Som det anstår en lärare i språk, vill jag idag filosofera litet kring hur jag använder läroboken i språkundervisningen.
Jag tycker mig ha märkt, att de flesta elever som studerar språk hos oss, allra helst vill lära sig att TALA och ha nytta av språket i praktiska situationer. Läroböckerna är ofta ganska teoretiskt uppbyggda, och väl så. Studierna vid Medis ska också duga för vidare studier- dvs. man ska få en teoretisk grund i ett språk, för att vid behov kunna studera det vidare, vare sig det är hos oss eller vid en annan studieinrättning.
MEN: eftersom terminerna vid Medis är så "oliiidligt" korta, tycker jag inte att jag personligen kan sätta så mycket av den dyrbara lektionstiden till att dröja vid lärobokens texter, utan jag använder dem som språngbräda- en TRAMPOLIN!-ut i klassen, ut i elevernas liv.. Det betyder att jag, i boken, söker med ljus och lykta varje liten anledning till konversationsövning i klassen. Och det är fantastiskt hur mycket uppslag det finns i en bok- och hur intresserade eleverna är att uttrycka sig muntligt!
Läxor från boken kan göras hemma, i tystnad och koncentration- och SKA göras! På lektionen tycker jag däremot att eleverna gärna får "utnyttja" varandras närvaro. Ingenting går upp mot en levande människa av kött och blod, då det gäller att pröva på hur språkets uttrycksmedel funkar! Därför försöker jag uppmuntra till så mycket diskussion och berättande som möjligt- efter att ha hittat de nödvändiga redskapen i läroboken.
Precis som i "riktiga" livet, gäller det ju att kommunicera utifrån de förutsättningar man har. Det kommer INTE en lärare med rödpenna farande och korrigerar varje gång man inte talar korrekt. Det viktiga är att få fram budskapet.
Kanske kunde man egentligen se hela Medis som en stor, underbar trampolin, som hjälper var och en att svinga sig varthän hen vill!
Hoppas ni vill njuta med mig av de vackra rönnbären här nedan! De övre är från Möckelöbrinken i början av november- de understa är från Esse, Österbotten, en vecka senare.
Vackert skrivet !
SvaraRadera