På Åland är det nästan som i Syrien före kriget

Det tog flera år, men det förverkligades till slut: Mariehamn fick ta emot 20 syriska kvotflyktingar i november. Efter cirka fyra år som flyktingar i Libanon kan de här människorna äntligen börja se framåt och börja leva ett ordnat liv här på Åland. Undervisningen i svenska för de vuxna har kommit igång och barnen har gått i skolan sedan början av vårterminen. Journalisten Heidi Grandell-Sonck har gjort en fin intervju med fyra av barnen för Radio Vega. Läs artikeln på länken och lyssna på de båda intervjuavsnitten som finns insprängda i texten! Det spelar ingen roll om du har varit skeptisk till flyktingmottagandet eller om du otåligt väntade på deras ankomst.

Chrestell Azar och Ola Almasre trivs på Åland (Foto från Yles webbsida)

Det är svårt för oss att leva oss in i hur det känns att vara tvungen att fly från sitt hem och sina vänner för att det faller bomber i knutarna och för att du inte längre orkar försöka undvika krypskyttarna i grannskapet. Men inte är det heller lätt att tänka sig in i hur det är att landa i en obekant miljö med ett nytt språk. Skulle du och jag kunna behålla vårt goda humör i den situationen? Och skulle vi ha förmågan att se det som förenar snarare än det som skiljer? Hittills har de flesta som yttrat sig i diskussioner kring de här frågorna mest koncentrerat sig på de eventuella olikheter som kan finnas. Men så tänker inte de här barnen: folk här vänliga och hjälpsamma - likadana som människorna i Syrien var innan kriget kom, ”det är bara språket som är annorlunda!”

Siv Ekström

Dans och höns

En lördag i början av detta sekel sitter jag på bussen mot Uppsala.
Efter en mångårig paus tänker jag åter testa sällskapsdans.
Väljer en dansbana i landet västerut för att jag vill vara anonym.
Dansbandet spelar redan när jag kliver in i den stora lokalen.
Här finns minst 400 st. dansglada svenskar och så jag som är en hitkommen och bortkommen ålänning.
Kvinnor tycks numera bjuda upp männen och inte andra vägen som i min ungdom.
”Aldrig mer får jag se dig” spelas som nästa låt. Jag tar mod till mig och niger inför en man som sitter vid ett bord invid dansgolvet. Han tackar ja och mitt i allt är jag fast i ett skruvstäd ute på det överfyllda golvet. Vi är inte av samma längd och vi dansar inte i takt. Svetten rinner på båda. Efter dansen säger han att jag har ett snyggt bälte.


Nu behöver jag köpa kaffe och macka för att få mod att bjuda upp på nytt.
Snart spanar jag in en längre man och niger försiktigt.
Det visar sig bli en bugg och låten är ”Vad har du under blusen Rut?”
Jag har deltagit i en nybörjarkurs i bugg i Medis men får hjärtklappning och känner en stor osäkerhet.
Min danskavaljer verkar vara muskelbyggare. Han skickar iväg mig med sådan kraft att jag snurrar tolv varv över golvet och sedan inser jag att han är försvunnen.


Nu vill jag ha en påtår.
Dags för hambo, en man i kostym tittar mot mitt håll. Jag skyndar mot damtoaletten. I hambo niger jag alltid på fel ställe.


Paus, försöker få in litet frisk luft bland rökarna på trappan.







Andra halvlek börjar.


Tar mig fram till ett annat kaffebord där en man sitter ensam. Frågar om en dans och han svarar: Ser du inte att jag räknar pengar? Framför honom på bordet ligger två st. mynt och i samma stund sätter sig hans nypermanentade fru i plisserad kjol ner invid sin lagvigde och ger mig en mörk blick.


Snart blir jag uppbjuden. Han har en doft av ladugård och 1970-talets herrparfym. Kavajen är spänd och den mittersta knappen är borta. Här är det taktfast och jag hänger med.
Våra glasögon har hakat ihop. De trillar i golvet, som tur är utan skador.


Efter premiären i Sverige så vill jag testa danskvällarna här hemma på Åland.
För det mesta är jag en panelhöna. På norska är ordet veggpryd, vacker benämning. Att vara panelhöna är inte något obekant för mig då jag är uppvuxen på en hönsfarm.
Jag trivs egentligen riktigt bra med att vara panelhöna. Ofta sitter jag längst bort i hönsskocken.
Det kan vara ett oroligt kackel emellanåt men jag stänger av ljudet från panelhönsen och njuter av nostalgisk musik.
Ibland tar jag mig runt på dansgolven med någon halvbekant förare. Intalar mig att det är bra motion, träning för balanssinnet och visst är det trevligt med socialt umgänge.
De outtalade reglerna lär jag mig vartefter.


Efter något års dansande börjar skorna se slitna ut. Då jag ändå skall till Stockholm så tar jag skorna med som modell inför köp av nya.
Försäljaren ser ut som ett levande frågetecken. Hon undrar om jag verkligen har kunnat dansa med dessa skor som har tjocka räfflade rågummisulor. Jag svarar att jag inte har tittat närmare på skorna och att danserna har gått mitt i raden.
Går ut från skoaffären med ett par nya svarta dansskor som har specialsulor för dans på parkettgolv.
Någon vecka senare är det dags att testa. Springer uppför trappan till danslokalen med skopåsen i handen.
Vid första dansen till ”Det här är bara början” känner jag förändringen till det bättre. Min danskavaljer yttrar sig: Vad har hänt, dig har jag bogserat runt i flera år och nu lossnar du mitt i allt från golvet. Jag ler hemlighetsfullt.
Nuförtiden går det rätt så bra, några snedsteg, några missförstånd, men roligt och avslappnat och det bästa är att jag inte längre fastnar i dansgolvet.



Majvor Söderberg

Mars

Sol och vårlöfte gör att man blir på ovanligt gott humör såhär års!

Mitt i vårterminen är det mycket roligt på gång, men det gäller – märker man – att ta vara på det roliga och lite hänga i nuet. Det är lätt att bara köra på och så befinner man sig plötsligt i solstolen utan att ha hängt med alls.

Nån sa till mig - en helt vanlig tisdag – att ”Men du har väl världens bästa jobb i alla fall!” Det kom spontant från en person som är ny i huset och lägger märke till sånt. Hur skönt är det inte att med ett brett leende bara sjunka in i den sanningen och nicka?

Just när läsåret kommit igång var det dags för ny omgång av afrikansk danskurs. Höstens kurs förgylldes ju av Georges Agbazahou och Alexander Sundman Henriques som gav oss livemusik på Djembe. Det är det bästa som finns, att dansa till deras trummor är att bäras i försynens hand.

De for till Afrika. Jaha. Det såg ut att bli inspelad musik då till våren. Det var då det hände. En kollega tipsade om en pigg ersättare. Det händer, ska jag säga, minsann inte varje dag. Så stämde vi träff jag och den nye trummaren – Dexter Mäkelä upplärd av självaste Georges – inledde samarbete och gemensamt skapande av den kommande kursen. Och en sån trummare och musiker sen! Så anslöt ännu en trummare Evelina Lindahl som också är en härlig musiker. Det är en gåva och en ynnest att få dansa när ni spelar! Ni kan inte fatta vad det gungar! Folk vänder sig om utanför på gatan och undrar vem det är som har så kul i Medishuset.

Det måste också sägas att de som kommer till Medis för att dansa afrikansk dans är ena riktiga godingar - ljuvliga människor! Det är lätt att vara lärare då!

Vår brukar också innebära språkpraktik för våra sfi studenter. Om det finns någon i gruppen som är intresserad av mitt arbetsområde brukar jag försöka få en praktikant. Det är roligt och givande för mig personligen och det är också roligt att dela med sig av sin jobbvardag. Den här gången har jag äran att hälsa Sunday Okodugha som ursprungligen kommer från Nigeria, välkommen på en treveckors praktik. Det blir spännande och det brukar bli många tillfällen att prata svenska eftersom våra deltagare, som sagt, är ena riktiga godingar och dessutom nyfikna på omvärlden!

