Några gånger om året ordnar vi på Medis lite olika grejer som är utöver de vanliga lektionerna. Alla lärare har sin grej som hör till ämnet om som man brinner för och som man sen kan berätta om här till exempel. En del evenemang hamnar i tidningen och får uppmärksamhet, andra sker med flott egen marknadsföring. Själv brukar jag satsa på två extranummer per år. Båda inkluderar musik och dans och hittills har alltid Swingjazzgänget Sega Gubbar agerat husband, jag tar mig friheten att kalla dem mitt husband.
När man kört på några gånger så hittar man sina rutiner och evenemanget blir något extra att se fram emot. Publiken varierar. På kulturnatten, som är det ena evenemanget, är det ju alltid mycket folk och jag går där och ler stort för mig själv på bakgården.
Januari blev månaden för årets andra extranummer; Swingkväll! Inne i Medis stora sal, förberedelser, bära grejer hit och dit, planera. Koka kaffe, snacka upp, dona på. Den här gången blev det en föreställning för en ganska liten publik. Men det är inte grejen. Jag länkar till Tom Eckermans youtubekanal så får ni se själva. Kanske ingen stor folksamling – men frågan är om det kom rätt publik? Men alltså JA! Det är min erfarenhet också som lärare att visserligen är det väl viktigt att känna att det kommer folk när man lägger ner jobb på något. Men mina damer och herrar, vem som kommer är viktigare och att stämningen blir bra. Bara känslan att sitta där och lyssna på passionen som skapas av musiker som älskar sin musik, dansare som älskar sin dans och sin virvlande rörelse. Ibland känner jag mig torr och går in i roller som ”Lärare i organiserad förflyttning” som min äldsta dotter säger att mitt yrke egentligen heter. De här dagarna med sociala evenemang som rockar fett och drar rätt publik – då känner jag att vaxet i tuppkammen verkligen sitter rätt!
Brittiska bandet Blur gjorde en låt, Parklife, som har en sån fin textrad för den där känslan av att man i det lilla verkligen ändå orkar och lyckas uppfylla stora mål som forskningen förser en med. Det heter att man borde satsa pengar och energi på sociala evenemang som engagerar människor från olika kulturella-, ålders-, och socioekonomiska grupper, som kommunal inrättning är det särskilt viktigt att erbjuda sådant till ett pris som de flesta har råd med. Det gör vi i och för sig i den här firman hela veckan lång, men just de här små pärlorna av extranummer är något alldeles särskilt, det är då man känner att energin räcker för lite till ändå! Textraden ser ut såhär och den inspirerar mig nästan lika mycket som Sega Gubbars version av Sweet Georgia Brown: I feed the pigeons I sometimes feed the sparrows too It gives me a sense of enormous well-being And then I'm happy for the rest of the day…
Marie Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar