Spännande arbetsresor

Jag har nu jobbat i 30 år som heltidsanställd Medislärare. De 18 första vid Väståbolands medborgarinstitut och de 12 senaste vid Medis på Åland.

I Åboland höll jag kurser i Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Utö och Iniö. Ibland gästspelade jag på Kimitoön.

Den längsta resan var till Utö i höststormen. Arbetsresan varade i 12 timmar tur och retur, medan undervisningen bestod av 10 lektioner.

På Åland har jag hållit kurser i alla skärgårdskommuner förutom Kumlinge och Geta, vilket jag hoppas hinna med innan pensioneringen.

Den skärgårdskommun jag besökt flest gånger är Sottunga. Britt Pettersson är kontaktperson på Sottunga och även f.d. kanslist på Medis. Hon hade en dröm om att starta en vävstuga på Sottunga och det har hon gjort. Dit har jag åkt nu och då för att hjälpa till vid vävuppsättningar och för att inspirera och visa senaste nytt på vävfronten.

Britt Pettersson till vänster, i samspråk med Föglös kontaktperson Berit Andersson.

Där dukar man fram mat vid middagstid och kaffe vid kaffetid, gästfriheten är mycket stor. Ofta har det blivit kursdag på lördag eller söndag, ibland båda.

Sköna tidiga morgnar med bil till Långnäs. På vägen dit ser man högst ett par personer, ibland en jägare, många får och fåglar, lite beroende på årstiden. Ingen stressig morgontrafik precis.

Naturen är underbar på Sottunga. En gång var vi bjudna till Britt på sommarkalas. Det var visst då jag första gången i mitt liv såg en domherre på sommaren. Dikena var fyllda med nässelklockor, en sorts blåklockor som jag aldrig sett tidigare. Hittade dock en planta senare på min kolonilott på Espholm, den växer nu i min trädgård i Pargas.

Så här blommade nässelklockan i min trädgård denna sommar.

Det var också på Sottunga allt stod klart angående ett bordduksmönster.

Då jag kom till Åland för 12 år sedan och började hålla vävkurser var det flera gånger någon ville visa mig någon bordduk som de vävt tidigare. Men den där måste ju vara vävd efter mitt mönster tänkte jag ofta. Frågade flera vävlärare, men fick bara till svar att det var Antböle-Anjas mönster och henne kände jag inte på den tiden.

Så dök "min bordduk" upp igen på Sottunga och då frågade jag om de hade mönstret kvar, javisst sa en av damerna, jag tar det med nästa gång. Och vad får jag se, jo en kopia av min linnebordduk som publicerats i en finsk handarbetstidning; Suuri käsityökerho. "Malli: Barbro Laurén" kunde jag läsa på nedersta raden, som bevis.

Så här lycklig blev jag när saken var helt klarlagd.

Barbro Laurén