Jag tänkte berätta, i all anspråkslöshet men inte språklöshet, om min vardag här på Medborgarinstitutet som det så inspirerande heter... Denna ärofyllda arbetsplats måhända tappar lite av klangen originalnamnet uttrycker med smeknamnet Medis som, för en utsocknes, kan få tanken att glida till förkortningarnas dagis, lekis vilket även speglar den febrila, kreativa aktivitet som dagligen florerar i dessa rum.
Nu är det så att en grupp med vuxna elever från alla världens hörn, från Japan, USA, Thailand, Ukraina, Filippinerna, Iran, Rumänien, Norra och södra Indien, Lettland, t.o.m från fastlandet, vistas fem dagar i veckan, i många veckor tillsammans med undertecknad. Detta är en rätt unik och fascinerande situation då vuxna med mycket olika bakgrund, både kulturellt, språkmässigt men också ifråga om utbildning, livs-och arbetslivserfarenhet samt framtidsplaner, åldern varierar även den från gröna tjugo till närmare pensionsåldern. Vilken är då den gemensamma nämnaren?
Jo, en brist, ett behov: förmågan att kommunicera fritt och otvunget i samhället där de bor. De kommer från länder där de varit fullt kapabla medborgare och är nu tillbaka i skolbänken, inte nog med det, de är noviser, nybörjare att likna vid småbarn, de vill, de kan men ingen förstår... Ett funktionshinder om något!
Vårt lilla klassrum blir till en unik "melting pot" där allehanda tron, kunskaper, koder och personligheter ska, under en kort, intensiv period som för de flesta motsvarar en oerhört omvälvande passage i livet, samlas på en begränsad yta, fokusera på det nya språket och bli vänner med det. De kommer efter ibland flera års vistelse i landet, har arbetat, har ett gediget förflutet, ett rikt CV och befinner sig nu vid en brytpunkt då det svenska språket blivit ett måste. Så tillbaka till skolbänken, tillbaka till elevstadiet: det är då jag möter dem, förundrad över deras mod, rikedom och vilja.
Från den egna skolgången i respektive land som gärna sätter beständiga spår till krocken med olika yrkesroller samt den enorma variationen i levnadsöden och karaktärer, allt detta möts på denna lilla yta, allt detta möter pedagogen. Att kanalisera energin, rikta viljorna, bemöta förvirringen, besvara frågorna, förekomma, läsa av, socialisera... Traggla vokaler, Vada i uttalets träsk, snubbla över grammatikens rötter, semantikens stenar och ibland simma obehindrat, hitta flytet, rytmen, prosodin... Våga säga fel, våga gå fram, våga tala högt, våga... Inse att felen är värdefulla och inte skamliga, att det är källa till lärdom.
Skratta åt de komiska felsägningar, åt vokalernas makt i det svenska språket, hur ett menat bättre samhälle blev till en bättre simhall; hur allehanda uttalsglidningar leder från förvirring till total oförståelse. Hur talet kommer, hur pratbubblorna växer och blir mer och mer komplexa, hur den mest osäkra börjar kommunicera, att bevittna denna befrielseprocess är helt fantastiskt. Jag tackar varje dag för denna gåva och tror mig ha ett alldeles underbart jobb!
Caroline Vernier
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar