Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Höstens tema: café och restaurangmiljöer

Efter en lång sommarpaus från kursdeltagarna ser jag alltid mycket fram emot kursstart igen. Jag har haft gott om tid att förbereda mina kurser och jag är fylld av idéer som jag vill pröva att genomföra med mina elever. Jag är också en människa som trivs bäst på jobbet när jag har folk runtomkring mig och inte behöver sitta ensam på mitt rum.
Jag inleder nu mitt femte år som bildlärare på Medis - ett arbete som jag är mycket tacksam för att jag har  - ett arbete som ger mig glädje och energi och möjligheten att träffa så många fina intressanta människor som kommer till mina kurser och som delar konstintresset med mig.

Under mina år på Medis har jag alltid jobbat efter olika teman på mina kurser och i år kommer temat på akvarell, akryl och oljemålningskurserna att vara Café- och restaurangmiljöer. Dessa miljöer har varit ett intressant tema i alla tider och många konstnärer har undersökt och återgett sin syn på saken.

Tillsammans med kursdeltagarna har vi nu i början av terminen besökt några fantastiskt vackra ställen för att fotografera och samla inspiration för mörka höst- och vinterkvällar.
Ett av dem är  Café Stickstugan på Järsö i Lemland samt Björnhuvud Bed and Breakfast i Hammarland. Båda ställen är en upplevelse i sig med konstnärliga smakfullt inredda miljöer som jag hoppas skall inspirera mina elever.

I min nästa bloggtext skall jag ge lite smakprov på kursdeltagarnas konstverk från dessa miljöer. Tills dess får ni nöja er med en liten akvarell som jag målade från Stickstugan inspirerad av det underbara växthuset fyllt med olika sorters pelargoner och textilier i läckra färger.

Lin Simons

Spännande arbetsresor

Jag har nu jobbat i 30 år som heltidsanställd Medislärare. De 18 första vid Väståbolands medborgarinstitut och de 12 senaste vid Medis på Åland.

I Åboland höll jag kurser i Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Utö och Iniö. Ibland gästspelade jag på Kimitoön.

Den längsta resan var till Utö i höststormen. Arbetsresan varade i 12 timmar tur och retur, medan undervisningen bestod av 10 lektioner.

På Åland har jag hållit kurser i alla skärgårdskommuner förutom Kumlinge och Geta, vilket jag hoppas hinna med innan pensioneringen.

Den skärgårdskommun jag besökt flest gånger är Sottunga. Britt Pettersson är kontaktperson på Sottunga och även f.d. kanslist på Medis. Hon hade en dröm om att starta en vävstuga på Sottunga och det har hon gjort. Dit har jag åkt nu och då för att hjälpa till vid vävuppsättningar och för att inspirera och visa senaste nytt på vävfronten.

Britt Pettersson till vänster, i samspråk med Föglös kontaktperson Berit Andersson.

Där dukar man fram mat vid middagstid och kaffe vid kaffetid, gästfriheten är mycket stor. Ofta har det blivit kursdag på lördag eller söndag, ibland båda.

Sköna tidiga morgnar med bil till Långnäs. På vägen dit ser man högst ett par personer, ibland en jägare, många får och fåglar, lite beroende på årstiden. Ingen stressig morgontrafik precis.

Naturen är underbar på Sottunga. En gång var vi bjudna till Britt på sommarkalas. Det var visst då jag första gången i mitt liv såg en domherre på sommaren. Dikena var fyllda med nässelklockor, en sorts blåklockor som jag aldrig sett tidigare. Hittade dock en planta senare på min kolonilott på Espholm, den växer nu i min trädgård i Pargas.

Så här blommade nässelklockan i min trädgård denna sommar.

Det var också på Sottunga allt stod klart angående ett bordduksmönster.

Då jag kom till Åland för 12 år sedan och började hålla vävkurser var det flera gånger någon ville visa mig någon bordduk som de vävt tidigare. Men den där måste ju vara vävd efter mitt mönster tänkte jag ofta. Frågade flera vävlärare, men fick bara till svar att det var Antböle-Anjas mönster och henne kände jag inte på den tiden.

Så dök "min bordduk" upp igen på Sottunga och då frågade jag om de hade mönstret kvar, javisst sa en av damerna, jag tar det med nästa gång. Och vad får jag se, jo en kopia av min linnebordduk som publicerats i en finsk handarbetstidning; Suuri käsityökerho. "Malli: Barbro Laurén" kunde jag läsa på nedersta raden, som bevis.

