Dans och höns

En lördag i början av detta sekel sitter jag på bussen mot Uppsala.
Efter en mångårig paus tänker jag åter testa sällskapsdans.
Väljer en dansbana i landet västerut för att jag vill vara anonym.
Dansbandet spelar redan när jag kliver in i den stora lokalen.
Här finns minst 400 st. dansglada svenskar och så jag som är en hitkommen och bortkommen ålänning.
Kvinnor tycks numera bjuda upp männen och inte andra vägen som i min ungdom.
”Aldrig mer får jag se dig” spelas som nästa låt. Jag tar mod till mig och niger inför en man som sitter vid ett bord invid dansgolvet. Han tackar ja och mitt i allt är jag fast i ett skruvstäd ute på det överfyllda golvet. Vi är inte av samma längd och vi dansar inte i takt. Svetten rinner på båda. Efter dansen säger han att jag har ett snyggt bälte.


Nu behöver jag köpa kaffe och macka för att få mod att bjuda upp på nytt.
Snart spanar jag in en längre man och niger försiktigt.
Det visar sig bli en bugg och låten är ”Vad har du under blusen Rut?”
Jag har deltagit i en nybörjarkurs i bugg i Medis men får hjärtklappning och känner en stor osäkerhet.
Min danskavaljer verkar vara muskelbyggare. Han skickar iväg mig med sådan kraft att jag snurrar tolv varv över golvet och sedan inser jag att han är försvunnen.


Nu vill jag ha en påtår.
Dags för hambo, en man i kostym tittar mot mitt håll. Jag skyndar mot damtoaletten. I hambo niger jag alltid på fel ställe.


Paus, försöker få in litet frisk luft bland rökarna på trappan.







Andra halvlek börjar.


Tar mig fram till ett annat kaffebord där en man sitter ensam. Frågar om en dans och han svarar: Ser du inte att jag räknar pengar? Framför honom på bordet ligger två st. mynt och i samma stund sätter sig hans nypermanentade fru i plisserad kjol ner invid sin lagvigde och ger mig en mörk blick.


Snart blir jag uppbjuden. Han har en doft av ladugård och 1970-talets herrparfym. Kavajen är spänd och den mittersta knappen är borta. Här är det taktfast och jag hänger med.
Våra glasögon har hakat ihop. De trillar i golvet, som tur är utan skador.


Efter premiären i Sverige så vill jag testa danskvällarna här hemma på Åland.
För det mesta är jag en panelhöna. På norska är ordet veggpryd, vacker benämning. Att vara panelhöna är inte något obekant för mig då jag är uppvuxen på en hönsfarm.
Jag trivs egentligen riktigt bra med att vara panelhöna. Ofta sitter jag längst bort i hönsskocken.
Det kan vara ett oroligt kackel emellanåt men jag stänger av ljudet från panelhönsen och njuter av nostalgisk musik.
Ibland tar jag mig runt på dansgolven med någon halvbekant förare. Intalar mig att det är bra motion, träning för balanssinnet och visst är det trevligt med socialt umgänge.
De outtalade reglerna lär jag mig vartefter.


Efter något års dansande börjar skorna se slitna ut. Då jag ändå skall till Stockholm så tar jag skorna med som modell inför köp av nya.
Försäljaren ser ut som ett levande frågetecken. Hon undrar om jag verkligen har kunnat dansa med dessa skor som har tjocka räfflade rågummisulor. Jag svarar att jag inte har tittat närmare på skorna och att danserna har gått mitt i raden.
Går ut från skoaffären med ett par nya svarta dansskor som har specialsulor för dans på parkettgolv.
Någon vecka senare är det dags att testa. Springer uppför trappan till danslokalen med skopåsen i handen.
Vid första dansen till ”Det här är bara början” känner jag förändringen till det bättre. Min danskavaljer yttrar sig: Vad har hänt, dig har jag bogserat runt i flera år och nu lossnar du mitt i allt från golvet. Jag ler hemlighetsfullt.
Nuförtiden går det rätt så bra, några snedsteg, några missförstånd, men roligt och avslappnat och det bästa är att jag inte längre fastnar i dansgolvet.



Majvor Söderberg