Som språklärare får man ideligen anledning att fundera på mysteriet med kommunikation mellan människor - det är så fantastiskt när den funkar! ATT den för det mesta funkar…
Det är intressant också att fundera på vilken roll själva språket, det verbala, har. Som språklärare koncentrerar jag mig på att lära ut strukturer i grammatik, ord och meningsbyggnad. Eleverna ska alltså få tillgång ett mönster för hur språket funkar, ett redskap att använda. Det här kan jag lära ut och det här ska de kunna tillämpa i de situationer de behöver.
Men sist och slutligen är kommunikation så mycket mera än dessa strukturer. Det märks tydligt i en klass med bara nybörjare i t.ex. svenska.
Mitt uppdrag är att undervisa på svenska till elever som inte kan svenska!
Då är det uppenbart att jag måste ta till andra medel för att skapa kontakt:
Kroppsspråket. Gester och ansiktsuttryck. Teckningar på tavlan.
Jag vill få fram mitt budskap, utan att kunna uttrycka det med ord som de förstår. Vårt samspel måste bygga på kroppens uttrycksförmåga, på en vilja till samarbete från båda hållen och på mycket fantasi och humor. Alla i en sådan klass måste vara beredda att ”göra bort sig" och öva och igen öva de mest elementära och ”enfaldiga” frågor och svar. Läraren är den första att ”spela apa” och därför skrattas det rätt mycket på lektionerna, då situationen ofta blir ganska absurd.
Och skrattet har en sammansvetsande effekt, som bidrar till att gruppen formas och att eleverna känner sig trygga och ibland till och med kan skapa nya vänner i gruppen!
Nå, detta var små onsdagstankar i all anspråkslöshet.
Fortsättning kanske följer.
Tove-Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar