Kontorsmiljöer

Letar i telefonkatalogen på Gula sidorna för att boka tid för massage.
Väljer en firma på måfå och ringer och får en tid.
Veckan efter går jag iväg till adressen där mottagningen finns och ser fram emot massage för mina trötta kontorsaxlar.

Trapphuset är välbekant och dörren jag öppnar leder till min f.d. arbetsplats. Massagebänken finns i dåtidens kafferum. Rummet fylls av lugn musik, belysningen är behaglig och det finns levande ljus och höstblommor i en vas på ett bord.
Jag lägger mig på en bekväm massagebänk.

Snart funderar jag över om denna massör också behärskar hypnos.
Det är nämligen så att jag plötsligt har blivit 40 år yngre och befinner mig i samma lokaliteter. Telefaxen smattrar, telefonerna ringer och samtal till Helsingfors måste beställas via Rikstelefon.
Jag är klädd i en turkos minikjol och en välstruken vit blus. Jobbet går ut på att sortera post, svara i telefonen, sköta arkiv och kartotek, skriva på el-skrivmaskinen, pricka av bokföringslistor och gå ut på olika stadsärenden. Datorer har ingen hört talas om.

Det är endast gamla gubbar som jobbar här och alla verkar ha passerat 40 år.
Chefen ropar Fröken Söderberg och jag flyger upp från stolen och niger i hans dörröppning.
Han har ärenden jag skall utföra. En dag är han stressad och ropar då ännu högre än vanligt och den gången är det Fru Söderlund han kallar på. Jag antar att det är mig han menar och springer åter till hans rum.
Först en bit in på 1980-talet föreslår han att vi kan börja dua varandra.
Den dagen slutar jag niga inför honom.

Luften på kontoret är konstant rökfylld. Jag sitter i samma rum som två storrökande gubbar. När jag hostar av passiv rökning så flyger askan ur deras askfat upp i luften.
Min Far tar då och då en tur till staden för ärenden. Han promenerar i centrum med sin bruna läderportfölj och tittar in genom fönstren till min arbetsplats. Det enda han kan se är gråa rökmoln i alla rum.
Inför varje kafferast går jag till Kringlan eller Lilla hembageriet. Där inhandlas munkar, moccarutor, potatisbakelser, mazariner eller drömtårta. Arbetsgivaren betalar kaffebrödet.

En period är städerskan, ordet lokalvårdare var inte uppfunnet, sjukskriven och jag tar över det jobbet.
På kvällarna dammsuger och fejar jag i alla kontorsrum. I chefens rum finns en oljemålning föreställande den föregående chefen. En kväll tittar gubben på tavlan på mig med en levande blick. Jag säger då irriterat: Sluta glo på mig. I samma sekund börjar dammsugaren brinna och jag slänger hastigt en matta över den och drar ur kontakten. Litet darrig niger jag och säger förlåt till gubben på tavlan.

Plötsligt återförs jag till år 2016. Massören hittar en mycket öm punkt i axeln, trycker med största kraft och frågar samtidigt vad jag menar då jag nyss hade mumlat något om mazariner. Jag säger att jag tydligen hade somnat och drömt något.

Jag ser mig omkring i kafferummet och borta är de brungula säckvävstapeterna, borta är pinup-kalendrarna, borta är även gubbarna som efter någon blöt fest tog jobbpauser och låg bakfulla under röda filtar på golvet i kafferummet. Ingen röklukt finns här. Inte heller doften av nybryggt kaffe och färska munkar.

Varför blev jag inte kvar på det här jobbet? Svaret är enkelt, jag blev uppsagd då företaget upphörde att existera.

Jag betalar för massagen och går ut i den svala höstdagen med raska steg mot min nuvarande arbetsplats.
Hejar på chefen här och kliver in i en rökfri, trivsam och jämställd arbetsmiljö.



Ingen längtan finns till 1970-talets kontorsmiljöer.

Majvor Söderberg