Den konstiga julkulturen som bara finns i Japan

Vi fick snö tidigt i år och nu blev det dags att börja undra hur jag kommer att fira julen.

Jul är något som har utvecklats i sin egen riktning i Japan och därför har vi några bisarra och konstiga vanor. Även om julkulturen introducerades i Japan för första gången för ungefär 450 år sedan, etablerades den inte då eftersom de flesta japanska människor var Buddister. På början av 1900 talet började kända varuhus kommersialisera julen för den japanska marknaden och den blev snabbt accepterad som ett evenemang, eller "fest" bland människorna som var lika evengemangsälskande som vi är idag.

Så här är några exempel av vår konstiga julkultur i Japan

1. Jultårta

Som vi kallar "Christmas cake" på japansk dialekt. ("Kurisumasu keeki" säger vi). I början av 1920 talet startade Fujiya, ett känt konfektyrföretag en tradition att köpa en tårta till jul. Nu i dagens läge kan vi köpa massor av olika varianter av jultårta eller kaka i Japan t.ex. tysk stollen, italiensk panettone, fransk bûche de Noël....men den vanligaste varianten är nog den som Fujiya började sälja- saftig kaka med välvispad fluffig grädde och är dekorerad med antingen choklad eller jordgubbar. Man kan även hitta en sockerdocka föreställandes en liten tomte ovanpå tårtan!

2. Julafton som vi kallar ”Christmas eve” på engelska…den dagen är för par i Japan!

Så intressant hur marknadföringen utformade sin reklam och hur det påverkade julkulturen i Japan att bli till vad den är i dagens läge. I mitten av 80 talet visades ofta serier som målade upp julen som en romantisk tid på året. Så när slutet av året närmar sig hör man ofta skolelever, eller universitetsstuderande säga i kollektivtrafiken: ” Vad ska jag göra utan någon flickvän/pojkvän till jul? Jag måste hitta någon att få vara med! .” Man kan nästan kalla detta japansk "julstress"! Att hitta någon att få vara med!

3.Vi äter kyckling till julen….helst friterad kyckling från Kentucky Fried Chicken!

Stora frågetecken? Ja, det har jag också.  Kentucky Fried Chicken Japan startade den traditionen 1974 för de fick inspiration från den amerikanska kulturen där de äter kalkon till julen. Man ser långa köer av människor utanför KFC på julafton eller juldagen som längtar efter att ta med sig en stor kasse full med friterad kyckling. När jag firade jul i Japan så brukade jag också äta den friterade kycklingen från KFC, sushibitar och jultårtan till efterrätt.

Det konstigaste är kanske att japanska människor faktiskt inte vet att de här är vår egna traditioner. Man kan säga att den japanska jultraditionen utvecklats i sin egen inriktning mest på grund av kommersialism. I praktiken sägs det att mest pengar rör på sig i Japan under julperioden vars nuvarande ekonomieffekt är ca 5,8 miljarder euro. 

Däremot kan jag säga att när man firar något tillsammans har man samma önskan att få vara med sina älskade och det är samma oberoende var man kommer ifrån.

Kanske jag skulle fira julen på japanskt sätt i år....fritera kyckling och laga en fluffig tårta till julen!

Arisa Hirano

Kan du dina kommuner?

Ja hur många är de till att börja med? Som bekant är ju detta något som är uppe för diskussion. Vad slutantalet landar på vet vi inte ännu, men i nuläget finns det 16 åländska kommuner.

När jag gick i lusse (Ålands lyceum) fick vi i något skede i uppgift att rita Ålands karta. Det jag minns att var intressant med denna uppgift var hur vitt skilda allas kartor blev. Jag kommer från skärgården och valde (undermedvetet) att ha kartans mittpunkt någonstans runt Föglö. Andra valde att ha Mariehamn i mitten och ytterligare någon Saltvik. Det visade sig att det oftast fanns ett samband mellan var man själv kom ifrån och vilken del av kartan som var i centrum då man ritade.

Detta kan liknas lite med närhetsprincipen som man så ofta ser inom journalistiken. Människor tenderar till att ha ett större intresse för det som sker i närområdet och i den världsdel man bor, än för andra platser i världen. Nå och då frågar sig en del varför terrordåd i Europa får så mycket större uppmärksamhet och empati av oss nordbor än dåd och andra hemska händelser som sker i t ex Afrika. Men detta ligger alltså i människans natur att vi har lättare att identifiera oss med det som händer i närheten av oss själva, bland annat eftersom risken att vi hade varit där själva då är större och det då känns mer relevant. Chansen att vi har besökt en stad i Europa är också större än i andra världsdelar och vi kan lättare leva oss in i det som skett. Trots alla kommunikationer i dagens samhälle är världen ännu en stor plats och ställen där vi inte har varit känns ofta främmande.

Vårt kartritande i skolan visade prov på detta fenomen om så än i åländska proportioner. Platsen där vi bor är den som är mest relevant för oss själva, av naturliga skäl.

Kartan här nedan är dock ritad utifrån mer objektiva perspektiv och tanken är att ni nu ska få visa prov på era kommunkunskaper! Oroa er inte, ingen kommer att veta vem som har gjort vad, inget registreras, det är bara på skoj. Den här övningen kommer att finnas med (i ett enklare format) i den onlinekurs i svenska för inflyttade som börjar i januari. Det vi själva i Flex-In-projektet märkte var att det inte var så lätt som vi trodde att få alla kommuner till rätt plats. Lycka till!

//Marie F

Kontorsmiljöer

Letar i telefonkatalogen på Gula sidorna för att boka tid för massage.
Väljer en firma på måfå och ringer och får en tid.
Veckan efter går jag iväg till adressen där mottagningen finns och ser fram emot massage för mina trötta kontorsaxlar.

Trapphuset är välbekant och dörren jag öppnar leder till min f.d. arbetsplats. Massagebänken finns i dåtidens kafferum. Rummet fylls av lugn musik, belysningen är behaglig och det finns levande ljus och höstblommor i en vas på ett bord.
Jag lägger mig på en bekväm massagebänk.

Snart funderar jag över om denna massör också behärskar hypnos.
Det är nämligen så att jag plötsligt har blivit 40 år yngre och befinner mig i samma lokaliteter. Telefaxen smattrar, telefonerna ringer och samtal till Helsingfors måste beställas via Rikstelefon.
Jag är klädd i en turkos minikjol och en välstruken vit blus. Jobbet går ut på att sortera post, svara i telefonen, sköta arkiv och kartotek, skriva på el-skrivmaskinen, pricka av bokföringslistor och gå ut på olika stadsärenden. Datorer har ingen hört talas om.

Det är endast gamla gubbar som jobbar här och alla verkar ha passerat 40 år.
Chefen ropar Fröken Söderberg och jag flyger upp från stolen och niger i hans dörröppning.
Han har ärenden jag skall utföra. En dag är han stressad och ropar då ännu högre än vanligt och den gången är det Fru Söderlund han kallar på. Jag antar att det är mig han menar och springer åter till hans rum.
Först en bit in på 1980-talet föreslår han att vi kan börja dua varandra.
Den dagen slutar jag niga inför honom.

Luften på kontoret är konstant rökfylld. Jag sitter i samma rum som två storrökande gubbar. När jag hostar av passiv rökning så flyger askan ur deras askfat upp i luften.
Min Far tar då och då en tur till staden för ärenden. Han promenerar i centrum med sin bruna läderportfölj och tittar in genom fönstren till min arbetsplats. Det enda han kan se är gråa rökmoln i alla rum.
Inför varje kafferast går jag till Kringlan eller Lilla hembageriet. Där inhandlas munkar, moccarutor, potatisbakelser, mazariner eller drömtårta. Arbetsgivaren betalar kaffebrödet.

En period är städerskan, ordet lokalvårdare var inte uppfunnet, sjukskriven och jag tar över det jobbet.
På kvällarna dammsuger och fejar jag i alla kontorsrum. I chefens rum finns en oljemålning föreställande den föregående chefen. En kväll tittar gubben på tavlan på mig med en levande blick. Jag säger då irriterat: Sluta glo på mig. I samma sekund börjar dammsugaren brinna och jag slänger hastigt en matta över den och drar ur kontakten. Litet darrig niger jag och säger förlåt till gubben på tavlan.

Plötsligt återförs jag till år 2016. Massören hittar en mycket öm punkt i axeln, trycker med största kraft och frågar samtidigt vad jag menar då jag nyss hade mumlat något om mazariner. Jag säger att jag tydligen hade somnat och drömt något.

Jag ser mig omkring i kafferummet och borta är de brungula säckvävstapeterna, borta är pinup-kalendrarna, borta är även gubbarna som efter någon blöt fest tog jobbpauser och låg bakfulla under röda filtar på golvet i kafferummet. Ingen röklukt finns här. Inte heller doften av nybryggt kaffe och färska munkar.

Varför blev jag inte kvar på det här jobbet? Svaret är enkelt, jag blev uppsagd då företaget upphörde att existera.

Jag betalar för massagen och går ut i den svala höstdagen med raska steg mot min nuvarande arbetsplats.
Hejar på chefen här och kliver in i en rökfri, trivsam och jämställd arbetsmiljö.



Ingen längtan finns till 1970-talets kontorsmiljöer.

Majvor Söderberg