Detta inlägg blir ganska impressionistiskt.
Jag är Kameliadamen som försmäktar på olika kanapéer. Jag flyttar mig från rum till rum och tittar ut genom fönstren.
Det har varit ett äventyr med denna snö! Ena dagen föll den stilla och vackert och världen blev äntligen vit och ren.
Sedan kom solen och då blev det dramatik!!
Snön på taket dråsade ner till takkanten i stora ödesdigra sjok som hängde som tunga,vita plattor ovanför mitt fönster. Solen belyste deras tunna kanter- de var av den finaste spets! Snabbt fram med kameran!(inte denna gång får ni se bilderna!)
Knappt hade jag hunnit föreviga underverket, förrän hela härligheten brakade ner på trottoaren under fönstret- ett öronbedövande brak!!
Efter vad jag förstått, var ingen under snömassorna- jag har åtminstone inte hört något…
Den pågående influensan hindrar mig totalt från att föra ett koherent resonemang- förlåt nu barra!
För övrigt är jag så tacksam över min fina och duktiga vikarie Mariana, som hållit ställningarna under veckan. Jag hade inte ens hunnit rigga upp dessa ställningar, utan det har hon gjort alldeles själv! Under ett besök på Medimar fick jag av en elev i spanska nybörjargruppen höra hur trevligt de hade haft det föregående kväll på lektionen med Mariana! Detta är exempel på det lilla samhällets stora styrka: närheten och småskaligheten.
Nästa gång ska jag skriva om kursen i Reparationssvenska!
Adjö.
Tove-Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar