Pastellmåleri

Pastellmåleri

Pastellmåleri är en spännande teknik där man tecknar eller målar med en torrpastellkrita som påminner om kol d.v.s den är mycket porös och behöver fixeras med fixativ för att hålla. Pastellkritans pigment är som ett pulver och man kan skapa fantastiska bilder med speciellt lysande färger och vackra ljusdagrar genom att måla i lager på varandra. Underlaget bör vara ett papper med gräng dvs en lite bucklig yta för att kritan skall fastna och för att man skall kunna skapa ett djup i bilden med många färglager på varandra. Det finns speciella papper för detta ändamål som ofta är tonade i en ljus eller mörk färgnyans. Vissa papper har en struktur och andra påminner om sandpapper.  Det är också kul att teckna på svart underlag och då blir färgerna speciellt lysande.

Det som kanske mest kännetecknar torrpastellkritorna är deras förmåga att blanda sig med varandra och att få fram mjuka färgövergånger genom att sudda med fingerspetsen eller en grov pensel. Man hänförs lätt av detta suddande och suddar lätt ihop hela bilden men för att skapa en intressant och lyckad bild bör man tänka på att kombinera suddiga delar i bilden med skarpare partier. Det gäller också att vara lätt på handen och att inte sudda för hårt.

Teknikmässigt blandar man sina färger på pappret genom att lägga många färglager ovanpå varandra. För att det skall vara kul behöver man en kritask med minst 24 färger där det finns flera nyanser av varje färg. Sedan är det bara att börja experimentera !

Som alla tekniker gör så kräver även denna teknik tålamod innan man kommer underfund med hur man skall arbeta med kritorna för att få fram intressanta ytor. 

Som en del av Grundkursen i teckning har vi testat att måla med dessa kritor. Kursdeltagarna fick teckna insekter utgående från fotografier från böcker m.m.  De har skapat helt fantastiska bilder ! Insekter passar bra till denna teknik eftersom de ofta glänser och skimrar på ett vacker och intressant sätt.

Jag vill också passa på att göra reklam för en kurs i pastellmåleri som jag har planer på att dra på Medis under sex måndagar med start 19.1 kl. 12:00-14:30. (totalt 18 lektioner) Anmälan görs via kansliet på telefon 531620.  Håll utkik efter vårens kurskatalog som borde komma hem i din postlåda vid årsskiftet !

  Lin Simons

Spelglädje

Att spela musik tillsammans är något av det bästa jag vet. Tänk så bra att jag får göra det på jobbet - en kväll i veckan! Polkan går heter kursen och det handlar alltså om fiol och folkmusik. Nybörjarkurs för vuxna på gehör i grupp. Från början kom Polkan går till för unga spelmäns skull. Vi hade ett folkmusikläger varje sommar (och det har vi fortfarande) med många deltagare som uppskattade lägret och musiken enormt, men ungdomarna hade inget sammanhang att spela den musiken i under läsåret. Så då startade jag den gruppen för att de skulle få spela. Just det året som jag hade talat med Medis rektor om att få börja hålla en sådan kurs i Medis regi råkade det sig så att ett datalärarjobb blev ledigt och när jag fick det fick Polkan går ingå i tjänsten. Det blev en blandad grupp med både vuxna och barn, precis som vårt läger också fungerar.

Med åren har ungdomarna lämnat boet och det är mest vuxna i alla åldrar som nu deltar. En tioåring har vi i fått med i år! Vi träffas i Önningebymuseet varje onsdag mellan kl 18 och 21.15 och spelar allt från enklare nybörjarlåtar till svängiga polskor och gungande schottisar. Låtarna lärs ut på gehör, det vill säga jag spelar före och deltagarna får härma. Svårare låtar får man dela upp i småbitar och jobba sig igenom bit för bit tills alla toner är med. Noter delas ut för minnets skull, men flera av deltagarna spelar in nya låtar för att kunna lyssna och härma också hemma. Vi har en Facebookgrupp för internt bruk där inspelningar och noter samlas och där vi också kommenterar och diskuterar ibland. I den gruppen finns också några ivriga fiolnybörjare i förskingringen som får ta del av låtarna där så att vi kan spela ihop sen när vi träffas.

Ålandsfolk i Kaustby: tramporgel, cello och nyckelharpa plus fioler i mängd.

I somras åkte vi faktiskt till Kaustbyfestivalen för att spela och uppträda där. Det började med nyfikenhet: vi spelade Tutskovin polska från Kaustby och talade om Mauno Järveläs fantastiska arbete med spelande barn och någon började fundera på om vi skulle kunna fara dit. Och innan vi visste ordet av hade vi anmält oss under ett hastigt påkommet namn.

Vi behövde ett namn för det var en helt ny konstellation, dels kursdeltagare, dels några från Kvinnfolk och dessutom några spelkamrater från både Sverige, Åbo och USA. VI blev 16 stycken till slut som under namnet Ålandsfolk spelade på två konserter på festivalen - en egen 20 minuters konsert i Pelimanitalo (spelmanshuset) och så deltog vi i en finlandssvensk soirée på kvällen i en kavalkad av grupper från olika delar av svenskfinland. Under folkmusikfestivalen i Kaustby brukar onsdagen ha underrubriken "Lilla spelmansstämman" med program sammanställt av Finlands svenska spelmansförbund och det var inom den ramen vi var med. Vi hade tramporgel och cello med som extrainslag och dessutom en nyckelharpa bland fiolerna. Låtarna var både åländska traditionella låtar och andra låtar som vi snappat upp lite här och där. Aleksandri valss från Estland, en irländsk polka och Väddövalsen för att nämna några exempel. Tja, så roligt kan man ha om man spelar med i en fiolkurs på Medis! Och det kan inte hjälpas, men nu rycker det i planeringsnerven: Vart skulle vi kunna fara nästa sommar?

Siv Ekström

Leenas andra sjuårsperiod på Medis

Under min andra sjuårsperiod upplever Medis många positiva saker, och jag med. Jag hinner bli mamma för andra gången, då sonen Jan-Erik i april 1987 får lillasystern Sanna-Mari. På Medis växer verksamheten och åren är fulla av olika evenemang. Det ordnas musik- och allsångscaféer, Runebergsfester, julfester och språkfester. Rektor Lång funderar på att gamla slöjdsalsbyggnaden vid gamla folkskolan vid kyrkan kunde renoveras för Medis praktiska kurser. Han sätter också i gång planeringen av datoriseringen av kansliarbeten. År 1987 fyller Medis 40 år och födelsedagen firas med en tillställning i stadshuset. Som vanligt infaller under den här perioden även några sparår som institutet dock överlever.

Speciellt på slutrakan av 1980-talet upplever både Medis och jag stora förändringar. Inför läsåret 1988-1989 står institutets direktion framför uppgiften att välja en ny rektor för institutet. Några ansökningar kommer in, en del behöriga och andra inte. Efter 11 år vid institutet med mångahanda uppgifter och dessutom behörighet anser jag mig mogen att axla rektorsansvaret och söker tjänsten. Det går inte så smärtfritt. Vid första behandlingen beslutar direktionen på förslag av en liberal ledamot att tjänsten skall lediganslås på nytt. Direktionen tar för andra gången ställning till rektorskapet i slutet av augusti. Den här gången blir valet klart. Jag blir enhälligt utsedd till institutets tredje rektor. Tidningen Nyan skriver: ”Leena fick topptjänst trots tre handikapp: kvinna, vänster och finne”. Vilket månne var det största problemet för den ledamot som vid första behandlingen initierade lediganslående på nytt?

Nyvald glad rektor blomsterdekorerad av kollegerna efter direktionsmötet.