Marie

Hur visar man sin uppskattning för en medarbetare?

Varje människa mår bra utav att få höra beröm. Varje medarbetare jobbar bättre om hen får höra berömmande ord. Alla har vi rätt att på arbetsplatsen få vara en i ett arbetsteam och riktigt känna att man hör till en grupp. 

Hur visar du din uppskattning för en medarbetare? Är det rätt taktik att hitta på fina yrkesbenämningar och tro att det hjälper? Till exempel att kalla städare för lokalvårdare eller kanslist för kansliassistent? Nej, tycker jag, speciellt om behandlingen och bemötandet av en medarbetare annars inte ger ett sådant intryck att hen är uppskattad och hör till arbetsteamet. Det räcker alltså inte med finare yrkesbenämningar.

Det finns stora firmor som har flera mycket olika verksamheter och som har bildat en centraliserad ledning för städningen i alla verksamheter. Det finns chef och chefens chef som leder och städarna skickas till olika verksamheter enligt samma stil som man brukar flytta boskap från en hage till en annan. Städarna kan inte känna sig hemma någonstans och personalen i verksamheterna har inget gemensamt med städarna, trots att deras arbete är lika viktigt som någon annans. Tror man att firman på detta sätt får det bästa möjliga arbetsresultatet?

På Medis gör städarna en viktig arbetsinsats. Lokaler där det under ett dygn rör sig hundratals människor måste vara välstädade. Eftersom lokalerna används mycket varierande från dag till dag och nästan från timme till timme bör städarna vara informerade om vilken undervisning som sker när och var. De måste få vara med på olika möten där den kommande verksamheten gås igenom.  På Medis är varje anställd Medis ansikte mot våra kunder, kursdeltagare. En glad och duktig städare – ett välfungerande lockande Medborgarinstitut!

Leena Raitanen

Tjugondag Knut sopas julen ut

Julutsopare i Önningeby Tjugondag Knut 2016

Visst är det roligt när gamla traditioner verkar leva vidare så där bara av sig själva? Det minns jag i alla fall att jag tyckte när jag var barn och vi rusade upp på vinden och grävde i lådor med gamla kläder för att ha något att klä ut oss med på kvällen den 13 januari. Det var vår egen grej, vi hade lärt oss av de äldre ungdomarna i byn som hade kommit och sopat när vi var små och nu var det vår tur. Föräldrarna var inte inblandade i det hela, de gick ut till djuren i ladugården genast efter middagen när vi började förbereda oss för utsopningen, min bror och jag.

Det knepigaste var att maskera sig så att ingen skulle känna igen en. En nylonstrumpa med utklippta hål för ögon och mun var ett ganska bra knep. —Mamma, får jag ta en av dina strumpor? Kläderna var lättare, någon stor gammal bylsig jacka eller tröja och ett par byxor eller en lång kjol. Den granna mönstrade kjolen jag ofta använde för att klä ut mig, fick jag syn på när jag var upp på vinden häromdagen. Hur gammal är inte den, när den användes redan på 1960-talet. Den var ju så färggrann att ingen människa skulle ha kommit på tanken att ha den till vardags då. Men för julutsopning var den perfekt. Gärna hade man en handväska eller kanske stora fickor på jackan. Där skulle allt godis man väntade sig kunna stoppas. Aldrig att man visade att man väntade sig utdelning, det skulle bara finnas utrymme så där lagom diskret. En sopborste eller kvast var obligatorisk - vi skulle ju SOPA ut julen! Och så gick vi iväg, min bror och jag och grannens två flickor.

Inget vuxensällskap förekom, ingen som skjutsade oss med bil. Vi hittade ju på egen hand till gårdarna i byn. Visst var det mindre trafik då, men det handlade också om att ungar hade större frihet då. Vi visste vad som gällde och vad som förväntades av oss och vi hjälpte varandra om det blev några problem.

