaskor, trasmattor och gamla, gulnande böcker. I en trälåda finns farfars dagböcker. Med prydlig handstil har han varje dag skrivit i vaxdukshäften om vädret och om hur fiskelyckan har varit. Det mörknar uppe på vinden och jag bestämmer mig för att avsluta mitt projekt. Jag är på väg nedför trappan då jag inser att jag missat att undersöka ett utrymme. Högt uppe på vindskammartaket ser det ut att finnas någon kartong. Jag drar fram en vinglig stol och ställer mig på tå för att se vad som gömmer sig där; en julgransfot, en ask med julgransbollar, stjärna och glitterband. Skall just stiga ner igen då jag längst inne i hörnet ser något vitt. Nappar tag i det vita som visar sig vara skägget på en julgubbsmask.





Tiden stannar. Med ens inser jag kalla fakta. Det finns ingen riktig julgubbe. Jag har varit lurad i 8 år.

Inte kan det heller finnas någon ren med släde som varje julafton skulle ha parkerat bakom Lillstugan.

I samma ögonblick som jag slänger masken tillbaka och kliver ner från stolen så slår åskovädret till. Blixtar och öronbedövande knallar exploderar precis ovanför huset och jag skyndar mig ner mot köket där farmor kallar på mig. Störtregnet smäller i plåttaket.

Farmor dricker kaffe och sörplar från fatet med en sockerbit i munnen. Vi barn får ”Kornflax” med mjölk från kon Blomman.

Jag är okoncentrerad och mycket besviken. Visar ändå inget, håller humöret uppe men bestämmer mig här och nu för att inte lura mina egna eventuella barn på samma sätt i framtiden.



God Jul med eller utan julgubbe!




Majvor Söderberg

onsdag 7 december 2016

Motivation, stil och passion!




Åtta år på jobbet som lärare i hälsa och friskvård på Medis är på väg att fullbordas för min del. Den längsta tid på ett och samma jobb som jag haft. Jag ser mig inte som en ren praktiker, Fil. Mag som jag är har jag haft andra mer akademiska drömmar också. Det behöver ju inte vara försent, men jag upptäckte här om veckan hur roligt det är att vara praktiker. Förutom den fantastiska konditionen som smyger sig på varje termin och de starka musklerna som jag ständigt har nytta av så kryper en viss yrkesskicklighet och en teoretisk säkerhet ändå på så smått.

Förstås kommer det sig av mitt intresse för ämnet och min tendens att lite nördigt gå in för och läsa på om det jag gör, men det är allt tack vare de här andra människorna som kommer på lektioner (deltagare subst/pl) som inspirationen och suget att veta mer, gå vidare, blir så tydligt. Ibland kommer specifika önskemål som får hjärnan att gå igång och kroppen att hitta nya rörelser och pedagogiska grepp. Frågor och funderingar är också roligt att ta del av. För min del hinner jag inte lära känna deltagarna särskilt väl, man vill ju hinna med så mycket som möjligt på de korta lektionerna och svetten ska lacka. Men små doser ofta är ju ett känt framgångsrecept.

Faktum är att respons är väldigt motiverande, även om det gäller att själv också jobba på sin motivation på olika sätt. Det bästa hittills tycker jag är att känna att den egna stilen börjar bli tydlig. Jag har en stil, hurra! Det är lite läskigt också för en egen stil utmärker mig lite extra och jag kan kategoriseras av mina deltagare in i ett fack. Dessutom behöver ju inte alla gilla just min stil och det är en bra sak. Det finns andra instruktörer att gå till och var och en kommer hitta det som passar, eftersom vi är många inom vårt område. Det är nog den enskilda upptäckt som fått mig att gå igång på det här jobbet, kanske lite ålderstypiskt – alla över 45 säger ju att äntligen kan man stå där för sig själv och våga vara! Jag kan bara hålla med, det är en bra sak och jag njuter av det.

Något som motiverar mig ända in i själen är att få se och hjälpa till lite i andra lärares stilsökande, vi har ju många timlärare med olika inriktningar och stilar. Alla har vi vår specialitet och särskilda knorr och det roligaste som finns är att motivera, muntra upp och sen se på när det funkar för andra!

Hälsningar Marie, motiverad innehavare av stil och passion!

onsdag 16 november 2016

Den konstiga julkulturen som bara finns i Japan

Vi fick snö tidigt i år och nu blev det dags att börja undra hur jag kommer att fira julen.


Jul är något som har utvecklats i sin egen riktning i Japan och därför har vi några bisarra och konstiga vanor. Även om julkulturen introducerades i Japan för första gången för ungefär 450 år sedan, etablerades den inte då eftersom de flesta japanska människor var Buddister. På början av 1900 talet började kända varuhus kommersialisera julen för den japanska marknaden och den blev snabbt accepterad som ett evenemang, eller "fest" bland människorna som var lika evengemangsälskande som vi är idag.