Arbetsgemenskapen förstärks i mitten av 1980-talet med en heltidsanställd vaktmästare och från höstterminen 1991 med en ny heltidsanställd konstlärare. Nu har institutet förutom rektor även en biträdande rektor/språklärare och fyra heltidsanställda lärare samt tre kanslister och en vaktmästare, ett gäng med äkta Medis-anda.

År 1990 tar vi för första gången emot anmälningar så att alla kursanmälningar knappas in i ett nytt bokningsprogram på dator. Borta är rutiga häften och den röda och blåa pennan. Nu får alla genast veta om det finns plats på den önskade kursen eller inte. Ett nytt DOS-baserat bokningsprogram har skräddasytts av Jarl-Eric Holms datafirma. Medis har kommit in i datoråldern. Nu skulle alla anställda lära sig utnyttja datorn på många olika sätt. Det är dags att gå på kurs både i Word Perfect och Excel. En del av oss är skickligare än andra men datorn blir en trogen arbetskamrat för oss alla, både för lärarna och för kanslipersonalen.

Livet och Medis-verksamheten går vidare med raska steg. Man hinner inte ens inse att 14 år i stadens tjänst, på samma arbetsplats har gått.

Leena Raitanen

Analys

Det sägs att vårt hem speglar vår personlighet och identitet.
Det är en intressant aspekt och det kan mycket väl ligga en sanning i detta påstående.
Kan vi gå vidare och associera till om kurser vi deltar i visar vilka vi är som personer?
Om en person sju år i rad deltagit i knyppling och inte i någon annan kurs, är den personen då annorlunda till sättet än en annan person som de senaste sju åren deltagit i spanska, motorsågsteknik, Lindy hop, stickning, Mindfulness, släktforskning och trumkurs?
Har dessa två kursdeltagare även helt olika inredning i sina hem?
Ett nytt område finns här för framtida forskning.

Luft under vingarna med hjälp av en trampolin!

Rubriken till trots, ska jag filosofera kring språkundervisning i dag- inte simhopp!
Som det anstår en lärare i språk, vill jag idag filosofera litet kring hur jag använder läroboken i språkundervisningen.
Jag tycker mig ha märkt, att de flesta elever som studerar språk hos oss, allra helst vill lära sig att TALA och ha nytta av språket i praktiska situationer. Läroböckerna är ofta ganska teoretiskt uppbyggda, och väl så. Studierna vid Medis ska också duga för vidare studier- dvs. man ska få en teoretisk grund i ett språk, för att vid behov kunna studera det vidare, vare sig det är hos oss eller vid en annan studieinrättning.
MEN: eftersom terminerna vid Medis är så "oliiidligt" korta, tycker jag inte att jag personligen kan sätta så mycket av den dyrbara lektionstiden till att dröja vid lärobokens texter, utan jag använder dem som språngbräda- en TRAMPOLIN!-ut i klassen, ut i elevernas liv.. Det betyder att jag, i boken, söker med ljus och lykta varje liten anledning till konversationsövning i klassen. Och det är fantastiskt hur mycket uppslag det finns i en bok- och hur intresserade eleverna är att uttrycka sig muntligt!
Läxor från boken kan göras hemma, i tystnad och koncentration- och SKA göras! På lektionen tycker jag däremot att eleverna gärna får "utnyttja" varandras närvaro. Ingenting går upp mot en levande människa av kött och blod, då det gäller att pröva på hur språkets uttrycksmedel funkar! Därför försöker jag uppmuntra till så mycket diskussion och berättande som möjligt- efter att ha hittat de nödvändiga redskapen i läroboken.
Precis som i "riktiga" livet, gäller det ju att kommunicera utifrån de förutsättningar man har. Det kommer INTE en lärare med rödpenna farande och korrigerar varje gång man inte talar korrekt. Det viktiga är att få fram budskapet.
Kanske kunde man egentligen se hela Medis som en stor, underbar trampolin, som hjälper var och en att svinga sig varthän hen vill!
Hoppas ni vill njuta med mig av de vackra rönnbären här nedan! De övre är från Möckelöbrinken i början av november- de understa är från Esse, Österbotten, en vecka senare.