Vi bultade på dörren och öppnade den och klev in, kavata och oblyga. Med förställda röster diskuterade vi med husfolket, om de hade skött sig och redan kastat ut julgranen, det måste man när det är Tjugondag-Knut. Vissa var rysligt nyfikna på vilka vi var, men de sade inte alltid riktigt rent ut. Man fick gärna tala litet i gåtor och skoja på ett sätt med de vuxna som man inte gjorde annars. Som belöning för sopandet och föreställningen bjöds vi på karameller, frukt eller pepparkakor. Minst populära var rynkiga mjuka äpplen, men både pepparkakor och mandariner var helt ok.

Jag tror att jag sopade ut julen ända tills jag var 14-15 år gammal. Har en anteckning i en gammal dagbok från den tiden "Sopade ut julen. Okänd hela vägen" skrev jag. Året därpå står det inget i den stilen i dagboken. Långt senare när jag studerade folkloristik vid Åbo akademi skrev jag en uppsats om seden. Intervjuade folk om hur de hade gjort när de var barn och lade märke till att det var kära och roliga minnen de berättade om. Det spelade ingen roll när på året jag frågade om det, till och med mitt i sommaren började folk omedelbart att berätta hur roligt det var och hur de hade klätt ut sig och vad de hade sagt och gjort under sitt sopande.

Även vuxna kan sopa ut julen ibland både nu och förut. En av dem jag intervjuade berättade om att i ett nybyggt bostadsområde i Mariehamn på 1970-talet var det vanligt med vuxna utsopare de första åren. Uppenbarligen fanns ett behov av att komma in och se hur de nya grannarna hade och skoja litet med dem. Kanske något man skulle kunna prova ett annat år!?

Siv Ekström

Att få göra det man vill

Januari 1960

En blek vintersol lyser över den rödmålade folkskolan på landsbygden. Flickorna skall ha handarbete den här lektionen. Vi samlas i klassrummet. Garner, stickor och tyger plockas fram. Att sticka vantar är obligatoriskt i år. De andra flickorna i klassen har sina vantar klara och broderar korsstygn nu. Min ena vante är färdig. Mamma hjälpte mig hemma med de sista varven. Vanten är stenhård och för liten. Nu har jag börjat med den andra vanten. Två aviga och två räta. Stickorna sitter hårt fast och två maskor är plötsligt borta. Jag niger inför lärarinnan och önskar få hjälp. Flickorna vid bordet pratar om hur roligt det skall bli när snön har smält och det blir vår. De ser fram emot brännbollsmatcherna. Jag säger inte något. Tappar en maska igen.

Minns hur det var på hösten. De två största pojkarna i sexan valde varsitt lag.
Varje gång blev jag vald sist. Egentligen blev jag inte vald, mitt namn nämndes med en suck och jag gick över till det laget. Lyror kan jag inte ta, bollen prickar jag sällan vid slag med bollträet.
Jag springer inte tillräckligt snabbt trots mina långa ben.
Hoppas att snön ligger kvar i maj detta år, tänker jag.

 


Januari 2030

En blek vintersol lyser över det gula sjuvåningshuset i Svinö stad.
Jag flyttade in i det här seniorboendet på Galtgatan ifjol. Alla boende i huset är 75+.
Vi har alla hemhjälp av roboten Roberto. Just idag är han hemma hos mig och plockar ur diskmaskinen och sedan skall han städa badrummet.

Efter morgonkaffet så startar jag den stora I-paden och numera behövs inga lösenord. Det räcker med fingeravtryck.
Fram kommer Medis nya kursprogram. Intressant. Jag svajpar över sidorna. Medis har en filial här i Grymthuset i Svinö stad. Där kommer att ordnas en del kurser.

 ”Sticka dina egna vantar och sockor”

 Nej tack.

”Bollspel för seniorer”

 Nej tack.


”Skriv dina memoarer”

 Bokar direkt.


”Dansa modern seniordans”

Bokar direkt.


”Nostalgisöndag med sång och musik från 1960 – 1970-talen”

 Bokar direkt.


Kursavgifterna dras från mitt bankkonto genast efter att datorn har hört min röst och fått koder för kurserna.

