En titt in i dockverkstaden.

I höst har vi startat en dock-kurs där vi gör Olga-dockor enligt den holländska dockkonstnären Olga Dols metod.

Först skär man till en huvudform av en rund styroxboll. Det smular och flyger styroxbitar runt i rummet i det skedet, städerskan får extra arbete.

Därefter gör man en hals till huvudet av en tom toapappersrulle. Sedan borras ett hål med en äppelborr i huvudet där halsen skall fästas.

Vi använder en specialgjord ställning av trä där vi fäster huvudet för att lättare kunna modellera fram dockans utseende.

Glada dockmakerskor.

Huvudet täcks med små bitar av Das- eller Plastiroc-massa, en sorts hobbylera.

Därefter sätts en bit av leran för panna, haka, näsa, kinder, gom och läppar. I det här skedet brukar man börja iaktta sina medmänniskor på ett nytt sätt. Då kan man upptäcka att somliga har liten näsa, andra större. Många olika hakor finns också, endel är nästan utan medan andra kan ha dubbla eller tredubbla.

Axlar görs också av leran. Viktigt att komma ihåg fyra hål på dem, som man skall sy igenom då man fäster huvudet vid den sydda tygkroppen.

Armar och ben eller stövletter bakas ut av lera. Leran skall torka mellan varven och alla delar skall slutligen slipas med sandpapper. Därefter blir det målning av ansiktet, där ögonen är det svåraste. Slutligen lackas alla modellerade delar.

Blivande balettdansös i förgrunden.

Håret kan göras av garn, lin eller skinn.

Kroppen sys av bomullstyg och fylls med ull eller hobbyvadd. Sömnadsarbetet görs hemma, det vill säga att sy kroppen och kläderna till dockan.

Kursens första docka är klar.

Under åren har det blivit många olika typer av dockor, den klassiska förstås men även häxor, tomtar, troll, örtagummor och skärigubbar, alla stora personligheter.

Rödluvan och vargen, skapade av Birgitta Zetter 1995.

Barbro Laurén

Åldersförändringar och artighet

Augusti 1960 

Bussen stannar vid bussplanen. Det är mycket sällan vår familj åker in till stan och därför är det en spännande dag. Jag är åtta år. Asfalten ångar av sommarvärmen. Vid entrén till Böndernas hus berättar pappa att det stora huset har många hotellrum och en restaurang. Jag tittar uppåt mot alla fönster och funderar hur det ser ut där inne. Idag sitter jag här i ett av hotellrummen och skriver detta blogginlägg.  
Mamma och pappa har stadsärenden. Mamma har en grönblommig klänning på sig, sydd av hemsömmerskan Elvi.  Pappa har vardagskostymen och en brun läderportfölj under armen.De går söderut för att uträtta sina ärenden. Jag skall få gå på min första stadspromenad och beger mig norrut en bit. Det är överenskommet att våra släktingar tar emot mig och senare skall mina föräldrar komma dit.
Den första jag möter på Skarpansvägen är en tant som ser ut att snart bli 30 år. Hon har papiljotter i håret och en duk knuten omkring. Jag är uppfostrad med att det är viktigt att vara artig, niga, hälsa och tacka alla människor. Jag niger därför och säger goddag. Hon ser förvånad ut och svarar inte. Sedan möter jag två tanter till, de ser ut att vara 20 år. De promenerar med sina barnvagnar. Åter niger jag och säger goddag, goddag. De röker och pratar bara med varandra.
Nästa person som kommer med långa kliv är en farbror som är minst 35 år. Han har kostym och portfölj. Han tittar inte ens åt mitt håll då jag niger djupt. Asfalten bränner genom de tunna tygskorna, den blåa klänningen med vita prickar är litet spänd. Jag svänger in mot Nyängsgården och släktingarna kommer emot. De tar i hand och jag niger. I samma ögonblick förstår jag att det är bara dem jag känner som jag skall hälsa på och niga inför. Jag har lärt mig en läxa i vett och etikett, jag behöver alltså inte hälsa på alla människor. 

Augusti 2015 

Färjan är mitt ute på Ålands hav. Det har varit en solig och varm dag i Stockholm. I snabbköpet på färjan är det svalt. I kön framför mig står en medelålders kvinna, alltså 75 år. Hon har köpt massor med läskedrycker på burk.Hon ser litet besvärad ut. Hon säger att hon känner igen mig och har sett mig i Medis kansli. Hennes stora passion är virkning och i höst skall det bli en kurs i Medis om hur man virkar väskor av burkringar. Hon har inte sparat tillräckligt många burkringar och av den orsaken behöver hon köpa denna mängd läskedrycker. 
Jag betalar för choklad och tuggummi. I ögonvrån ser jag att några snygga herrskjortor läggs på bandet. Den medelålders mannen bakom mig, alltså han är ca 80 år, ler mot mig och säger att han hör att vi pratar om Medis. Han berättar att hans fru skall börja på en vävkurs i Medis och det har resulterat i att alla hans skjortor från 1960-talet har blivit mattrasor. Samtidigt kommer han på att han har glömt att köpa några paket kaffe för hon behöver påsar till kursen där man gör väskor av kaffepåsar. 
Så trevligt med alla kursdeltagare jag möter och så avslappnat att jag inte behöver tänka på om jag skall niga eller inte. Jag kliver av färjan i min nya blåa klänning med vita prickar och är nöjd med sommardagen. 

Majvor Söderberg

Några tankar om språk och kommunikation

Här kommer ytterligare  60%-are- det är en annan, nybliven deltidspensionär som skriver! Så detta borde gå snabbt att läsa…

Som språklärare får man ideligen anledning att fundera på mysteriet med kommunikation mellan människor - det är så fantastiskt när den funkar! ATT den för det mesta funkar…

Det är intressant också att fundera på vilken roll själva språket, det verbala, har. Som språklärare koncentrerar jag mig på att lära ut strukturer i grammatik, ord och meningsbyggnad. Eleverna ska alltså få tillgång ett mönster för hur språket funkar, ett redskap att använda. Det här kan jag lära ut och det här ska de kunna tillämpa i de situationer de behöver.

Men sist och slutligen är kommunikation så mycket mera än dessa strukturer. Det märks tydligt i en klass med bara nybörjare i t.ex. svenska.

Mitt uppdrag är att undervisa på svenska till elever som inte kan svenska!

Då är det uppenbart att jag måste ta till andra medel för att skapa kontakt: 

Kroppsspråket. Gester och ansiktsuttryck. Teckningar på tavlan.

Jag vill få fram mitt budskap, utan att kunna uttrycka det med ord som de förstår. Vårt samspel måste bygga på kroppens uttrycksförmåga, på en vilja till samarbete från båda hållen och på mycket fantasi och humor. Alla i en sådan klass måste vara beredda att ”göra bort sig" och öva och igen öva de mest elementära och ”enfaldiga” frågor och svar. Läraren är den första att ”spela apa” och därför skrattas det rätt mycket på lektionerna, då situationen ofta blir ganska absurd.

Och skrattet har  en sammansvetsande effekt, som bidrar till att gruppen formas och att eleverna känner sig trygga och ibland till och med kan skapa nya vänner i gruppen!

Nå, detta var små onsdagstankar i all  anspråkslöshet.

Fortsättning kanske följer.

Tove-Maria