Jul i juli

Halva sommarlovet har passerat. Det är mycket varmt och kvavt i luften. Över skogsbrynet drar blåsvarta moln in. Det verkar vara ett åskväder på gång.

Mina föräldrar har begett sig till staden och småsyskonen är tillsammans med farmor i köket.



Jag tar en tur upp till vinden. Planerar att undersöka vad som finns i skrubbarna.

Börjar med amerikatrunken, får inte upp låset då det tydligen har rostat fast.

Kryper in och ut i skrubbarna och hittar stora spindelnät, tidningsbuntar, glasflaskor, trasmattor och gamla, gulnande böcker. I en trälåda finns farfars dagböcker. Med prydlig handstil har han varje dag skrivit i vaxdukshäften om vädret och om hur fiskelyckan har varit. Det mörknar uppe på vinden och jag bestämmer mig för att avsluta mitt projekt. Jag är på väg nedför trappan då jag inser att jag missat att undersöka ett utrymme. Högt uppe på vindskammartaket ser det ut att finnas någon kartong. Jag drar fram en vinglig stol och ställer mig på tå för att se vad som gömmer sig där; en julgransfot, en ask med julgransbollar, stjärna och glitterband. Skall just stiga ner igen då jag längst inne i hörnet ser något vitt. Nappar tag i det vita som visar sig vara skägget på en julgubbsmask.

Tiden stannar. Med ens inser jag kalla fakta. Det finns ingen riktig julgubbe. Jag har varit lurad i 8 år.

Inte kan det heller finnas någon ren med släde som varje julafton skulle ha parkerat bakom Lillstugan.

I samma ögonblick som jag slänger masken tillbaka och kliver ner från stolen så slår åskovädret till. Blixtar och öronbedövande knallar exploderar precis ovanför huset och jag skyndar mig ner mot köket där farmor kallar på mig. Störtregnet smäller i plåttaket.

Farmor dricker kaffe och sörplar från fatet med en sockerbit i munnen. Vi barn får ”Kornflax” med mjölk från kon Blomman.

Jag är okoncentrerad och mycket besviken. Visar ändå inget, håller humöret uppe men bestämmer mig här och nu för att inte lura mina egna eventuella barn på samma sätt i framtiden.



God Jul med eller utan julgubbe!




Majvor Söderberg

Motivation, stil och passion!

Åtta år på jobbet som lärare i hälsa och friskvård på Medis är på väg att fullbordas för min del. Den längsta tid på ett och samma jobb som jag haft. Jag ser mig inte som en ren praktiker, Fil. Mag som jag är har jag haft andra mer akademiska drömmar också. Det behöver ju inte vara försent, men jag upptäckte här om veckan hur roligt det är att vara praktiker. Förutom den fantastiska konditionen som smyger sig på varje termin och de starka musklerna som jag ständigt har nytta av så kryper en viss yrkesskicklighet och en teoretisk säkerhet ändå på så smått.

Förstås kommer det sig av mitt intresse för ämnet och min tendens att lite nördigt gå in för och läsa på om det jag gör, men det är allt tack vare de här andra människorna som kommer på lektioner (deltagare subst/pl) som inspirationen och suget att veta mer, gå vidare, blir så tydligt. Ibland kommer specifika önskemål som får hjärnan att gå igång och kroppen att hitta nya rörelser och pedagogiska grepp. Frågor och funderingar är också roligt att ta del av. För min del hinner jag inte lära känna deltagarna särskilt väl, man vill ju hinna med så mycket som möjligt på de korta lektionerna och svetten ska lacka. Men små doser ofta är ju ett känt framgångsrecept.

Faktum är att respons är väldigt motiverande, även om det gäller att själv också jobba på sin motivation på olika sätt. Det bästa hittills tycker jag är att känna att den egna stilen börjar bli tydlig. Jag har en stil, hurra! Det är lite läskigt också för en egen stil utmärker mig lite extra och jag kan kategoriseras av mina deltagare in i ett fack. Dessutom behöver ju inte alla gilla just min stil och det är en bra sak. Det finns andra instruktörer att gå till och var och en kommer hitta det som passar, eftersom vi är många inom vårt område. Det är nog den enskilda upptäckt som fått mig att gå igång på det här jobbet, kanske lite ålderstypiskt – alla över 45 säger ju att äntligen kan man stå där för sig själv och våga vara! Jag kan bara hålla med, det är en bra sak och jag njuter av det.

Något som motiverar mig ända in i själen är att få se och hjälpa till lite i andra lärares stilsökande, vi har ju många timlärare med olika inriktningar och stilar. Alla har vi vår specialitet och särskilda knorr och det roligaste som finns är att motivera, muntra upp och sen se på när det funkar för andra!

Hälsningar Marie, motiverad innehavare av stil och passion!

Den konstiga julkulturen som bara finns i Japan

Vi fick snö tidigt i år och nu blev det dags att börja undra hur jag kommer att fira julen.