Min väninna Gun tittar in på I-paden och frågar om jag kommer till café Trynet idag.
Visst, det blir trevligt. Hon berättar att hon genast bokade sig till stickningskursen.
Vi pratar om hur mycket Medis betyder för oss alla.
Jag tillägger att jag har gått i olika kurser de flesta läsår sedan jag var 14 år och deltog i min första kurs i Medis. Det var maskinskrivning och tack vare den utbildningen behärskar jag tio-fingersmetoden och kan titta ut genom fönstret medan jag skriver.

Många beskrivande ord har sagts under åren om kursverksamheten i Medis.
För mig är det viktigaste att den är frivillig och valfri. Precis så fint ordnat är det också.

Majvor Söderberg

Fönster mot sfi-världen

Kära bloggläsare,

Jag tänkte berätta, i all anspråkslöshet men inte språklöshet, om min vardag här på Medborgarinstitutet som det så inspirerande heter... Denna ärofyllda arbetsplats måhända tappar lite av klangen originalnamnet uttrycker med smeknamnet Medis som, för en utsocknes, kan få tanken att glida till förkortningarnas dagis, lekis vilket även speglar den febrila, kreativa aktivitet som dagligen florerar i dessa rum.

Nu är det så att en grupp med vuxna elever från alla världens hörn, från Japan, USA, Thailand, Ukraina, Filippinerna, Iran, Rumänien, Norra och södra Indien, Lettland, t.o.m från fastlandet, vistas fem dagar i veckan, i många veckor tillsammans med undertecknad. Detta är en rätt unik och fascinerande situation då vuxna med mycket olika bakgrund, både kulturellt, språkmässigt men också ifråga om utbildning, livs-och arbetslivserfarenhet samt framtidsplaner, åldern varierar även den från gröna tjugo till närmare pensionsåldern. Vilken är då den gemensamma nämnaren?

Jo, en brist, ett behov: förmågan att kommunicera fritt och otvunget i samhället där de bor. De kommer från länder där de varit fullt kapabla medborgare och är nu tillbaka i skolbänken, inte nog med det, de är noviser, nybörjare att likna vid småbarn, de vill, de kan men ingen förstår... Ett funktionshinder om något!

Vårt lilla klassrum blir till en unik "melting pot" där allehanda tron, kunskaper, koder och personligheter ska, under en kort, intensiv period som för de flesta motsvarar en oerhört omvälvande passage i livet, samlas på en begränsad yta, fokusera på det nya språket och bli vänner med det. De kommer efter ibland flera års vistelse i landet, har arbetat, har ett gediget förflutet, ett rikt CV och befinner sig nu vid en brytpunkt då det svenska språket blivit ett måste. Så tillbaka till skolbänken, tillbaka till elevstadiet: det är då jag möter dem, förundrad över deras mod, rikedom och vilja.

Från den egna skolgången i respektive land som gärna sätter beständiga spår till krocken med olika yrkesroller samt den enorma variationen i levnadsöden och karaktärer, allt detta möts på denna lilla yta, allt detta möter pedagogen. Att kanalisera energin, rikta viljorna, bemöta förvirringen, besvara frågorna, förekomma, läsa av, socialisera... Traggla vokaler, Vada i uttalets träsk, snubbla över grammatikens rötter, semantikens stenar och ibland simma obehindrat, hitta flytet, rytmen, prosodin... Våga säga fel, våga gå fram, våga tala högt, våga... Inse att felen är värdefulla och inte skamliga, att det är källa till lärdom.

Skratta åt de komiska felsägningar, åt vokalernas makt i det svenska språket, hur ett menat bättre samhälle blev till en bättre simhall; hur allehanda uttalsglidningar leder från förvirring till total oförståelse. Hur talet kommer, hur pratbubblorna växer och blir mer och mer komplexa, hur den mest osäkra börjar kommunicera, att bevittna denna befrielseprocess är helt fantastiskt. Jag tackar varje dag för denna gåva och tror mig ha ett alldeles underbart jobb!

Caroline Vernier