Man får mycket tillbaka

- Intervju med en sfi-lärare

Den som kommer till Medis märker genast att här finns många personer från olika länder. Den här terminen studerar fyra grupper svenska på heltid. Inte mindre än 31 olika länder är representerade bland våra heltidsstuderande.  Dessutom är det många som går på olika kvällskurser och specialkurser.

Hur är det då att jobba som lärare för inflyttade som lär sig svenska? Jag passade på att intervjua Marika Stengård.

Marika har jobbat som sfi-lärare i tre år. Sfi betyder Svenska för inflyttade och används för de dagkurser som Medis ordnar på uppdrag av Ålands landskapsregering. Marika är lärare för en grupp på A2-nivån, lätt fortsättningsnivå. Kursen började i augusti och då hade gruppen läst nybörjarsvenska i 10 veckor på våren. Nu kan de så mycket svenska att de kan praktisera på en arbetsplats.

Marikas grupp är ganska jämn åldersmässigt. Många av de studerande kommer från Baltikum. Fyra i gruppen kommer från länder utanför Europa.

- Det är en jättefin grupp, tycker Marika. Alla fungerar bra tillsammans och hjälper varandra. De har blivit goda vänner under kurstiden.

- Man känner inte av någon konkurrens. Alla är i samma situation och vill varandra väl. Några har universitetsutbildning, men de flesta har praktiska utbildningar från sina hemländer.

- Ibland uppstår kulturkrockar, men för det mesta känner jag att vi alla uppskattar varandras olikheter!

Sfi-utbildningarna är på heltid och det ställer krav på både läraren och de studerande.

- Det blir väldigt intensivt att umgås 35 timmar i veckan, säger Marika. Och man kommer väldigt nära varandra, oavsett om man vill eller inte.

- Om man ger till eleverna får man mycket tillbaka, säger Marika. De vill lära sig svenska och tycker att det är roligt. För mig är det fantastiskt att de här personerna har valt att börja ett nytt liv här på Åland! Jag lär mig själv väldigt mycket av att lära känna personer från andra länder.

Att ha samma grupp alla dagar ställer stora krav på variation.

- Vi följer en kursbok där det finns ganska mycket material. Vi har olika aktiviteter, både teoretiska och praktiska. Vi övar mycket muntligt, bland annat kompletterar vi boken med spel och bilder.

Den här veckan är Marikas grupp på språkpraktik på en arbetsplats. Praktikperioden är tre veckor. Under tiden jobbar Marika med andra uppgifter, framför allt stödundervisning i andra klasser.

- De flesta i min grupp är jättenöjda med praktiken och tycker att de lär sig mycket. Under praktiken skriver de studerande praktikdagbok på nätet, också det är ett led i språkträningen.

- Det är viktigt att praktikplatserna kan ägna tid åt praktikanterna så att de får prata mycket svenska, säger Marika.

Marika och de andra sfi-lärarna tycker om sitt jobb.

- Man känner att man gör något viktigt, säger Marika. Vi hjälper nya ålänningar en bit på vägen att uppfylla sina drömmar här på Åland. Arbetet känns betydelsefullt.

Ann Westerlund

Deadline

En del av utsikten från mitt fönster på arbetet...

"Tid är det enda vi har" skriver Bodil Jönsson i sin bok 10 tankar om tid och härom veckan fick jag delge en del av de insikterna till en av mina elever som menade att han hade ont om tid.
- Du är unik, sa jag, de flesta människor har 24 timmar per dygn. Sen vad man väljer att göra med dem är en annan sak.
Man kan välja att i timtal försöka lösa problem som uppstått i till exempel Excel när programmet inte gör som man vill, eller kan man skicka problemet vidare till någon som faktiskt vet hur man gör. Om man har tid med det, ganska ofta hinner man inte skicka problemet på remiss för det skulle egentligen vara klart redan.
Nu vid den här tiden på året har vi här på Medis tillsammans med våra duktiga kontaktpersoner ute i kommunerna bråda dagar med att först utforma en timplan för våren, och sen producera texter till katalogen som kommer i början av det nya året. Deadliner står som spön i backen och av någon anledning hålls de alltför sällan. Varför? Det finns en orsak till att man säger att saker ska vara gjorda till en viss dag/tid och vad hindrar att man gör det för tidigt? Blir det sämre gjort för att man tänker igenom saker och ting två veckor på förhand?
Jag tror inte det!
Ganska ofta tycker jag att vi är för mesiga när det gäller deadliner, vi accepterar att det kommer lite sent och vi nästan räknar med det och det blir inga repressalier för att man missar en deadline. På det viset är ordet ganska missvisande, ordet i sig säger att om linjen passerats är man död, dvs då är det för sent. För allt.
Tänk om man konsekvent hade sagt, "Nej, du är för sen, det blir inget" hade inte alla så småningom lärt sig? Vad hade man förlorat på vägen?
Det slutar allt som oftast med att man anpassar angiven deadline till förväntade förseningar. ungefär som när vi i en förening jag verkade skrev på lapparna vi delade ut "Samling för avfärd 8:30" till Lars delade vi ut en lapp som det stor "Samling för avfärd 8:00".
Det gick bra ett tag, men sen frågade någon "När var det samling på lördag, var det halv nio?" och tränaren obetänksamt svarade "Ja" varvid Lars tittade på lappen han just fått och sa "Varför står det 8 på min?"

Hög på sång

Det är nåt som händer när man sjunger. Vardagsstressen rinner av och ett välbefinnande infinner sig. Ja ibland till och med ett lyckorus. 

Att sjunga, det är ett sätt att må bra på. För man mår väldigt bra av att sjunga. Att sjunga är ett sätt att få glädje, energi, hälsa och mycket mer. Även ett sätt att dela med sig glädje och energi till andra. Tror att jag lugnt kan påstå att sång är en livsstil.

Vad är det då egentligen som gör att sång har så många positiva effekter och varför är så många människor med i kör, sjunger i band eller ”bara” sjunger för sig själv? 
Välbefinnande och den sociala samvaron anges ofta, och glädjen i att göra musik.
När vi sjunger kommer andningen igång – vi får ökad syresättning i muskler och hjärna. Vi blir piggare. Spända muskler blir mer avspända och vardagsstressen rinner av oss. Vi upplever ökad energi och glädje. Skapandet i sig är viktigt, och att sjunga/musicera är ett sätt att skapa. Det är viktigt att få uttrycka sig, ensam eller tillsammans. Att sjunga är också bevarande och nyutvecklande av kulturell tradition.

I det åländska samhället finns många möjligheter för den som vill sjunga.
På Medis kan man sjunga i grupp, gå på enskilda sånglektioner, eller i kör med flera stämmor. Man kan vara nybörjare likaväl som att man sjungit länge och vill lära sig mer, eller kanske återuppta tidigare sjungande. Att gå på sångkurs på Medis passar också för ”hemma-i-duschen-sångare”, sångskraja och tondurakar.
Du som är rutinerad sångare och van att stå på scen platsar också bra på våra kurser när du vill förkovra dig, hitta bättre teknik för att få rösten att hålla bättre eller hitta nya sätt att använda din röst för att nå de uttryck du vill i låtarna.