Så här är några exempel av vår konstiga julkultur i Japan

1. Jultårta
Som vi kallar "Christmas cake" på japansk dialekt. ("Kurisumasu keeki" säger vi). I början av 1920 talet startade Fujiya, ett känt konfektyrföretag en tradition att köpa en tårta till jul. Nu i dagens läge kan vi köpa massor av olika varianter av jultårta eller kaka i Japan t.ex. tysk stollen, italiensk panettone, fransk bûche de Noël....men den vanligaste varianten är nog den som Fujiya började sälja- saftig kaka med välvispad fluffig grädde och är dekorerad med antingen choklad eller jordgubbar. Man kan även hitta en sockerdocka föreställandes en liten tomte ovanpå tårtan!



2. Julafton som vi kallar ”Christmas eve” på engelska…den dagen är för par i Japan!
Så intressant hur marknadföringen utformade sin reklam och hur det påverkade julkulturen i Japan att bli till vad den är i dagens läge. I mitten av 80 talet visades ofta serier som målade upp julen som en romantisk tid på året. Så när slutet av året närmar sig hör man ofta skolelever, eller universitetsstuderande säga i kollektivtrafiken: ” Vad ska jag göra utan någon flickvän/pojkvän till jul? Jag måste hitta någon att få vara med! .” Man kan nästan kalla detta japansk "julstress"! Att hitta någon att få vara med!

3.Vi äter kyckling till julen….helst friterad kyckling från Kentucky Fried Chicken!
Stora frågetecken? Ja, det har jag också.  Kentucky Fried Chicken Japan startade den traditionen 1974 för de fick inspiration från den amerikanska kulturen där de äter kalkon till julen. Man ser långa köer av människor utanför KFC på julafton eller juldagen som längtar efter att ta med sig en stor kasse full med friterad kyckling. När jag firade jul i Japan så brukade jag också äta den friterade kycklingen från KFC, sushibitar och jultårtan till efterrätt.

Det konstigaste är kanske att japanska människor faktiskt inte vet att de här är vår egna traditioner. Man kan säga att den japanska jultraditionen utvecklats i sin egen inriktning mest på grund av kommersialism. I praktiken sägs det att mest pengar rör på sig i Japan under julperioden vars nuvarande ekonomieffekt är ca 5,8 miljarder euro. 

Däremot kan jag säga att när man firar något tillsammans har man samma önskan att få vara med sina älskade och det är samma oberoende var man kommer ifrån.

Kanske jag skulle fira julen på japanskt sätt i år....fritera kyckling och laga en fluffig tårta till julen!

Arisa Hirano

onsdag 9 november 2016

Kan du dina kommuner?

Ja hur många är de till att börja med? Som bekant är ju detta något som är uppe för diskussion. Vad slutantalet landar på vet vi inte ännu, men i nuläget finns det 16 åländska kommuner.

När jag gick i lusse (Ålands lyceum) fick vi i något skede i uppgift att rita Ålands karta. Det jag minns att var intressant med denna uppgift var hur vitt skilda allas kartor blev. Jag kommer från skärgården och valde (undermedvetet) att ha kartans mittpunkt någonstans runt Föglö. Andra valde att ha Mariehamn i mitten och ytterligare någon Saltvik. Det visade sig att det oftast fanns ett samband mellan var man själv kom ifrån och vilken del av kartan som var i centrum då man ritade.

Detta kan liknas lite med närhetsprincipen som man så ofta ser inom journalistiken. Människor tenderar till att ha ett större intresse för det som sker i närområdet och i den världsdel man bor, än för andra platser i världen. Nå och då frågar sig en del varför terrordåd i Europa får så mycket större uppmärksamhet och empati av oss nordbor än dåd och andra hemska händelser som sker i t ex Afrika. Men detta ligger alltså i människans natur att vi har lättare att identifiera oss med det som händer i närheten av oss själva, bland annat eftersom risken att vi hade varit där själva då är större och det då känns mer relevant. Chansen att vi har besökt en stad i Europa är också större än i andra världsdelar och vi kan lättare leva oss in i det som skett. Trots alla kommunikationer i dagens samhälle är världen ännu en stor plats och ställen där vi inte har varit känns ofta främmande.

Vårt kartritande i skolan visade prov på detta fenomen om så än i åländska proportioner. Platsen där vi bor är den som är mest relevant för oss själva, av naturliga skäl.

