Medis läsår går mot sitt slut och jag avslutar den här veckan ett par kurser i svenska och italienska efter min första termin som vikarierande språklärare. Jobbade tidigare fem läsår som sfi-lärare, så mycket är välbekant här i huset. Däremellan har jag jobbat med andra uppdrag och läst in behörighet i Svenska som andraspråk samt validerat tidigare italienskastudier.
På Åland står förkortningen sfi för svenska för inflyttade eftersom vi här även har finskspråkiga medborgare som läser svenska, och det då blir missvisande att tala om invandrare. När man deltar i sfi läser man svenska som andraspråk på grundnivå och början av mellannivån, vilket krävs för att självständigt använda svenskan i vardagen och kunna ansöka om medborgarskap i Finland.
Svenska som andraspråk är en internationellt vedertagen term (Second Language) och ställs ofta mot modersmål eller förstaspråk (First Language), vilka bägge kan vara flera olika språk i olika grad av behärskning. När man studerar ett språk som andraspråk läser man det i ett land där språket talas som majoritetsspråk. Det innebär att man använder det nya språket dagligen i samhället, arbetslivet och vardagen.
Jag har själv studerat italienska och kommunikation på italienska med italienare i Italien och har alltså lärt mig det som ett andraspråk. Här på Medis har jag undervisat i italienska som främmandespråk vilket varit ett annorlunda sätt att jobba för mig. När man läser ett språk som främmandespråk gör man det utanför den naturliga språkmiljön, vilket är typiskt för språkundervisning i grundskola, gymnasium och högskola där språket inte annars är undervisningsspråk.
När jag var ung läste jag finska i skolan och bodde i Helsingfors, vilket innebar att även finskan var ett slags andraspråk för mig. Engelska började jag däremot läsa som främmandespråk i skolan, men man kan säga att mina barn som gärna spelar och umgås på nätet började lära sig det som ett andraspråk före undervisningen i främmandespråk i skolan. Engelskan är alltså inte längre ett renodlat främmandespråk, utan kan åtminstone för den yngre generationen samt för många i studier och arbetsliv snarare räknas som ett andraspråk idag.
Oberoende om man läser ett språk som andraspråk eller främmandespråk, så tar det tid att lära sig både för vuxna och barn. Det verkar gå snabbare för barn eftersom språket inte ännu är lika avancerat som det är för ungdomar och vuxna. Det går förstås fortare för alla om man dagligen använder språket i olika sammanhang utöver skolan. Det går också relativt snabbt (ca 2 år) att lära sig vardagsspråket där man kan använda sig av hela fraser samt tala om konkreta och välbekanta ting.
När man kommer till senare delen av mellannivån och avancerad nivå, vilka krävs för ämnes- och yrkesstudier samt mer krävande arbetsuppgifter, så tar det flera år (5-8 år). Då räcker det inte bara att prata på, utan man behöver stöd och strukturer samt ord- och genrekunskap. Den internationella andraspråksforskningen, som genererats i över sextio år, är idag ganska enig om att språk uttryckligen behöver läras ut och inte bara i språkundervisningen, utan även i andra ämnen och sammanhang. Även förstaspråkstalare behöver lära sig då de träder in i nya språksammanhang.
Gabriella Nordlund