Jul är något som har utvecklats i sin egen riktning i Japan och därför har vi några bisarra och konstiga vanor. Även om julkulturen introducerades i Japan för första gången för ungefär 450 år sedan, etablerades den inte då eftersom de flesta japanska människor var Buddister. På början av 1900 talet började kända varuhus kommersialisera julen för den japanska marknaden och den blev snabbt accepterad som ett evenemang, eller "fest" bland människorna som var lika evengemangsälskande som vi är idag.

Så här är några exempel av vår konstiga julkultur i Japan

1. Jultårta

Som vi kallar "Christmas cake" på japansk dialekt. ("Kurisumasu keeki" säger vi). I början av 1920 talet startade Fujiya, ett känt konfektyrföretag en tradition att köpa en tårta till jul. Nu i dagens läge kan vi köpa massor av olika varianter av jultårta eller kaka i Japan t.ex. tysk stollen, italiensk panettone, fransk bûche de Noël....men den vanligaste varianten är nog den som Fujiya började sälja- saftig kaka med välvispad fluffig grädde och är dekorerad med antingen choklad eller jordgubbar. Man kan även hitta en sockerdocka föreställandes en liten tomte ovanpå tårtan!

2. Julafton som vi kallar ”Christmas eve” på engelska…den dagen är för par i Japan!

Så intressant hur marknadföringen utformade sin reklam och hur det påverkade julkulturen i Japan att bli till vad den är i dagens läge. I mitten av 80 talet visades ofta serier som målade upp julen som en romantisk tid på året. Så när slutet av året närmar sig hör man ofta skolelever, eller universitetsstuderande säga i kollektivtrafiken: ” Vad ska jag göra utan någon flickvän/pojkvän till jul? Jag måste hitta någon att få vara med! .” Man kan nästan kalla detta japansk "julstress"! Att hitta någon att få vara med!

3.Vi äter kyckling till julen….helst friterad kyckling från Kentucky Fried Chicken!

Stora frågetecken? Ja, det har jag också.  Kentucky Fried Chicken Japan startade den traditionen 1974 för de fick inspiration från den amerikanska kulturen där de äter kalkon till julen. Man ser långa köer av människor utanför KFC på julafton eller juldagen som längtar efter att ta med sig en stor kasse full med friterad kyckling. När jag firade jul i Japan så brukade jag också äta den friterade kycklingen från KFC, sushibitar och jultårtan till efterrätt.

Det konstigaste är kanske att japanska människor faktiskt inte vet att de här är vår egna traditioner. Man kan säga att den japanska jultraditionen utvecklats i sin egen inriktning mest på grund av kommersialism. I praktiken sägs det att mest pengar rör på sig i Japan under julperioden vars nuvarande ekonomieffekt är ca 5,8 miljarder euro. 

Däremot kan jag säga att när man firar något tillsammans har man samma önskan att få vara med sina älskade och det är samma oberoende var man kommer ifrån.

Kanske jag skulle fira julen på japanskt sätt i år....fritera kyckling och laga en fluffig tårta till julen!

Arisa Hirano

Kan du dina kommuner?

Ja hur många är de till att börja med? Som bekant är ju detta något som är uppe för diskussion. Vad slutantalet landar på vet vi inte ännu, men i nuläget finns det 16 åländska kommuner.

När jag gick i lusse (Ålands lyceum) fick vi i något skede i uppgift att rita Ålands karta. Det jag minns att var intressant med denna uppgift var hur vitt skilda allas kartor blev. Jag kommer från skärgården och valde (undermedvetet) att ha kartans mittpunkt någonstans runt Föglö. Andra valde att ha Mariehamn i mitten och ytterligare någon Saltvik. Det visade sig att det oftast fanns ett samband mellan var man själv kom ifrån och vilken del av kartan som var i centrum då man ritade.

Detta kan liknas lite med närhetsprincipen som man så ofta ser inom journalistiken. Människor tenderar till att ha ett större intresse för det som sker i närområdet och i den världsdel man bor, än för andra platser i världen. Nå och då frågar sig en del varför terrordåd i Europa får så mycket större uppmärksamhet och empati av oss nordbor än dåd och andra hemska händelser som sker i t ex Afrika. Men detta ligger alltså i människans natur att vi har lättare att identifiera oss med det som händer i närheten av oss själva, bland annat eftersom risken att vi hade varit där själva då är större och det då känns mer relevant. Chansen att vi har besökt en stad i Europa är också större än i andra världsdelar och vi kan lättare leva oss in i det som skett. Trots alla kommunikationer i dagens samhälle är världen ännu en stor plats och ställen där vi inte har varit känns ofta främmande.

Vårt kartritande i skolan visade prov på detta fenomen om så än i åländska proportioner. Platsen där vi bor är den som är mest relevant för oss själva, av naturliga skäl.

Kartan här nedan är dock ritad utifrån mer objektiva perspektiv och tanken är att ni nu ska få visa prov på era kommunkunskaper! Oroa er inte, ingen kommer att veta vem som har gjort vad, inget registreras, det är bara på skoj. Den här övningen kommer att finnas med (i ett enklare format) i den onlinekurs i svenska för inflyttade som börjar i januari. Det vi själva i Flex-In-projektet märkte var att det inte var så lätt som vi trodde att få alla kommuner till rätt plats. Lycka till!

//Marie F

Kontorsmiljöer

Letar i telefonkatalogen på Gula sidorna för att boka tid för massage.
Väljer en firma på måfå och ringer och får en tid.
Veckan efter går jag iväg till adressen där mottagningen finns och ser fram emot massage för mina trötta kontorsaxlar.

Trapphuset är välbekant och dörren jag öppnar leder till min f.d. arbetsplats. Massagebänken finns i dåtidens kafferum. Rummet fylls av lugn musik, belysningen är behaglig och det finns levande ljus och höstblommor i en vas på ett bord.
Jag lägger mig på en bekväm massagebänk.

Snart funderar jag över om denna massör också behärskar hypnos.
Det är nämligen så att jag plötsligt har blivit 40 år yngre och befinner mig i samma lokaliteter. Telefaxen smattrar, telefonerna ringer och samtal till Helsingfors måste beställas via Rikstelefon.
Jag är klädd i en turkos minikjol och en välstruken vit blus. Jobbet går ut på att sortera post, svara i telefonen, sköta arkiv och kartotek, skriva på el-skrivmaskinen, pricka av bokföringslistor och gå ut på olika stadsärenden. Datorer har ingen hört talas om.

Det är endast gamla gubbar som jobbar här och alla verkar ha passerat 40 år.
Chefen ropar Fröken Söderberg och jag flyger upp från stolen och niger i hans dörröppning.
Han har ärenden jag skall utföra. En dag är han stressad och ropar då ännu högre än vanligt och den gången är det Fru Söderlund han kallar på. Jag antar att det är mig han menar och springer åter till hans rum.
Först en bit in på 1980-talet föreslår han att vi kan börja dua varandra.
Den dagen slutar jag niga inför honom.

Luften på kontoret är konstant rökfylld. Jag sitter i samma rum som två storrökande gubbar. När jag hostar av passiv rökning så flyger askan ur deras askfat upp i luften.
Min Far tar då och då en tur till staden för ärenden. Han promenerar i centrum med sin bruna läderportfölj och tittar in genom fönstren till min arbetsplats. Det enda han kan se är gråa rökmoln i alla rum.
Inför varje kafferast går jag till Kringlan eller Lilla hembageriet. Där inhandlas munkar, moccarutor, potatisbakelser, mazariner eller drömtårta. Arbetsgivaren betalar kaffebrödet.

En period är städerskan, ordet lokalvårdare var inte uppfunnet, sjukskriven och jag tar över det jobbet.
På kvällarna dammsuger och fejar jag i alla kontorsrum. I chefens rum finns en oljemålning föreställande den föregående chefen. En kväll tittar gubben på tavlan på mig med en levande blick. Jag säger då irriterat: Sluta glo på mig. I samma sekund börjar dammsugaren brinna och jag slänger hastigt en matta över den och drar ur kontakten. Litet darrig niger jag och säger förlåt till gubben på tavlan.

Plötsligt återförs jag till år 2016. Massören hittar en mycket öm punkt i axeln, trycker med största kraft och frågar samtidigt vad jag menar då jag nyss hade mumlat något om mazariner. Jag säger att jag tydligen hade somnat och drömt något.

Jag ser mig omkring i kafferummet och borta är de brungula säckvävstapeterna, borta är pinup-kalendrarna, borta är även gubbarna som efter någon blöt fest tog jobbpauser och låg bakfulla under röda filtar på golvet i kafferummet. Ingen röklukt finns här. Inte heller doften av nybryggt kaffe och färska munkar.

Varför blev jag inte kvar på det här jobbet? Svaret är enkelt, jag blev uppsagd då företaget upphörde att existera.

Jag betalar för massagen och går ut i den svala höstdagen med raska steg mot min nuvarande arbetsplats.
Hejar på chefen här och kliver in i en rökfri, trivsam och jämställd arbetsmiljö.



Ingen längtan finns till 1970-talets kontorsmiljöer.

Majvor Söderberg

Lärlingen, löparen och lekaren

Denna höst har arbetslaget för hälsa och friskvård här i Medishuset fått tillökning. Vi har förmånen att ha en lärling bland oss. En finurlig lösning för att öppna yrkeslivet för en som behöver in och liksom har det redan, men behöver en knuff. Det är lite trångt på kontoret nu alltså men som tur är hålls vi ju mest ute på golven och viftar, lyfter och krånglar med er – våra kära deltagare.

För att ge en liten presentation och närmare beskrivning av oss och vår vardag har jag som bloggansvarig valt att utgå från temat i en gammal favoritfilm som plötsligt känns aktuell – Den gode, den onde och den fule från 1966 av Sergio Leone. Jag har alltid älskat spaghettiwestern och parallellerna tycker jag funkar riktigt fint. Håll till godo.

Den gode  – gestaltas fint av vår nye lärling Pär Löthman som med vinden i håret (om han hade något) hungrigt griper sig an de nya utmaningar som nu kommer honom till mötes. Likt Clint Eastwoods Gode rollfigur är han tålmodig, avvaktande och ständigt beredd att ordna så att alla deltagare får vad de behöver på hans lektioner. Han ser lite farlig ut, är till och med att betrakta som hård, men har ett hjärta av guld och är lätt att tycka om – har jag hört på stan.

Den Onde – kan ju bara vara en. Vem av oss har mätverktyg som tydligt och pedagogiskt låter var och en av oss veta på vilken sida om godkänt vi befinner oss i löparspåret? Vem basar över redskapen som används för övningar som skulle få Börje Salming att be om nåd? Vår egen och outbytbara löpare Anki Nordman – tror ingen blev förvånad. Med eld i blicken och obevekligt tidur står hon där och alla, jag menar alla, står i kö för att be om mer. Ingen bär rollen som den obevekliga och alltid peppande kraftkällan som liksom driver världen framåt. Ja det skulle vara självaste Lee Van Cleef då i nämnda film.

Den fule – karaktären i filmen har flera egenskaper som passar in på nästa person i laget. Kan ju verka lite trist med den här sista, man icke – rollfiguren överlever tack vare sin envishet, hetsiga men goda humör och en rejäl portion tur. Samarbete är en förutsättning för framgång för Eli Wallach som har rollen, slaget borde vara förlorat för länge sen men utan att egentligen ha någon talang, tar figuren sig vidare genom hisnande svårigheter och har alltid huvudet högst. Karaktären har en säregen humor som bär genom allt. Ja – jag känner att det är jag, Marie.

Så välkomna till oss nu alla! Vi tar emot alla dagar i veckan!

                                     Hälsningar Lärlingen, Löparen och Lekaren!

Nya konstkurser!

Höstens nya konstkurser!

Jag gillar utmaningar, att kasta mig ut i det okända, testa, pröva och lära mig nya saker. Ämnen som jag sedan kan testa och utveckla i min undervisning.

En av utmaningarna som lärare på ett Medborgarinstitut är att kunna förnya sin undervisning varje år, att följa med sin tid, hitta på idéer som intresserar och involverar kursdeltagarna att fortsätta gå på kurs. Eftersom vi bor på en liten ort så är ofta grundstommen i grupperna densamma år efter år och då gäller det att hålla dem kvar.

För att aktivt tilltala nya kursdeltagare behöver vi lärare komma på nya kurskoncept som ligger i tiden. Ämnen som intresserar och tilltalar folk.

Efter att ha fortbildat mig i några omgångar tar jag mig an två nya kurser detta läsår: Illustrationskurs och Grundkurs i grafisk design på distans. Kurserna verkar dra folk, deltagarna är aktiva och ivriga och för mig som lärare känns det som en lyckoträff!

Illustrationskursen är en helårskurs där vi illustrerar efter olika teman: texter av olika karaktärer, bokpärmar, förpackningar, etiketter, recept, musikaffischer osv. Vi använder oss av en mängd olika tekniker där deltagarna har med sig eget material men de kan också komplettera med många olika material som finns i klassen. Nedan följer några smakprov på den första uppgiften där eleverna hade som uppgift att illustrera enstaka ord varav ett var Mariehamn.

Grundkurs i grafisk design är ett nytt kurskoncept för mig och min första grupp är världens bästa! Elva aktiva och engagerade kursdeltagare som bjuder på sig själva är lärarens dröm. Kursen inleds och avslutas med en närstudieträff och däremellan (12 veckor) arbetar kursdeltagarna på egen hand med olika uppgifter via en lärplattform där de lägger upp sina bilder och får feedback av varandra och av mig. Det är ett bekvämt studiesätt som passar dem som vill jobba på egen hand och på egna tider. Detta studiesätt är spännande men kanske lite mer krävande för eleven än vanlig katederundervisning eftersom det förutsätter mer självdisciplin och engagemang även i kurskamraternas arbeten. Jag hoppas kunna utveckla flera distanskurser så att de blir så smidiga som möjligt för våra kära kursdeltagare.

Nedan ett smakprov i grafisk design på min egen design för ett fiktivt evenemang.

Tack för mig!

