Bergsklättring

Utanför mitt arbetsrum står några kolleger och diskuterar nya kurser till inkommande läsår.
Jag lyssnar inte speciellt men hör något om bergsklättring för seniorer.

Direkt försvinner jag in i minnen.
Det är åter ett evighetslångt sommarlov och augusti har nyss inletts.
Min kompis A. 12 år och jag 10 år har bestämt oss för en dagsutflykt.
Vi berättar om våra planer för min mamma.
Efter saft och bullar i köket så springer vi ner till stranden och hoppar i ekstocken.
Flytvästar används inte på 1960-talet, inte av oss i alla fall.
Simma kan vi inte heller, högst fem meter.
Vid årorna sitter A. och jag hänger över relingen och försöker se vikens botten.
Det är en hisnande känsla. Djupet är 25 m. här ute mitt på viken.
Vad ligger där nere på sjöbottnen? Kanske någon har slängt en trasig cykel i sjön.
Jag tittar extra noggrant ner i vattnet då vi närmar oss Jomala öjen. Känner stor respekt för de dykdalber som kan finnas här under vattenytan. Noterar ingen sådan idag.

Jomala öjen

Vi förtöjer och ser ut den bekvämaste vägen att nå bergets topp. Det är 35 m. upp dit.
Berget ångar solvärme.
I bergsskrevorna dignar blåbärsriset av stora, saftiga blåbär.
Vi plockar, äter och pratar glatt i munnen på varandra. Snart blir vi mera allvarliga och funderar om det kan finns ormar här. Båda är vi lika rädda för krälande djur.
Nu har vi klarat av ett brant parti och kommit fram till ett stenröse nästan på bergets topp. Vilken fin utsikt!
A. lyfter på en sten och förnimmer i samma stund en krälande rörelse av en orm.
Våra skräckslagna skrik ekar någon sekund över sjön innan jag tar ett steg bakåt rakt ut i tomma luften. Jag störtar ner på bergsavsatsen nedanför med huvudet före och blir direkt medvetslös pga. hjärnskakning.
Ett minnesfragment är att jag kan se att A. ror tillbaka mitt på viken och ropar på hjälp. Nästa gång jag vaknar till några sekunder är i baksätet på en bil där jag ligger och spyr i ett emaljerat handfat.
När jag börjar vakna upp mera bestående så ligger jag iklädd en rosa pyjamas nedbäddad i en säng på barnavdelningen på ÅCS. Mitt huvud är bandagerat och jag känner försiktigt på det stället där huvudvärken bultar mycket starkt. Där är en bula större än ett hönsägg.
En sköterska kommer in med ljummet te och hemvetesmörgås med lördagskorv på. Jag kväljs för jag tycker inte om te och kan inte äta smör utan att spy. Gömmer smörgåsen inpackad i en servett men gnager först litet på korvskivan.
Lägger mig ner försiktigt och tar i samma ögonblick ett beslut. Jag kommer inte att klättra i berg flera gånger under mitt fortsatta liv.

Mitt namn kommer alltså inte att vara med på deltagarlistan om det i Medis regi ordnas kurser i bergsklättring för seniorer.

Majvor Söderberg, text och foto