Kartan här nedan är dock ritad utifrån mer objektiva perspektiv och tanken är att ni nu ska få visa prov på era kommunkunskaper! Oroa er inte, ingen kommer att veta vem som har gjort vad, inget registreras, det är bara på skoj. Den här övningen kommer att finnas med (i ett enklare format) i den onlinekurs i svenska för inflyttade som börjar i januari. Det vi själva i Flex-In-projektet märkte var att det inte var så lätt som vi trodde att få alla kommuner till rätt plats. Lycka till!




//Marie F


tisdag 1 november 2016

Kontorsmiljöer

Letar i telefonkatalogen på Gula sidorna för att boka tid för massage.
Väljer en firma på måfå och ringer och får en tid.
Veckan efter går jag iväg till adressen där mottagningen finns och ser fram emot massage för mina trötta kontorsaxlar.

Trapphuset är välbekant och dörren jag öppnar leder till min f.d. arbetsplats. Massagebänken finns i dåtidens kafferum. Rummet fylls av lugn musik, belysningen är behaglig och det finns levande ljus och höstblommor i en vas på ett bord.
Jag lägger mig på en bekväm massagebänk.

Snart funderar jag över om denna massör också behärskar hypnos.
Det är nämligen så att jag plötsligt har blivit 40 år yngre och befinner mig i samma lokaliteter. Telefaxen smattrar, telefonerna ringer och samtal till Helsingfors måste beställas via Rikstelefon.
Jag är klädd i en turkos minikjol och en välstruken vit blus. Jobbet går ut på att sortera post, svara i telefonen, sköta arkiv och kartotek, skriva på el-skrivmaskinen, pricka av bokföringslistor och gå ut på olika stadsärenden. Datorer har ingen hört talas om.





Det är endast gamla gubbar som jobbar här och alla verkar ha passerat 40 år.
Chefen ropar Fröken Söderberg och jag flyger upp från stolen och niger i hans dörröppning.
Han har ärenden jag skall utföra. En dag är han stressad och ropar då ännu högre än vanligt och den gången är det Fru Söderlund han kallar på. Jag antar att det är mig han menar och springer åter till hans rum.
Först en bit in på 1980-talet föreslår han att vi kan börja dua varandra.
Den dagen slutar jag niga inför honom.

Luften på kontoret är konstant rökfylld. Jag sitter i samma rum som två storrökande gubbar. När jag hostar av passiv rökning så flyger askan ur deras askfat upp i luften.
Min Far tar då och då en tur till staden för ärenden. Han promenerar i centrum med sin bruna läderportfölj och tittar in genom fönstren till min arbetsplats. Det enda han kan se är gråa rökmoln i alla rum.
Inför varje kafferast går jag till Kringlan eller Lilla hembageriet. Där inhandlas munkar, moccarutor, potatisbakelser, mazariner eller drömtårta. Arbetsgivaren betalar kaffebrödet.

En period är städerskan, ordet lokalvårdare var inte uppfunnet, sjukskriven och jag tar över det jobbet.
På kvällarna dammsuger och fejar jag i alla kontorsrum. I chefens rum finns en oljemålning föreställande den föregående chefen. En kväll tittar gubben på tavlan på mig med en levande blick. Jag säger då irriterat: Sluta glo på mig. I samma sekund börjar dammsugaren brinna och jag slänger hastigt en matta över den och drar ur kontakten. Litet darrig niger jag och säger förlåt till gubben på tavlan.

Plötsligt återförs jag till år 2016. Massören hittar en mycket öm punkt i axeln, trycker med största kraft och frågar samtidigt vad jag menar då jag nyss hade mumlat något om mazariner. Jag säger att jag tydligen hade somnat och drömt något.

Jag ser mig omkring i kafferummet och borta är de brungula säckvävstapeterna, borta är pinup-kalendrarna, borta är även gubbarna som efter någon blöt fest tog jobbpauser och låg bakfulla under röda filtar på golvet i kafferummet. Ingen röklukt finns här. Inte heller doften av nybryggt kaffe och färska munkar.

Varför blev jag inte kvar på det här jobbet? Svaret är enkelt, jag blev uppsagd då företaget upphörde att existera.

Jag betalar för massagen och går ut i den svala höstdagen med raska steg mot min nuvarande arbetsplats.
Hejar på chefen här och kliver in i en rökfri, trivsam och jämställd arbetsmiljö.



Ingen längtan finns till 1970-talets kontorsmiljöer.

Majvor Söderberg

onsdag 26 oktober 2016

Lärlingen, löparen och lekaren


Denna höst har arbetslaget för hälsa och friskvård här i Medishuset fått tillökning. Vi har förmånen att ha en lärling bland oss. En finurlig lösning för att öppna yrkeslivet för en som behöver in och liksom har det redan, men behöver en knuff. Det är lite trångt på kontoret nu alltså men som tur är hålls vi ju mest ute på golven och viftar, lyfter och krånglar med er – våra kära deltagare.