Ny på jobbet

Det är nästan två månader sedan jag började jobba här på Medis och nu ska jag skriva min första bloggartikel! Jag heter Arisa och kommer från Japan. Jag flyttade hit för två år sedan och har läst alla sfi-kurser här på Medis. Sedan började jag jobba från och med augusti i år. Jag jobbar dels på Kompassen, som är ett informationskontor för inflyttade där vi får alla möjliga frågor, och dels med att ordna språkpraktiken för dem som läser svenska på heltid på Medis. Kompassen har också några evenemang för inflyttade t.ex. restaurangdagen, invitationsdepartmentet, seminarier m.m som jag hjälper till att arrangera. Nu ska jag berätta om en utfärd som Kompassen ordnade för inflyttade tidigare i höst.

Den 17:e september bjöd Kompassen nyinflyttade på en utfärd till Föglö på skördefesten. Målet var att bekanta sig med olika platser här på Åland, lära känna kultur och evenemang samt få kontakt med  Ålänningarna. I år var det första gången som Föglö var med på Skördefesten så utfärden blev spännande för alla. Siv Ekström och jag från Kompassen hade ansvar över utfärden.

Vi informerade de flesta sfi-klasserna på kurs muntligt och satte ut reklam på Kompassens Facebook-sida. Totalt fick vi 66 anmälningar via kurserna, e-mejl, och även telefon. Den 17:e visade 56 personer sig och bussen var nästan full! 

Kl.9.30 samlades vi utanför Medis och åkte mot Svinö. På vägen dit berättade Siv om olika ställen vi åkte förbi. Även en liten sak kan vara ny för de som är nyinflyttade, så det spelade en viktig roll.   

Vi kom till Svinö i god tid och njöt av underbart väder medan vi väntade på färjan. 

Kl 10:45 avgick färjan. På färjan i caféet kunde man läsa om möjliga aktiviteter på skördefesten på Föglö. De flesta deltagarna inklusive Arisa har aldrig varit till Föglö förut, så alla var uppeggade på vägen dit!

Kl 11.15 anlände färjan till Degerby, därifrån tog vi en kort promenad till Enigheten. Man kunde se genast att Föglö var lite annorlunda än fasta Åland, t.ex hur husen och terrängen såg ut. Vid Enigheten fanns det några stånd där glada människor sålde lokalproducerade matvaror, böcker om Åland och bakverk etc. Några av våra deltagare köpte matvaror och pratade med dem som sålde dem. 

Sedan åkte vi med bussen till Galleri Berghäll i Hummersö där vi fick fisksoppa till lunch och äppelkaka med vaniljsås och kaffe till efterrätt. Vid galleriet kunde man se utställning av Kjell Ekström, invigning av La Biblioteca Senza Frontiere - en samling av böcker på många olika språk.  

Alla var överraskade över hur vackert det var i Hummersö. Solen sken och vattnet var stilla och klart. Stigen upp till det lilla huset där biblioteket finns kallas Föglö fredsstig.  Ahmad Bagdash från Jordanien hade med sig sand från sitt hemland.  Sanden hälldes ut på stigen där det också finns sand från andra länder.

Sedan åkte vi mot Sommarö till den öppna gården Östergårds/Coja fishing. Där fanns bland annat får att klappa, försäljning av fisk, lammkött, café och elever från årskurs 7-8 i Föglö grundskola sålde hembakat. Tommy Bergström underhöll med sång och musik under dagen.

Fåren var mest populära bland barnen. Det verkade som en rolig aktivitet och en ny upplevelse för barn som kommer från andra länder. Det bjöds också på ”traktor-safari” - man fick åka på en släpvagn efter en traktor på en rundtur i byn Sommarö.

De inflyttade som har bott på Åland längre än de nyinflyttade visste hur man skulle förbereda sig till skördefesten - vi kunde se några av våra deltagare gå runt på den öppna gården och prata med ålännningarna om matvaror, samt köpa färska varor med stort nöje. 

Vi hade beställt eftermiddagskaffe på Östergårds. De dukade fram ett bord med kaffe och kakor speciellt för oss och vi satt tillsammans och njöt av stämningen genom att se de glada lekande barnen. Ca kl 15.45 körde bussen till färjan i Degerby. Vi kom tillbaka i stan ungefär kl.17.20.

Målet var att alla inflyttade får bekanta sig mer med Åland och får kontakt med inte bara inflyttade utan ålänningar som man kan prata svenska med. Alla har tackat och sagt att det hade varit jätteroligt att vara med, så de var väldigt nöjda med resan. De ser fram emot att vi ordnar någon utfärd i framtiden igen. Det kom 56 personer från olika länder t.ex. Bulgarien, Lettland, Rumänien, Thailand, Ryssland, Syrien, Jordanien, Finland, Filippinerna, Ukraina, och Japan.