Så här lycklig blev jag när saken var helt klarlagd.

Barbro Laurén

Min nuvarande – och sista – sjuårsperiod på Medis

Eftersom jag redan fyllt 66 år blir det så småningom dags att fundera på att bli friherrinna, att gå i pension. Jag har inte velat tänka på det för det händer så mycket hela tiden på Medis. Dessutom tycker jag att 66 är bara en siffra och har ingenting att göra med mig. 

Medis har blivit ett riktigt utbildnings- och integrationscentrum för ålänningar, både för de nyligen inflyttade och för oss alla andra. Medis är kvar i Böndernas hus och har fortsättningsvis verksamhet i alla åländska kommuner.

Under de senaste åren har Medis startat och genomfört många intressanta och nyttiga projekt.  Våra två omfattande EU-understödda integrationsprojekt gav inflyttade möjlighet att både studera svenska och få en mera omfattande praktikperiod. Resultatet var mycket bra. Mera än hälften av deltagarna fick antingen tillsvidare- eller tidsbunden anställning efter projektet. Jag hade önskat att den här sortens kurser skulle ha fått fortsättning med nationella pengar. Men – det kanske lyckas i framtiden.

Tack vare Landskapsregeringens satsningar på integration kan Medis hjälpa både sådana som inte kan läsa/skriva vårt alfabet och sådana som har ett arbete att få undervisning i svenska. Likaså har Medis hand om informationskontoret ’Kompassen’ som lotsar inflyttade i byråkratin. Sedan augusti i år har Kompass-verksamheten fått en förstärkning i form av en deltidsanställd. Hon heter Effie och kan som inflyttad själv ge oss värdefulla synvinklar i integrationsarbetet. Hennes uppgift är att ordna utfärder, studiebesök och informationstillfällen för inflyttade samt träffar mellan dem och andra ålänningar. 

Rektor Leena flankeras av Kompassens informatör Siv och projektarbetare Effie.

Medis huvuduppgift, nämligen att ordna kurser för ålänningar på deras fritid, står fortsättningsvis högt i kurs. I höst har vi redan tagit emot cirka 3000 anmälningar till kurser på fasta Åland. Därtill kommer ännu anmälningarna till kurserna i skärgården.

Även Medis börjar få känningar av den så omtalade pensionsboomen.  En efter annan går i pension, åtminstone på deltid. Det kommer in nya krafter och det är bra, för vi har många olika projekt på gång och väntar bara på att få dem godkända.

Vi träffas på Medis hälsar Medisrektorn Leena.

Deltid

- Ämnet för din nästa blogg är ju klart, tyckte mina arbetskamrater. Deltidspension, naturligtvis!

Jag får en smygande känsla av att jag kanske har talat ganska mycket om det här med deltidspension den senaste tiden... Och det är inte så konstigt, för det passar mig perfekt!

Från och med den 1 augusti i år jobbar jag inte längre heltid, utan 65 % av en heltidstjänst. På måndagar är jag ledig, och jag slutar lite tidigare de andra dagarna dessutom. Det känns både lyxigt och en aning orättvist, som att man sviker sina arbetskamrater lite grann.

Jag vill ju jobba, bara lite mindre. Jag vill absolut inte sluta på Medis, jag oroar mig redan för hur det ska gå den dagen jag blir pensionär på riktigt. Jag blir glad varje dag när jag kommer på jobb på morgonen och möter alla trevliga sfi-elever som hälsar lika glatt på mig varje gång vi möts i trappan, och det kan vara flera gånger om dagen! Det är roligt att träffa arbetskamraterna och att få göra det jag gillar mest, nämligen undervisa i språk.

Medis har blivit ett andra hem för mig. Så blir det väl när man har jobbat på samma arbetsplats i 31 år. Vi är många i personalen som har jobbat här väldigt länge. Det är förstås ett tecken på att vi trivs med vuxenutbildning, vissa av oss som lärare och andra med andra uppgifter vid institutet.

Som Medislärare får man själv påverka kursinnehållet och det är både inspirerande och ibland lite jobbigt, eftersom det tar mycket tid och energi. Om man håller kurser på kvällstid kan det kännas lite besvärligt att gå på jobb ett varv till, när det redan är mörkt. Men jag försäkrar att man är på bättre humör när man kommer hem!

Så där ja, dags att sluta skriva. Mina bloggar blir förstås kortare nu. Bara 65 % av en hel blogg!

Ann Westerlund