För att ge en liten presentation och närmare beskrivning av oss och vår vardag har jag som bloggansvarig valt att utgå från temat i en gammal favoritfilm som plötsligt känns aktuell – Den gode, den onde och den fule från 1966 av Sergio Leone. Jag har alltid älskat spaghettiwestern och parallellerna tycker jag funkar riktigt fint. Håll till godo.
Den gode  – gestaltas fint av vår nye lärling Pär Löthman som med vinden i håret (om han hade något) hungrigt griper sig an de nya utmaningar som nu kommer honom till mötes. Likt Clint Eastwoods Gode rollfigur är han tålmodig, avvaktande och ständigt beredd att ordna så att alla deltagare får vad de behöver på hans lektioner. Han ser lite farlig ut, är till och med att betrakta som hård, men har ett hjärta av guld och är lätt att tycka om – har jag hört på stan.

Den Onde – kan ju bara vara en. Vem av oss har mätverktyg som tydligt och pedagogiskt låter var och en av oss veta på vilken sida om godkänt vi befinner oss i löparspåret? Vem basar över redskapen som används för övningar som skulle få Börje Salming att be om nåd? Vår egen och outbytbara löpare Anki Nordman – tror ingen blev förvånad. Med eld i blicken och obevekligt tidur står hon där och alla, jag menar alla, står i kö för att be om mer. Ingen bär rollen som den obevekliga och alltid peppande kraftkällan som liksom driver världen framåt. Ja det skulle vara självaste Lee Van Cleef då i nämnda film.
Den fule – karaktären i filmen har flera egenskaper som passar in på nästa person i laget. Kan ju verka lite trist med den här sista, man icke – rollfiguren överlever tack vare sin envishet, hetsiga men goda humör och en rejäl portion tur. Samarbete är en förutsättning för framgång för Eli Wallach som har rollen, slaget borde vara förlorat för länge sen men utan att egentligen ha någon talang, tar figuren sig vidare genom hisnande svårigheter och har alltid huvudet högst. Karaktären har en säregen humor som bär genom allt. Ja – jag känner att det är jag, Marie.

DSC05219.jpg


Så välkomna till oss nu alla! Vi tar emot alla dagar i veckan!



                                     Hälsningar Lärlingen, Löparen och Lekaren!

fredag 14 oktober 2016

Nya konstkurser!

Höstens nya konstkurser!

Jag gillar utmaningar, att kasta mig ut i det okända, testa, pröva och lära mig nya saker. Ämnen som jag sedan kan testa och utveckla i min undervisning.
En av utmaningarna som lärare på ett Medborgarinstitut är att kunna förnya sin undervisning varje år, att följa med sin tid, hitta på idéer som intresserar och involverar kursdeltagarna att fortsätta gå på kurs. Eftersom vi bor på en liten ort så är ofta grundstommen i grupperna densamma år efter år och då gäller det att hålla dem kvar.
För att aktivt tilltala nya kursdeltagare behöver vi lärare komma på nya kurskoncept som ligger i tiden. Ämnen som intresserar och tilltalar folk.

Efter att ha fortbildat mig i några omgångar tar jag mig an två nya kurser detta läsår: Illustrationskurs och Grundkurs i grafisk design på distans. Kurserna verkar dra folk, deltagarna är aktiva och ivriga och för mig som lärare känns det som en lyckoträff!
Illustrationskursen är en helårskurs där vi illustrerar efter olika teman: texter av olika karaktärer, bokpärmar, förpackningar, etiketter, recept, musikaffischer osv. Vi använder oss av en mängd olika tekniker där deltagarna har med sig eget material men de kan också komplettera med många olika material som finns i klassen. Nedan följer några smakprov på den första uppgiften där eleverna hade som uppgift att illustrera enstaka ord varav ett var Mariehamn.


Grundkurs i grafisk design är ett nytt kurskoncept för mig och min första grupp är världens bästa! Elva aktiva och engagerade kursdeltagare som bjuder på sig själva är lärarens dröm. Kursen inleds och avslutas med en närstudieträff och däremellan (12 veckor) arbetar kursdeltagarna på egen hand med olika uppgifter via en lärplattform där de lägger upp sina bilder och får feedback av varandra och av mig. Det är ett bekvämt studiesätt som passar dem som vill jobba på egen hand och på egna tider. Detta studiesätt är spännande men kanske lite mer krävande för eleven än vanlig katederundervisning eftersom det förutsätter mer självdisciplin och engagemang även i kurskamraternas arbeten. Jag hoppas kunna utveckla flera distanskurser så att de blir så smidiga som möjligt för våra kära kursdeltagare.
Nedan ett smakprov i grafisk design på min egen design för ett fiktivt evenemang.

Tack för mig!