Det spelar en stor roll när Kompassen ordnar en utfärd så att nyinflyttade kan bekanta sig mer med den plats de bor på. Man kan få helt olika kunskap, kännedom och insikt som inte hade funnits förut. Jag tycker att det är också viktigt för Kompassen att skapa ett evenemang som nyinflyttade kan känna sig engagerade i samhället så att de mår psykiskt bra. Vi vet inte nu om vi kan ordna fler utfärder på samma sätt, men förhoppningsvis har vi invitationsdepartmentet under hösten.

Jag återkommer!

Arisa Hirano

Vi har världens bästa arbetsplats!

Någon frågar: ”Hurdan är världens bästa arbetsplats?” Vad svarar du?

Enligt vår personal är det viktigast att 

• verksamheten har tydliga och konkreta mål. I vårt fall är det att inom budgetramarna sammanställa ett attraktivt kursutbud där alla ålänningar hittar något intressant och förverkliga utbudet med kvalitativ undervisning.
• hela arbetsteamet anammar målet och jobbar entusiasmerande för att uppnå det. 
• personalen får vara delaktig i besluten innan de fattas.
• det finns uppmuntrande och stöttande chefer.
• det finns raka ”diskussionsrör” inom arbetsteamet.
• det råder ett öppet klimat på arbetsplatsen.

Naturligtvis är det så att om man får jobba med sådant som man är bra på och som man tycker om blir resultatet också bra, men jag tror att chefens förmåga att leda arbetet och entusiasmera sina anställda är minst lika viktigt. 

Jag läste någonstans följande kommentarer:

En bra chef inspirerar sina medarbetare. En inspirerad person behöver inte övervakas och hållas efter hela tiden. Hen jobbar som en galning helt av egen vilja. Nöjda medarbetare är företagets viktigaste resurs. 

"Dåliga chefer orsak till stress. Brist i ledning och många organisationsförändringar är den främsta förklaringen till stressen i arbetslivet."

Talman Johan Ehn hade på FB delat en artikel om en undersökning som konstaterade att ”Omtänksamma chefer lyckas bättre och är mer lönsamma än andra. Chefer som tror att vägen till ökad produktivitet och lönsamhet går via ett hårt ledarskap är fel ute. Det är istället omtänksamma och snälla chefer som vinner i längden. Företag med stöttande chefer som bryr sig om sin personal är dessutom mer lönsamma än andra. Forskningsstudierna visar också att schyssta chefer får schyssta medarbetare, vilket leder till ökad lojalitet och mer samarbete. Medarbetare som har snälla chefer blir dessutom mer produktiva, både i grupp och individuellt.”

En liten utmaning för chefsutbildningen...

Härliga höst!

I gårdshuset på Medis sitter vi tre – Tove, Maria och jag Marie som jobbar med Medis projekt Flex-In. Projektet går ut på att skapa onlinekurser i svenska för inflyttade. I cirka ett halvår har vi hållit på nu och varje dag händer det något nytt här. Veckans kluris har varit Ålänningens sång som vi skulle vilja använda oss av i materialet på olika sätt och som onekligen är en viktig del av Ålands kulturhistoria. Det vi har lärt oss under den här tiden är dock hur viktigt det är att ha koll på alla lagar och upphovsrätt när man laddar upp material på nätet. Problemet är att hur vi än har letat, mailat och gjort efterforskningar så går det inte att få fram vem som äger rättigheterna till denna Ålands landsskapssång. Ännu har vi alltså inte löst denna kluriga gåta. Om det är någon av er där ute som sitter på svaret, hör gärna av er till oss!

Vädret börjar äntligen (jo äntligen tycker jag som riktig höstälskare!) gå mot lite svalare temperaturer och det har varit många dagar med underbart klar luft och sol. En av dessa fina dagar passade Maria och jag på att åka ut till Skördefesten för att fota bilder till vårt kursmaterial. Lunch bestående av Bolstaholmsburgare och Grannas äppeljuice blev det och många fina bilder fick vi på Cederbergs, Bolstaholm, Karl Ers och Marskogens lamm.

 


Något annat jag har passat på att fota nyligen är klockor. Varför just klockor? Jo, att lära sig hur man säger vad klockan är tas upp i kapitel 2 i kursen A1 och för att få in en åländsk touch och ha med ställen man känner igen har jag helt enkelt gått ner på stan och fotat.

Detta medförde dock vissa problem jag inte hade tänkt på innan. Klockorna på bilderna ska nämligen vara jämnt med fem minuter (17.10, 08.45, 13.40 osv) för tydlighetens skull. När jag gav mig ut för att fota insåg jag ganska snart att om jag går kl. 11.00 kommer alla klockor i övningarna att vara 11.05, 11.15 eller 11.20 i och med att det är så korta avstånd här så tiden hinner inte gå så mycket innan jag är framme på nästa ställe. Så då fick jag helt enkelt schemalägga olika ”klockfotartillfällen” för att få lite variation. Första problemet löst.

När jag sedan kommer till ett ställe, säg Posten, ser jag att klockan är 13.41, det gäller alltså att jag väntar till nästa tillfälle (13.45) innan jag kan fota. Jag står där och hänger. Expediterna tittar på mig och frågar ” – Behöver du hjälp?”, ” – Nej” svarar jag och fortsätter vänta. Hmm det här känns ju lite konstigt att bara stå här och titta... Så jag går ut en sväng för att fördriva tiden. Äsch, när jag kommer in igen har klockan hunnit bli 13.47. Nä, nu stannar jag här inne för att inte missa nästa tillfälle. Expediterna frågar igen om jag behöver hjälp där jag bara står. ” – Nej”, svarar jag. Börjar fippla lite med några vykort på en ställning. Nu är klockan 13.50 – dags att fota. Men nu står en barnfamilj precis där klockan hänger och om människor finns med på bilderna måste man ha deras skriftliga godkännande för att medverka i materialet. Avtalet har jag inte med mig och jag vill inte be dem flytta på sig så för att de råkar stå just där. Så det blir till att vänta igen. Jag börjar onekligen känna mig lite som en kuf där jag står.

Till slut får jag i alla fall till bilden och kan traska vidare till nästa ställe och eftersom klockan nu hunnit bli över 14 kan jag få in en fotosession till idag – yes! Nytt ställe, nya utmaningar. Det jag vill ha sagt med det här är att om ni ser mig stående någonstans och bara titta planlöst framför mig vet ni att det inte är någon fara, jag står bara helt enkelt och väntar på att tiden ska gå.

//Marie Flodin

Den som väntar på något gott

Regntunga skyar. Kön står nästan stilla. Uppskattar att minst 50 st. människor står framför mig. Bakom fylls det på hela tiden. Folk småpratar och är på gott humör. Parkeringsplatserna är överfyllda. Ett äldre par framför mig pratar med några andra om att de är här andra gången idag. De var hit på lunchen också och sedan körde de hemåt 30 km och är nu tillbaka och köar på nytt.

Jag står och filosoferar. Har tagit kompledigt från jobbet.
Plötsligt öppnar sig himlen och ett kraftigt regn häller ner. Inom någon minut är jag genomblöt. Står envist kvar, närmar mig. Smyger in halva mig under ett enormt paraply som en kortväxt man håller över sig. Nu är jag framme. Nappar tag i en papperstallrik och sträcker ut den mot dem som serverar. Äntligen! En het, bränd och sprucken grillkorv till mig. Ketchup och senap tar jag själv. Bränner gommen och spiller en klick senap på skon.

Nu dags för nästa kö för att få en liten mugg kaffe. Det går snabbare, får engångsmuggen men råkar snubbla på en kartong jag inte ser. Faller inte helt men allt kaffe finns nu på mina vita jeans. Orkar inte köa för nytt kaffe. Nu mot parkeringen, bilen är inklämd och det är omöjligt att ta sig därifrån. Jag sitter i min bil i hällregnet och väntar tålmodigt. Har en smak av grillkorv i munnen och ler.

Gratis är gott. Jag är inte ensam om att tycka det. Jag skall fortsätta att följa lokaltidningarnas annonser för att få veta när nästa fria förtäringstillfälle kommer.

M.S.

Frågor på färjan

Det är en tidig lördagsmorgon.
Jag halvspringer in i hamnterminalen med handväskan dinglande över axeln.
Får min biljett och går ombord.
Många andra sömniga ålänningar köar för sjöfrukosten.
En halvbekant knackar på min axel och hälsar. Sedan säger hon: ”Och du skall på mässa, antar jag”.
Nej, det skall jag inte.
Vi pratar sedan om sjögång och illamående.
I kön till kaffeautomaten är hon där igen. ”Så du skall iväg och shoppa då?”.
Nej, det skall jag inte.
Hon tittar förvånat och fortsätter ”Så du skall hälsa på släktingar då”.
Nej, inte det heller.

Senare köar vi för att stiga ombord på bussen mot Stockholm.
En ny knackning på axeln. En ingift släkting frågar: ”Och vad skall du göra i Stockholm idag?”

I bussen halvsover jag och funderar över vad det beror på att folk frågar varandra på morgonturen: ”Och vart skall du då?”
Varför är det intressant?

Är det omtanke eller nyfikenhet, eller hör det bara till vanlig artighet?

Tror att jag skall ta en tur på Gotlandsfärjan och iaktta om det går till likadant där.
Tänk om detta endast är ett åländskt fenomen.

Vad jag gjorde till Stockholm den gången? Det var en cafédejt och vi hann också med besök på ABBA-museet.
Snart är jag på färjan igen. Vi ses.

Vår på Medis

Våren tittade fram och då passade Medis glada och pigga personal på att anta den allmänna städutmaningen i staden! Innergården och entréerna fick sig en putsning av arbetsklädda lärare, kanslister och rektor. Fint värre!