Som sagt, det är nåt som händer när man sjunger. Börja sjung du också!
Tra-la-la…

Antika dockor

I tisdags startade dockfabriken på Medis. Där stickar vi dockor med inspiration av de norska killarna Arne och Carlos som gett ut en bok i ämnet. För drygt 100 år sedan satt tre systrar i hamnen i Nådendal och gjorde samma sak, det vill säga tillverkade dockor som blev uppskattade souvenirer. För ett antal år sedan blev jag ägare till ett par sådana dockor, Jägaren och hans fästmö. De hängde som dekoration på väggen i en nyöppnad tygaffär på min hemort Pargas. Direkt då jag såg dem frågade jag om de var till salu, men det var de inte. Jag bjöd i alla fall 1000 mk för dem och efter några dagar var de mina. Butiksinnehavarens man hade köpt dem på auktion på Villa Borg i Nådendal ett tiotal år tidigare. Dockorna är stickade med mycket klena avkapade strumpstickor i fint bomullsgarn. "Tockalotta", Maria Charlotta Lindberg stickade dessa och hennes systrar Karolina och Josefina fyllde dem med bomullsvadd. Arbetsuppgifterna kunde inte bytas, var och en av dem var specialist på sin uppgift. 

Nådendalsdockor

Jag undrar i mitt stilla sinne - när skall de dockor bli antika som vi nu stickar på Medis?

Jag hör till den generationen som aldrig har ägt en Barbiedocka. Det har däremot min syster som är fyra år yngre.

Just nu är det Monster High dockor som gäller. Köpte en häromdagen för att kunna delta i lekarna med mina barnbarn som har hela samlingar av dessa.

Dockan jag valde heter Rochelle Goyle. Hon har långt rosa hår, djävulslika öron och vingar som en fladdermus. Hon har också ett husdjur som heter Roux.

I den medföljande skriften kan man läsa varför hon valt att börja i Monster High School, att hon är 415 år, favoritsysselsättningen är skulptering och att hon har en stenhård vilja. Minst omtyckta ämnet är simning eftersom hon sjunker som en sten till botten. Favoritmat är stenhårt godis.

Rochelle Goyle

I jämförelse med dagens dockor är nog min stickade modelldocka Apollonia Eufrosyne ( döpt av Saltviks kontaktperson, Anna-Lena ) redan antik, precis som jag själv. Några nya hemslöjdslärare utbildas inte längre i Finland, vi är helt enkelt ett utdöende släkte.

  Min Apollonia Eufrosyne och hennes kompis Marie stickad av Ann-Louise Gripenberg

Barbro Laurén

Första snön har fallit

Igår kom det klassiska novembervädret med snöslask till Mariehamn. Denna tid på året är dagarna både korta och mörka, och förmodligen är jag inte ensam om att helst vilja tillbringa kvällarna hemma i soffan med en filt och en kopp te. Trots detta fylls korridorerna på Medis varje kväll med glada kursdeltagare som intresserar sig för allt från släktforskning till knyppling.

Till er som inte vet vad ni ska sysselsätta er med i helgen har jag ett tips: Mediskören Körglädje firar 10-årsjubileum imorgon och uppträder i stadshuset klockan 16:00. Hoppas vi ses där!

Sara och Kristian

Helgen den 25 och 26  oktober hände det grejer här på Medis. Ämnet var folkdans, polskor och rytmer och det hela började egentligen i Helsingfors i våras.

Jag och Siv Ekström fick möjlighet att gå instruktörskurs i motionsdansformen FolkJam, som nu är en Mediskurs på torsdagar 18-19. Under kursen, som var väldigt rolig och erbjöd ett helt nytt sätt att närma sig folkmusik och –dans, träffade vi Sara Lindström. Hon utbildar sig till danspedagog vid Cirkus- och Danshögskolan i Stockholm och vi blev riktigt bekanta och hade mycket trevligt under helgen.

Den ständiga beredskapen att städsla nya roliga kursledare resulterade i utbytta kontaktuppgifter och önskan om kurs med Sara på Åland. Som den uppmärksamme säkert gissar är en student i dansbranschen synnerligen upptagen och svårnådd de flesta tider på året och dygnet. Utifrån endast ett "ja, gärna fast jag är lite upptagen" från Sara improviserade jag datum, text och innehåll för kursen och hoppades att allt skulle gå i lås, samt att någon skulle anmäla sig.

När anmälningsdag 1 var till ända var kursen nästan full och mot slutet av första veckan fanns en väntelista. Ibland stämmer ju saker och ting så bra att det verkar ha varit meningen från början.

Sara kom nu inte ensam för att leda kurs på Medis utan hon hade en god vän med dragspel med sig. En trevlig kille från Bollnäs, numera student i Umeå, vid namn Kristian. De båda kamraterna brukar samarbeta om kurser i folkdans och hade en klar bild av vad de ville göra och ta upp på kursen här hos oss. Det skulle handla om rytmen i dansen, övningar för att hitta den och få in den i kroppen.

Läser man kursutvärderingen så framgår att det hela var ett mycket lyckat koncept och att deltagarna var mycket nöjda med både Sara och hennes pedagogiska talanger och närmast lyriska över Kristian och hans dragspel. Det är verkligen fint när två kursledare passar bra ihop och liksom samarbetar av ren lust! Mitt intryck av det hela var väldigt fint, Sara har en talang som får deltagaren att spänna av och njuta! Och släppa loss och leka!

Frågan om det skulle bli en ny kurs kom nästan innan helgen börjat. Nu har timmar beviljats för en ny kurs med Sara och förhoppningsvis Kristian också, även om studentlivet för honom utanför Sveriges gränser under våren.

Det är alltid spännande att ordna kurser med nya ledare som har sin egen vinkling på ämnet i fråga. Det är inte så ofta danspedagoger håller kurs på Medis och det var mig ett stort nöje att kunna erbjuda detta. Och det var mig ett stort nöje som alltid – att se en grupp deltagare njuta av sin kurs och ha en trevlig helg att tänka tillbaka på.

Kursen ordnades efter ett önskemål från en deltagare, så kom ihåg att när ni önskar er något speciellt så säg! Här i huset brukar vi kunna nosa fram riktiga godbitar med jämna mellanrum.

Grundkurs i teckning

Denna gång skall jag presentera en av höstens nya kurser som också är en helt ny kurs för mig: Grundkurs i teckning. Jag är glad att jag initierade denna kurs eftersom det verkar finnas många kursdeltagare som är intresserade av att vilja lära sig teckna.

Teckning är ju egentligen grunden till allt måleri, att skissa och visualisera sina idéer på ett enkelt papper för att sedan kanske i framtiden arbeta vidare utifrån skissen. Min strävan med kursen är ju förstås att ge kursdeltagarna känslan av att få lära sig ngt nytt vid varje kurstillfälle men en viktig aspekt är också att känna glädje av att teckna, att efter en krävande dag på jobbet få komma till Medis och verkligen kunna hänge sig åt tecknandet och glömma alla vardagsbekymmer. Att teckna och måla kan i bästa fall jämföras med meditation. För att lyckas med det är det viktigt att man drar ner på sina egna krav och känslan av att prestera. Naturligtvis inverkar läraren och gruppens sammansättning på detta men Ibland lyckas man bättre med sin bild och ibland sämre, det måste man acceptera.

Teckning innefattar många olika tekniker både med både svartvita och färgade material. Hittills har vi arbetat med blyerts, kol, torrpastell, svart tuschpenna och flytande bläck med stiftpenna. Speciellt flytande bläck med stiftpenna är spännande eftersom linjen går att variera från tunnaste tunn till tjocka plumpiga linjer. Dessutom kan man lösa upp tuschen med vatten och då blir det lite som att måla med akvarell.

Jag skall presentera några svartvita kursarbeten gjorda med tuschpenna. Uppgiften gällde att illustrera en fras från en rysk folksaga vid namn Eldfågeln. Eleverna gjorde två varianter av sin illustration varav en i svartvitt och en i färg.  Jag valde att visa den svartvita teckningen eftersom linjen och ytorna framträder på ett annat sätt än när man arbetar med färg då färgen lätt tar över hela bilden. Visst har jag duktiga kursdeltagare!

Lin Simons