Tidsresa?

På väg med raketfart rakt in i en ny termin, eller läsår om man så vill. Det sägs att tiden faktiskt går fortare med åren, eftersom vi har möjligheten att jämföra. Min levnadstid i förhållande till given tidsmängd – kanske en månad – ökar ju faktiskt dag för dag. Alltså borde jag uppfatta ett år som kortare nu än för tio år sen. Kanske har det med förmågan till överblick också att göra, upplevelsen av att ha koll spelar nog också in.

Ibland får mitt jobb mig dock att inse att tiden kan stå stilla, eller i alla fall inte har så stor betydelse. Jag har många tillfällen varje läsår att andäktigt kontemplera det där med att ålder bara är en siffra. De äldsta som går på gympa är långt över 80 och de har liksom aldrig slutat träna. De kommer år efter år och har sina favoritpass och ibland en favoritlärare. Nyttan och glädjen med gympan syns på hela människan och det är helt fantastiskt att få leverera det som önskas och behövs. Träningstrender kommer ju och går och vi lärare anpassar och utformar och fixar för att få med allt som enligt de senaste rönen verkar vara ovärderligt att få med. En sån grej är väl det där med att dans och koordination är bra för mer än bara minnet. Bra för mig som redan är där. Kondition, styrka och balans är viktiga komponenter förstås och nu pratas det också om rörlighet och kroppskontroll. Just den avdelningen kan i vissa fall sortera under avdelningen ”rörelser och övningar vi glömt”. Så i höstens katalog breddas utbudet med kurser där rörligheten står i centrum, men sällskapar nära med styrka och balans. Så grundläggande att man inte ens vet om att man slutat göra det, eller behöver öva. Hur svårt kan det vara att krypa, åla, ta sig över ett hinder i farten, likna en hund eller en isbjörn, eller göra en kullerbytta. Ssss. Gjorde man ju som liten. Blir man säkert yr av. Alltihop är baskunskaper som kroppen och hjärnan mår bra att kunna. Och har man inte provat på ett tag så är det ganska knepigt, man blir stående där i salen och undrar hur det är möjligt att glömma sånt. Och funderar var tiden tagit vägen. Men mina damer och herrar – det är aldrig försent. Jag ser det varje dag. Folk i alla åldrar som lär sig nya grejer det inte trodde var möjligt på sätt de inte kunna drömma om. Det kräver ett visst mod. Det kräver att man vågar prova. Det kräver också ett visst tålamod. Det man får i utbyte är dock en mycket värdefull sak. Inte bara bättre fysik – utan ett brett leende och då och då ett gott skratt.

Välkomna på kurs allihopa, Marie