Det är alltid bra att samarbeta och alltid bra att göra grejer man inte vanligen brukar tillsammans. Nu fick konstläraren, musikläraren, kanslisten och gympaläraren i ett ganska framgångsrikt samarbete loss inte mindre än 7 skräpiga buskar med hjälp av hacka och spade, något vi aldrig åstadkommit tidigare. Inte hade jag en aning heller, om att vår egen Majvor och vår Barbro var såna hejare på att sopa grus.

Inne i huset och på Tekniska Verken börjar utställningarna för konst och textil ta form, programmet till vårsalongen är sammansatt, artisterna ligger i startgroparna och nu väntar vi bara på premiären tisdag den 10.5 19.00. Var så väldigt välkomna!

Katalogarbetet vid våra datorer är nu vad som hägrar, även om jag tror jag talar för alla när jag hävdar att undervisningen är roligare. Den brukar bli rätt snygg och välfylld i alla fall, vår katalog.

Egentligen återstår bara att önska en fin sommar till alla – deltagare och kolleger. Det har ju börjat bra nu i maj!

Marie

Mycket svenska på kort tid

Grupp 1:
Vi heter Corbu, Nisa och Nattaya. Får vi presentera vår grupp.
Vi är elever på Medis. Vi är en stor grupp. Vi studerar svenska på A1.
Vi har sexton personer. De kommer från Rumänien 10 personer och 5 personer från Thailand och en person från Jordanien. Några personer har bott på Åland mellan sex månader och 10 år. Vi har två lärare. De heter Ann och Biljana. Måndag-tisdag studerar vi med Biljana och onsdag-fredag vi med Ann. De är jättebra lärare.
Vi tycker om att lära svenska med dem. Vi har studerat med dem i tio veckor.
Vi förstår de har jobbat mycket för att lära oss svenska.
Vi hoppas studera svenska på A2. Vi kan ha samma grupp.




Grupp 2:
Vi heter: Som, Remus, Ramona och Vasile. Vi berättar om svenska kursen på Medis.
Vi började kursen i svenska den tjugoandra februari och vi slutar den tredje maj. Vi läser svenska på en plats i Mariehamn. Den heter Medis . Vi är femton personer i klassrummet och två lärare. Våra lärare heter Ann och Biljana. Kursen börjar klockan halv nio och slutar klockan kvart över tre på vardagar. När vi började kursen kunde vi inte tala svenska. Men efter tio veckor kan vi skriva och tala bra svenska. Vi träffar många människor från olika länder på kursen. På kursen läser vi svenska, skriver grammatik, tittar på filmer och talar svenska. Ibland går vi ut och promenerar. Vi vill tala bra svenska. Vi är glada på kursen. Om du kommer och läser svenska på Medis har du en bra framtid.




Grupp 3:

Åland

Åland ligger mellan Sverige och Finland. Åland har cirka 29000 invånare. Åland är ett litet landskap. Här finns fyra årstider: vår, sommar, höst och vinter. Vi tycker sommar är bäst men den är för kort. Vi tycker när det är Rock Off, Midsommar, många människor som dansar skrattar och sjunger. Alla är glada. Vi kan grilla med familjen och vänner. Här finns många restauranger och du kan äta. Vi tycker inte om när det är vinter. Vintern är lång. Vi tycker om när det snöar och barnen åker skidor. Vi kan ta många bilder med vackert väder.

"Klockan sju på morgonen i Mariehamn"

 
Vi tycker om att du kan göra vad du vill. Ingen tycker illa om vad du gör. Här finns trevliga personer.

Hon heter Kai, Thailand.
R: -Trivs du på Åland?
Kai: -Ja, det är vackert här också trevliga människor.
R: - Vad tycker du om?
Kai: -Jag tycker sommar är bäst.
R: - Varför?
Kai: -Jag älskar att bada, sola och grilla med mina vänner.

Ett tusen tack till Ann Westerlund.




Grupp 4:

Efter kursen

Kursen slutar den tredje maj. Vad gör vi efter kursen?
Några personer åker till sitt hemland då, andra personer letar efter ett jobb. På sommaren kan vi göra andra saker såsom: bada, sola, fiska, promenera, spela olika sporter och så vidare. I vår grupp finns en kvinna som heter Ae (Daocharat). Hon kommer från Thailand. Ae och hennes man har en restaurang i Hammarland med thaimat.

R: -Vad gör du på sommaren?
Ae: -På sommaren ska jag simma, sola och cykla ensam. Min man arbetar hela tiden.

R: -Vad gör du på hösten?
Ae: -På hösten ska jag studera på kursen som börjar den åttonde augusti.

R: -Vad gör du efter fem år?
Ae: -Jag vill arbeta som undersköterska på sjukhuset eller på Trobergshemmet.

R: -Tack för allt! Vi hoppas du hittar ett jobb som du tycker om.